Utdrag ur Ofärd av Dick Harrison
Prolog
I den djupaste avgrunden av hans levnads bana, den natt han möter Odjuret, faller det Ulvbjörn in att han har varit lika rädd en gång tidigare. Vid fyra års ålder, och hans bror hade ropat ur djupet på hjälp. Tormod låg där nere, med blodiga ben och en överkropp som dränktes av skuggor. Ulvbjörn hade skådat ner i underjorden, ner genom snåroch grenar och mossa och sett hur den ett år yngre brodern dog, eller kanske hämtades.
Han minns skräcken och han minns den spindel som sprang över hans öga när han lutade sig fram och slet sönder dess väv i sin iver att kunna se ännu mer, ännu längre ned i underjorden. Han kan inte erinra sig om han hade tyckt om sin bror, men han minns hur rädd han hade varit. Rädd för det okända, för det långa fallet ned och för dem som levde i klyftans dödsskugga. De som dragit Tormod i djupet och sedan slukade
hans kropp.
När allt var över hade bygdens stormän offrat ett svin, ett av deras egna svin, och hällt blodet i avgrunden. Sedan kommer han inte ihåg något mer.
Nu är han mycket äldre och visare, men han är vigd åt det som de kristna säger är ont. Han står i den döda staden, i den sal där inget hörs mer än monstrets väsande stämma och ljudet från de tunga droppar träskvatten som faller från hans klädnad och slår hårt mot stengolvet och ekar.
Varelsen säger:
Du känner mig, och du vet att jag är värd att frukta. Jag är inte ensam, även om jag är allena här. Jag, bara jag, i mörkret med mitt hat. Jag har systrar. De vistas osedda i ödemarkerna där i forna tider.
Orden uttalades och där riterna hölls heliga. Ni kan höra oss viska i vinden och mumla i den kalla marken. Våra händer kramar era tankar och era strupar, men ni ser oss inte. Endast ett ringa fåtal av vårt släkte, de mest dådkraftiga och de mest olyckliga, har verkligen sökt sig till era städer och vilat i era bäddar; vi andra är ännu alltför svaga. Nej, vi väntar i våra hallar och i våra högar, väntar på att vår tid skall komma åter.
Då skall vi vandra som vi en gång vandrade, döda som vi fordom dödade, och mörkret skall sänka sig över skogar och fält. Våra svarta torn skall resa sig mot månen och stjärnorna, och vi skall dansa på krönen med händerna mot himlen.
Ulvbjörn förstår inte mycket av vad han hör. Orden finns i honom, men de har ingen mening. Torn och måne och viskningar. Okända ting. Han undrar varför odjuret inte slukar honom, varför hon inte sliter sönder honom med sina klor, varför han måste stå här och se det vedervärdiga och inte kunna göra något. Han undrar vad han förväntas ta sig till, om det är gudarnas vilja att han skall springa in i det stora kalla mörkret och låta sig dräpas eller sätta sig ned på stenarna och vänta eller lägga sig raklång framstupa på golvet och bönfalla monstret att skona hans liv. Det faller honom inte in att gripa svärdet och klyva varelsen mitt itu. På något sätt vet han att det inte skulle lyckas.
Odjuret väser till honom. Det stirrar på honom, och han stirrar på monstret, stirrar rakt in i dessa mörka ögonhålor där en svart glöd andas hat.
Kapitel 1
Han föddes i Svearnas land som äldste son till Vamod och Inga. Ulvbjörn kallades han för att Vamod såg styrka och makt i hans blick och hans nävar första gången han visades upp för fadern när Inga låg blodig på bädden. Det var ett nytt namn. Farfadern hette Björn och det hade varit det självklara namnet att skänka den nyfödde, men Vamod tillhörde de stolta hövdingar som drömde om lindormars guld och avundades skogens glupande bestar deras kraft. Därför blev det Ulvbjörn.
Pojken växte upp till en långsmal yngling med hårda nävar, mörkblont hår och ljusblå, nyfikna ögon. Folket där hemma liknade honom vid en ung och spretig gran, ett kraftigt lillträd som man skulle akta sig för att komma alltför nära eftersom det kunde stickas, men som man gärna kunde flina åt på avstånd, än så länge.
Ulvbjörn hade otur eftersom talet flöt tungt i hans mun och han hade svårt att få orden ur sig. Ljuden stockade sig i hans strupe och ville inte komma fram, och därför trodde folk att han var dum, blyg och lite galen, en som gick och stirrade i marken och aldrig skulle ha lycka hos kvinnor när han blev äldre. Men han hade också tur, ty han levde i den fagra del av sveaväldet som behärskades av götiska herremän och kungar, där skogen och ödemarkerna hade gett vika för vida fält och där två långa armar av vatten grävt sig in i landet från det östra havet. Det var en rik bygd med stora gårdar och högmodiga bönder som sneglade avundsjukt på varandra.
Ulvbjörns land omfamnades av skogar, frostiga och vita om vintern och gröna och taggiga om sommaren. På slätterna vid havsvikarna, sjöarna, åarna och strömmen hade skogsbältet besegrats av årder, hacka och trälaslit. Här hade folket och de goda makterna upprättat sitt frodiga välde, och för var mansålder som gick utvidgades det ytterligare på vildmarkens bekostnad. Det var långt mellan åkrarna och tunen, men inte alltför långt, och för den som fruktade skogarna gick det alldeles utmärkt att sky dem för jämnan. Gårdarna förenades av öppna stigar och segelbara farleder men än mer av de blods- och vänskapsband som knöts mellan bönderna och deras hövdingar. Det var de som skapade och gav liv åt bygden – herrarna till Stang, Ingeldstad, Ledaberg, Borg, Svintuna, Ringstad, Högaby, Njärdevi, Tora, Ljonga och alla de andra husen. Bonden och stormannen, inte slätten och vattnet. Bygden var formad av generationers slit och blodig kamp, av dåd som besjöngs och återberättades i det oändliga, dåd som hamrade och smidde de starka järnband som förenade folket. Alla stormän tyckte förvisso inte om varandra. Det var oundvikligt att illvilja spirade mellan gårdarnas inbyggare, men de band som förenade var likväl starkare än de eggar som högg dem itu.
Som en hög, mörk sköld av träd och sten, avskärmande bygdens folk från de svear som levde i norr, utbredde sig den väldiga Kolmarden. Här fanns varken trälar, bönder eller hövdingar. Här härskade mörkret, det stora okända som människor och asar bekämpade med fredliga och krigiska medel. Kolmarden var visserligen lätt att nå för envar på gårdarna, men få män utom den erfarne jägaren eller den våghalsige gav sig till skogen om han inte måste. Det var likadant i söder, men här var det okända mindre hårt och mindre ont. De sydliga obygderna var inte alls lika bergiga och svårgenomträngliga; de omslöt nybyggarlandet vid åarna och sjöarna för att så småningom breda ut sig till ett än vidare och farligare land än Kolmarden, men så långt i söder färdades få hövdingar och än färre bönder. Den som till äventyrs ville fara i söderled, mot danernas land, gjorde det längs kusten, i båt. Skogarna var obygd, gårdarna var bygd, och den viktigaste av alla bygder i Ulvbjörns värld var den som kretsade kring Borg, fadern Vamods gård. Vamod var bredare om bringan än någon man i hela bygden, fet och präktig och med stort, spretigt skägg, men kroppstyngden hindrade honom ingalunda från att rida omkring och jaga så fort ett tillfälle yppade sig. Med plirande ögon, bullrande skratt och håret för jämnan okammat såg han ut som självaste asen Tor måste ha tett sig efter ett dryckesslag hos jättarna, något Vamod själv var medveten om och gärna påpekade. Ulvbjörn såg honom mest från avstånd, med karlar och trälar mellan sig och fadern, och när deras blickar möttes var det inte mycket värme i dem. Vamod hade fått två söner och mist den ene. Den andre var inte mycket att hoppas på.
Om Ulvbjörn var en källa till bitterhet var Borg en källa till stolthet. Gården hade rests året efter det att gamle Björn fallit, och egentligen var Borg det enda Vamod hade att yvas över. Några stora bragder hade han inte utfört. Hans rikedom och hans hus var likväl nog för att göra den trinde storbonden till bygdens mest avundade man. Det hände inte sällan att folk från andra sidan Kolmarden och från skogarna i nordväst sökte sig till Borg för att sitta på de långa bänkarna och dricka i Vamods hall, delta i hans offer och höra skaldernas historier till ljudet av välspända strängar.
Om det inte varit för den skatt som Björn hade rövat ihop under härtåg till andra sidan havet skulle Vamod aldrig ha kunnat undfägna så många män – men detta var inget man talade högt om på Borg. Väl medveten om skillnaden i ära mellan de gamle och sig själv gav Vamod aldrig sken av att ha fadern att tacka för någonting. Han påpekade hellre med eftertryck att det var han själv och ingen annan som byggt Borg, och att Borg var den största och präktigaste hallen öster om Vättursjön. Och det var ju sant. Vamod hade brutit upp från det gamla huset och rest sig en präktig hövdingaboning mitt i bygden, och för det var han värd all ära.
Inga, Vamods kvinna, var dotter till Asmund, den forne herren till Stang och Ledaberg, och hennes ätt var ännu mer frejdad än Vamods. Stora ägor låg under herrarna till Stang, den hall som fordom hyllats som landets främsta. Så var det visserligen inte nu, eftersom Stang och Ledaberg lydde under olika herrar, oerfarna bröder som var osams och snålade med guldet. Men nornorna var oberäkneliga; om tio vintrar kunde allt ha förändrats. Alla kände till historien om varför Vamod och Inga fått varandra.
Asmund och Björn, som annars brukade se snett på varandra, hade tidigt gjort upp om de båda ätternas förening. Barnen hade varit små, avtalet en helig pakt under hot, en bitter men nödvändig säkerhet för att stormännen skulle hålla sams. Båda hade måst böja sig inför ödet att värja sig mot konung Sigurd. Alla hade varit överens. Ett starkt förbund skrämmer även den ivrigaste härjare, får honom att tänka sig för mer än en gång innan han sätter segel mot Braviken eller Slätbaksviken.
På fädernas tid, då Vamod var en liten parvel som sprang omkring och sparkade på svinen, hade Sigurd av Tiundaland varit den störste av alla kungar i sveaväldet. Han hade mäktiga ättemän i flera nejder, från anglernas ö långt, långt bort i väster till kurernas land i öster, och den sveahövding som inte erkände honom riskerade att brännas inne i sin hall när han minst anade det. Alla folk runt Lögens stora vik, även de högmodiga sejdkvinnorna i Västmannaland, hade hyllat honom med guld och offer och sänt unga karlar till hans hall. Med alla sina blänkande vapen hade Sigurd plundrat på gutarnas ö och på Aland, och när ryktet spred sig att Sigurds skepp låg i Braviken hade Asmund och Björn lagt gammalt groll åt sidan.
Den där sommaren hade det varit för sent. Sigurd hade för många krigare och rodde snabbt mot land. Åtskilliga stormän hyllade honom utan att försöka sig på motstånd. Asmund och Björn hade erlagt skatt till Sigurd de också och falskeligen lovat honom trohet, men ett sådant löfte under hot var inte ens män som är måna om äran ålagda att hålla.
Sigurd hade rott hem. När det var fred i bygden mellan Kolmarden, Vättursjön och skogarna i söder, och när det var för sent för nya angrepp från havet, hade götahövdingarna byggt en fästning vid strömmens strand. Med gemensamma ansträngningar hade deras folk rest en vallborg om hösten. Den var inte lika stor som den stora vallen i söder, den som skyddade götarnas slätt från angrepp från Slätbaksviken, men det blev likväl en stark jordvallsborg. Den restes nedom fallet vid en punkt som Sigurd inte kunde undvika när han infann sig för att hämnas. Landet vid strömmens utlopp var flackt och nyttjades som betesmark, och vattnet var dessutom ovanligt lätt att ta sig över just där, såsom alla ryttare och vandrare visste. Öster om befästningen var marken sank, vilket gjorde anläggningen lätt att försvara. Det var Asmund som hade anfört arbetet, och han och Björn hade kommit varandra nära. De såg båda vad som behövde göras och visste att svälja stoltheten innan ordskifte övergick i tvekamp. Asmunds farfarsfar hade nämligen anlagt en försvarsborg av jord och sten invid Svartån, som var planerad på likartat vis. Det var ett fäste i det öppna landskapet, mitt i Midgård vid Ledaberg. Asmund hade svingat hornet och viftat yvigt med sina händer och prisat farfarfaderns goda blick för vad som gjorde fienden mest förtvivlad, och Björn hade insett, om än med tillbakahållen ilska, att Asmund visste mer om försvarsvallar än han själv. Utan vallborgen hade Björns gård, som reste sig inte långt från den plats där Vamod senare byggde Borg, blivit ett lätt offer för Sigurd. Han infann sig så fort han kunde efter det att vattnet blivit farbart om våren. Asmund och Björn visste att lösingahövding en Magne på Svintuna hade sänt bud norrut under vintern, allt för att göra Sigurd ursinnig och få honom att vända sin vrede mot de båda hövdingarna på slätten. Svintuna var en rik gård som låg alldeles invid viken, ett stenkast från Kolmarden. Magne handlade som alla stormän i hans situation brukade handla. Om det blev krig i bygden mellan män från havet och män från landet skulle hans gård brinna först, och ingen hjälp skulle hinna fram. Sak samma om fienden kom landvägen: för den som färdades längs den enda sedvanliga rutten genom Kolmarden var Svintuna en gammal välkänd hållpunkt, den första i de östra götarnas land. Magne hade allt att vinna på att erkänna Sigurd som härskare. När sedan Sigurd var åter i Tiundaland och kanske trillade av hästen och slog i huvudet och dog skulle Svintunas herre vara starkare än någon annan hövding mellan det östra havet och Vättursjön.
Om våren hade Sigurd kommit med fler skepp än Vamod sade sig kunna räkna till. Magne den svekfulle, må han frysa i Hel, mötte upp med sina män, och tillsammans tågade de mot strömmen. Men vallborgen blev för svår. Här satt Björn och Asmund i vapen, och de var inte ensamma. Herrarna till Ingeldstad, Ringstad och andra storgårdar söder om Kolmardens skogar mötte upp, även alla de bönder som svurit Asmund trohet, till och med Harald på Tora borta i väster. Vikbolandets fega krakar höll sig undan. De var väl rädda, de också, som Magne, men de hade vett att inte kämpa för Sigurd.
Länge slogs hövdingarna vid vallen med svärd och spjut, och marken blev tung och sank av blodet. När det skymde hade Sigurd mist fler stridsdugliga män än han kunde avvara. Han smög sig tillbaka till skeppen i skydd av mörkret och rodde hem, medan Björn och Asmund lät Magne, den nidingen, dyrt och blodigt umgälla sitt förräderi.
Här gjorde Vamod alltid ett kort uppehåll, lutade sig bakåt i högsätet och drack en stor klunk öl. Sedan brukade han ge sig in i en lång och detaljerad beskrivning av alla de välförtjänta grymheter hans far och Asmund på Stang hade utsatt Magne för. Det var inte många som tog den här delen av historien på allvar. Det var allom bekant att Magne hade suttit säkert på Svintuna ända till sitt fredliga frånfälle något år senare och att hans ätt var lika stark på Vamods tid som den varit på Björns. Sant var dock att Asmund och Björn efter segern vid vallen hade blivit de såtaste vänner och behärskat alla bygder från Vikbolandet till Amaberg. Förbundet hade befästs genom att deras ätter förenades, och därför var Vamod den man han var.
Så tedde sig bygden, skapad och vidmakthållen av druckna och djärva män på stora gårdar, skrävlande om forna dagars stordåd och värjande sig mot Kolmardens mörker med både trälars och asars hjälp. Det var män som Vamod, Asmund, Björn och alla de andra bönderna och hövdingarna som tillsammans fyllde Midgård med eld, liv och lust.
Inga var nöjd med sin lott. Det var hon som härskade när Vamod var för full eller för sömnig eller ute och jagade, vilket var ofta. Hennes eget arvegods var nästan lika stort som det hon rådde över i Vamods namn. Där Inga stod i snålblåsten utanför Borg med fladdrande klädnad kunde man tro att hon var en glupsk och hetlevrad sköldmö, en storväxt ulvinna i människoskepnad. Inga var bred och muskulös för att vara kvinna, med tunga, buskiga ögonbryn, rund rödmosig näsa och en kraftig dubbelhaka som förde tankarna till en valkig, övergödd hund. Hon var förvisso inte lika tjock som Vamod, men under årens lopp hade hon byggt upp en rejäl barm som skvallrade om att hon var lika glad i öl som mannen i huset. Det var inte bara vid de stora bloten som Inga blev lika full som hirdmännen, och alla i trakten var överens om att hon tålde mer dricka än Vamod. Men det sade man inte så att Vamod hörde.
Ulvbjörn hade ärvt sin fars lust efter guld och villebråd, men i övrigt påminde han mest om farfar till sinnet. När han växt upp och blivit yngling vandrade han hellre långt ut på fälten och blickade ut över Braviken än han lägrade trälkvinnor och bröt arm. Han fann till och med ett visst nöje i att hjälpa till med vallen, lägga på ny jord och drömma sig till fejd med näste Sigurd. Men det kom aldrig någon, och vallen stod där till ingen nytta. Han sade inte mycket. En tänkare, en grubblare, menade man, och ju fler som dristade sig att säga detta till Vamod, desto mer föraktade fadern sin ende överlevande son. När Vamod ibland – det hände i och för sig inte särskilt ofta – frågade Ulvbjörn vad han haft för sig om dagen var det som om orden vägrade komma ut ur pojkens mun. Hans ansikte blev illrött av ansträngningen. Det knöt sig för honom, särskilt när han skulle säga ord som började på P och T. ”P-p-p-p-pp-på vallen”, blev det, om det överhuvudtaget kom ett svar från pojken. Ulvbjörns ögon fylldes av panik och ilska när stamningen satte i, och paniken och ilskan blev än värre när han såg hur Vamod blev arg och bitter. Vamod skrek åt ungen att hålla tyst. Eller så tog han ännu en klunk öl och kastade hornet mot Ulvbjörn i förbittring. Pojken var inte riktigt klok. Och det fanns ingen annan som kunde ärva Borg, såvida man inte räknade med fränderna på granngårdarna, men dem ville varken Vamod eller Inga se som arvtagare. När Ulvbjörn dragit sig undan, krupit ihop i något hörn eller dragit en fäll över sig brukade han ibland öva sig att få fram orden, klä sina tankar i ljud. Och då gick det alldeles utmärkt. Det var när han måste prata inför folk som inget hände, som allt bara stockades i strupen. Han hatade det. Han förbannade asarna och de makter som hade kastat detta lyte på honom och fick honom att framstå som en dumskalle. Kanske var han dum. Kanske var det så enkelt att alla andra i Midgård var mycket dugligare och klokare än han. Till och med hans egen fete, druckne, bittre far kunde ju få ur sig vilka befallningar, berättelser och skällsord som helst. Enda gångerna Vamod grinade uppskattande åt Ulvbjörn, låt vara att pojken sällan såg det, var när han lät nävarna tala å munnens vägnar. Pojken kunde slåss och han gjorde det gärna. Det fanns gott om ungt folk på gården och i grannskapet, och eftersom barn är som barn alltid har varit kunde de inte låta bli att håna lille Ulvbjörn Vamodsson för att han var så dum. När arvingen till Borg närmade sig var det alltid någon som härmade honom genom att säga ”P-p-p-p-p-på” eller ”T-t-t-t-t-t-t-ta”. Sedan lunkade de omkring som Ulvbjörn och vred och vände överdrivet på huvudet åt olika håll, alldeles som Ulvbjörn brukade göra. Ulvbjörn lärde sig att han inget vann på att strunta i retstickorna och gå sin väg, vilket han annars gärna gjorde. Då blev det bara värre nästa gång de fick syn på honom. Det var oändligt mycket skönare och fick honom att känna sig mycket friare och bättre till mods om han istället gick fram till hånaren och slog honom blodig. Det kändes så bra när näven fastnade rakt på munnen, när han märkte att tanden där inne bakom läpparna krasade till och han visste att hånaren upplevde en intensiv smärta. Att han själv blev blåslagen gjorde inget. För varje ny knytnäve på fiendens huvud eller i fiendens bröstkorg kände sig Ulvbjörn bättre till mods, och för varje nytt slagsmål blev hans nävar mer fruktade. Om det bara hade fått pojkarna att slut håna honom hade taktiken varit förträfflig, men effekten blev snarast den motsatta. Att håna Ulvbjörn, stormannasonen som var galen, blev ännu mer spännande i takt med att det blev allt farligare. Det är nästan som om jag vore ett odjur, tänkte Ulvbjörn. De ser mig som en ulv eller som en björn eller som bådadera. Ett odjur i människohamn som skall hetsas till kamp. Kanske gör jag fel som försöker prata. Kanske borde jag ryta istället. Skifta hamn och vråla, yla, riva och festa på deras kött. Han hade få riktiga vänner och ingen som var i hans egen ålder.
Förutom Ulvbjörn hade Vamod och Inga fått tre söner och två döttrar, men alla dog medan de var små, och den som blev äldst, Tormod, slutade som Kolmardens rov under en vandring med Ulvbjörn. Vildmarken där uppe på bergen var Ulvbjörns andra hem, och han lät sig inte avskräckas av att brodern blivit kvar där för evigt. Han brukade ge sig av om dagarna, ibland även om nätterna, och gå eller rida norrut, upp längs de små stigarna till tjärnar och gläntor där ingen människa bodde mer än svartmuskiga förrymda trälar som höll sig undan folket på slätten. Om somrarna kunde Ulvbjörn bli borta flera dygn, men varken Vamod eller Inga klagade. De hade ju lärt sig att han var en hätsk och oregerlig sälle som ingen gav sig på ostraffat. Risken att han skulle råka i olycka genom att gå och hänga på Borg och bli ovän med släkt och vänner var mycket större än att han skulle trilla ned i ett stup och sluta som Tormod. Vamod var glad så länge han slapp att se den dumme sonen och därigenom bli påmind om sin och husets olycka. Det var något med den stora skogen på berget som drog Ulvbjörn till sig, som fick honom att sätta sig ned under grenarna och låta sig omslutas av lukterna och ljuden. Han var rädd i skogen, men det var bara ett tecken på att han var klok. Man måste vara rädd i skogen, annars visste man inte sitt eget bästa. Likväl fann han den där rädslan berusande, vederkvickande. Han ville ha mer. Det gick historier om gräsligt fula troll och ringlande lindormar som levde i sankmarkerna och i tjärnarna, att de vakade över skatter av guld och silver. Ulvbjörn drömde om varelserna och deras guld, sökte efter dem med en blandning av fasa och nyfikenhet, men de visade sig aldrig.
En av de djärvaste trälarna på Borg, en lustig liten skälm med röd kalufs och ansiktet fullt av fräknar som hette Finn, brukade säga att det vore bättre om Ulvbjörn gick på skattjakt i högar och på gravfält. Väldiga storkungar, sådana som den där Sigurd, hade lagts till vila i skepp med dyrbara gravgåvor. Den som grävde upp dem skulle vinna både frejd och rikedom. Men då fick man vara beredd att kämpa mot tjutande gastar och mot Sigurds stolta släktingar, och de var inte goda att tas med, varken gastarna eller folket i Tiundaland.
Om han inte ville ro till Vendil eller till något annat kungasäte med gravar kunde han ju hoppa ned i en helig mosse, föreslog Finn. Numera fylkades man till hallar och hus för att offra, men förr i tiden, när kungar och hövdingar var svagare, hade folket samlats på dunkla platser i obygden för att blidka makterna och be om god äring. Med tanke på hur många dyrbarheter som folk i forna tider hade vräkt ned asarna och vanerna till ära fanns det mer än nog i en enda av de där heliga sankmarkerna för att Ulvbjörn skulle kunna betala fem kungliga hirdar och göra sig till både sveaväldets och danaväldets herre. En och annan as skulle nog bli förgrymmad, men framför allt gällde det att se upp med de hiskeliga odjuren nere i det svarta mörkret. Fast med ett gott svärd och en vältränad arm skulle man nog klara sig, brukade Finn tillägga muntert. ”Varför gör du det inte själv?”, var Ulvbjörns ständiga motreplik, men Finn bara smålog lite finurligt och sade att det var inte alldeles säkert att han inte skulle göra det en vacker dag eller mulen natt. Asarna brydde sig lika lite om en dum träl som trälen brydde sig om de dumma asarna.
Finns trälkona hette Anna. De var båda främlingar från Södern som Vamod hade köpt för skinn något efter det att Borg stått färdigt. Ingen visste varifrån de kommit, men Finns historier vittnade om ett liv nära havet, med fiskare och sjöormar och vågors skvalp i natten. Anna var mer förtegen. När hon talade bröt hon på ett annat språk än Finn. Hon var mörkare i hyn, hade mörkbruna ögon och tjockt svart hår som endast långsamt grånade med åldern, men det var uppenbart att även hon hade levt vid vatten. Det var väl därför de hade kommit så väl överens, trälen och trälkonan. Finn brukade berätta sina historier om jättelika fiskar och Anna brukade till Ulvbjörns och de andra gårdsungarnas glädje skildra hur manfolket
hade för vana att skryta ihop samma dumheter i hennes egen hembygd långt där nere i söder. Då log Finn och spottade framför sig och ändrade sin historia, och Anna skrattade. Ulvbjörn tyckte om Finn. Finn hånade honom aldrig och verkade inte ens bli irriterad när pojken hade svårt att få fram orden. När de lyssnade på Finn höll även de andra ungarna, de som hade för vana att reta honom, inne med sitt hån. Finn var visserligen träl, men det var något respektingivande och farligt i hans ögon som fick alla, även Vamod, att behandla honom med viss värdighet. Finn var inte som andra, men Ulvbjörn hade svårt att peka på exakt vad det var som var så eget och märkligt med trälen.