Bortom petroleum?
Vi kan ha passerat »Peak Oil«, och den billiga oljan är på väg att ta slut. Det gäller att tänka om på global skala, om inte vi ska ta slut med den, menar Daniel Berg.
Av Daniel Berg
Nyårsafton år 2000 och vi skålade in »Den nya ekonomin.« Framtiden var ljus, och stod enligt alla experter att finna i reklambyråers symbolproduktion och internetföretags innovationer. Nu drevs tillväxten av idéer, och tycktes oändlig. Det gamla århundradets ekonomi med rykande fabriker och bullriga transportnätverk var på väg att förpassas till historien. Som för att bekräfta idén om en värld bortom realekonomins smutsiga fundament, bytte världens tredje största oljebolag namn samma år. British Petroleums nya namn lät som en slogan för drömmarnas 2000-tal: Beyond Petroleum – »Bortom Petroleum!«
Åtta år senare är vi fortfarande kvar i oljan och den börjar ställa till stora problem. Den har blivit väldigt, väldigt dyr. Runt nyår 2008 bröt den igenom det symboliska pristaket 100 US$ fatet. Mindre än en månad senare gick botten ur världens finansmarknader och det vi nu genomlever som »kreditkrisen«, och den amerikanska recessionen fick sin början. Medan aktier och lånepapper tappade i värde rusade priserna på råvaror och mat i höjden. Oljan är idag dubbelt så dyr som förra året och sex gånger så dyr som den var nyårsafton 2000.
Denna dramatiska svängning förklaras idag på många motstridiga sätt. En förklaring som är nära tabu i ekonomkretsar kallas »Peak Oil«, det vill säga att vi passerat tidpunkten då produktionen av olja inte längre kan öka, eftersom den är en ändlig resurs. Då vore det inte konstigt att priset gick upp, eftersom världens behov av olja bara växer. Men den förklaringen omöjliggör det ekonomer över hela världen bygger alla sina modeller av framtiden på: ständigt fortsatt tillväxt, i en värld helt beroende av oljans gåvor; billig energi till industri, transporter och jordbruk.
Den pinsamma frågan
Vad det kan innebära om oljan faktiskt är på väg att ta slut verkar ingen vilja tänka på. Idag låter BP:s slogan mer som en rådvill fråga: »Bortom Petroleum?«
Att ta upp »Peak Oil«, slutet på billig olja, har aldrig varit lämpligt, vare sig under dot.com-yran eller i oljebolagens styrelserum. Att ifrågasätta entreprenörskapets mirakulösa roll som ekonomins »orörliga rörare« är bara pinsamt, och att ifrågasätta själva grunden för oljebolagens tillväxtmöjligheter, när det är deras produktionsökning som borgar för hela ens världs rikedomar är mer än pinsamt – det är vansinne.
Man har alltså under oljans århundrade lyckats undvika de till synes självklara invikningarna i varje ekonomisk diskussion: om vi utvinner icke förnyelsebar olja i allt högre takt, minskar då inte oljan i marken? Kan oljan sina? Vad händer då?
En som ändå ställde den pinsamma frågan var en av oljebolaget Shells geologer, Dr. Marion King Hubbert. Han hade studerat hur USA:s gamla oljefält utvecklats. De följde alla samma mönster. En kraftig tidig tillväxt, därefter en avtagande stegring av produktionen upp till en jämn platå. När produktionen nått sitt krön sjönk den i allt snabbare takt. Hubbert hade också sett hur antalet nyupptäckta fält i USA blivit färre, samt att de nyfunna fälten blivit allt mindre, och svårare att utvinna.
Denna utvecklingsmodell för oljeproduktion kallas allmänt för »Hubberts peak«. Redan 1956 förklarade och förutsade Hubbert både det amerikanska och det globala produktionskrönet för olja, med slutsatsen att den amerikanska produktionen skulle nå sitt krön 1970. Han presenterade sin teori och slutsats i amerikansk teve, men skrattades ut och förlöjligades. Under 60-talet hittades globalt fortfarande sex gånger mer olja än vad som konsumerades och både statliga geologer och oljeindustrins ansåg att ett oljeproduktionskrön var omöjligt.
1970 nådde USA:s produktion sitt krön. 1980 började världen konsumera mer olja än den fann. Och Hubbert hade förutsagt en global oljeproduktionstopp runt år 2000.
Ändå tog ingen Hubberts teorier på allvar. USGS skrev ständigt upp de »förväntade fynden« globalt, trots att nyfynden sjönk varje år. De oljeproducerande länderna i OPEC skrev inte ner sina »bevisade« plus »troliga« reserver, trots att de varje år utvann tiotals miljarder tunnor olja ur dessa reserver. (Undantaget Nordsjöns oljeproducenter.) Varje prognos under 80- och 90-talen förmedlade frisk framtidstro på en världsekonomisk bas flödande av nästan gratis energi. Hoten mot den eviga tillväxten sågs under denna tid komma från geopolitik, regleringar, miljölagar och skatter.
Världens politiker och politiska tyckare kunde, med dessa siffror från USGS och OPEC i ryggen, propagera för den eviga tillväxten som lösningen på alla sociala, ekonomiska och ekologiska problem. Hubberts forskning ignorerades totalt.
Förödande optimism
Framtiden var alltså lysande nyårsafton 2000. I en sammanställning av prisförutsägelserna från alla de stora energianalysinstitutionerna ges en bild av hur otänkbar varje fråga om uttömmande av ändliga resurser var för världens experteliter ännu 2001:
Oljeprisförutsägelser av organisationer och marknadsanalysföretag i början av 2001, i US$ per tunna
År 2010 2020
International Energy Agency 20 27
US Department of Energy 20 24
EIA 21 21
Europeiska kommissionen 17 20
Canada Department of Energy 18 18
Källa: Peak Oil and the Evolving Strategies of Oil Importing and Exporting Countries
Men från millennieskiftet började oljepriserna sakta stiga. 2004 började de skena och är idag uppe i 130 US$ per fat. Under vintern och våren har prisökningarna skapat kris på börserna. Redan i november 2007 varnade IEA att världen stod inför ett glapp mellan produktion och konsumtion av olja. IEA:s chefsekonom Faith Biro gick till och med ut i media och talade om att det år 2015 skulle »saknas 12,5 mb/d« (miljoner fat om dagen).
Nästa chock var att EIA i maj skrev ner sin prognos för världsproduktionen av olja 2030, från 118 till 100 mb/d. Den för tidigt publicerade uppgiften finns i Annual Energy Outlook 2008 (Early Release) vars egentliga publikationsdatum är i december 2008. Rapporten innebär något av ett paradigmskifte: utöver att EIA valde att gå ut med sin nedskrivning i förtid, baseras den på siffror från bland annat USGS, oljeoptimismens främsta västerländska institution. Rapporten underminerar den sista bastionen för en oproblematisk syn framtida oljeproduktion och stödjer rapporterna om »mognande« (sinande) oljefält.
»Den nya ekonomin« verkar sakta sjunka. Den stod alltför ostadigt på den gamla, som hade en fasthet som vi fantiserat ihop. Utan billig olja kraschar allt. Hotet om hög inflation och samtidigt fallande produktion, stagflation, beror på de höga oljepriserna. USA:s ekonomi är världens mest oljeberoende, med dubbla Europas energikonsumtion per capita. Där konsumeras en fjärdedel av all jordens olja, och hälften av det man konsumerar importeras.
I stort sett varje produktions- och konsumtionsled i USA är beroende av oljeenergi, en höjning av oljepriset fördyrar därför varenda ett av dessa led. Med en redan kollapsande fastighetsmarknad, eftersatt industriproduktion, ett väldigt handelsunderskott och våldsamt överbelånade offentliga finanser har USA inte möjlighet att parera också en fördyrning av samtliga realekonomiska verksamheter. Landet är redan inne i en recession. Med fortsatt rekordhöga oljepriser är det fullt möjligt att USA:s ekonomi totalkraschar, och med den hela världens.
Men det vill ingen riktigt erkänna. Istället anstränger man sig att fastslå att de höga priserna är en tillfällighet, och varför. Under våren har världens politikers och ekonomers förmåga till förklaringar och prognoser ställts på allt hårdare prov. Hur förklarar man sexdubblade oljepriser, stagnerande produktionssiffror och, som följd av allt hårdare satsning på alternativ till oljebränslen, eskalerande matpriser utan att använda sig av »Peak Oil«? Man får inte tvivla på oljeproduktionens tillväxt, för det är att tvivla på hela ekonomins tillväxt, och det låter sig inte göras. Så sedan nyårsafton 2008 har två olika förklaringsmodeller utkristalliserat sig.
Spekulation i svart guld?
Den första modellen handlar om att hitta syndabockar. Den amerikanska presidentvalskampanjen har fyllts av löften om sänkt bensinskatt och att sätta åt de skyldiga för de hutlösa bränslepriserna. Joe Liberman, frifräsande demokratisk senator, har tagit fram en rapport som visar hur spekulativt kapital flytt kreditkrisens finanssektor och kastats in i råvarusektorn. Lieberman visar hur oljeindexfondernas värde har ökat från 13 till 260 miljarder US$ de senaste fem åren. Antalet transaktioner på New Yorks NYMEX, världens största oljemarknad, har tredubblats sedan 2004.
Detta linjära samband mellan oljepriserna och »spekulationsfondernas« storlek har skapat upploppsstämning bland amerikanska bilister (i stort sett alla amerikaner) mot »oljespekulanter«. Och i Europa har brittiska lastbilschaufförer, och portugisiska och spanska fiskare i protest mot de höga bränslekostnaderna blockerat vägar och hamnar, delvis utifrån denna föreställning om spekulation. I Tyskland har socialdemokraterna föreslagit internationella lagar mot lån för att finansiera oljefondesspekulation. OPEC har under hela oljepriskrisen hållit hårt på spekulationstesen och därför vägrat höja sin produktion.
Finanskapitalets nyliga spekulationshärjningar med huslåne- och kreditkris som följd har gjort dessa upploppsstämningar till plockmogna politiska frukter för både högern och vänstern. Förklaringen är bekväm. Om det bara är en yttre manipulatör som är ansvarig så kan fortfarande tillväxtsystemet vara gångbart och allt återgå till den gamla ordningen. De höga oljepriserna går så fullständigt mot den ekonomiska trenden att många ekonomer bara utifrån detta tycker sig se en spekulationsbubbla. I Dagens Industri 2 juni menar till exempel den tekniske analytikern Ingemar Carlsson att de »hiskeliga« oljepriserna kommer att falla mellan 20 och 40 procent: »vi går mot en topp, och en ganska stor nedgång faktiskt«. Han drar som alla spekulationsförespråkare paralleller med andra råvaror, så som guld, vars pris till följd av de osäkra finansmarknaderna dubblats under våren. Kontentan är att det finns ett »naturligt pris«, satt av den ekonomiska trenden, beräknat på 30 eller 50 år, och att dagens höga priser är en avvikelse.
Men jämförelserna med andra »bubblor« håller inte. Olja är till skillnad från till exempel guld en konsumtionsvara, dessutom med ganska kort hållbarhet. Oljespekulation finns i viss utsträckning, och består i köp av »futures«, kontrakt på framtida leverans. Dessa kontrakt fluktuerar i pris beroende på spekulationen i dem, men när oljan några månader senare levereras i enlighet med kontraktet bestäms priset på den faktiska oljan av raffinaderiernas efterfrågan. För att själva kunna styra slutpriset på olja måste en spekulerare i oljefutures kunna vägra sälja till för låga raffinaderipriser. Men för att göra detta skulle det krävas att spekulanten kan lagra oerhörda osålda oljemängder, något bara stater har kapacitet till, och inte ens de särskilt mycket.
Oljeprisets stigning beror därför till övervägande del av den faktiska tillgången och efterfrågan. Att värdena ökat så kraftigt i oljeindexfonderna beror på att oljan de handlat med ökat så i värde, snarare än att nya investeringar driver upp priserna.
The Economists mästerliga manövrar
En av de tillväxttrogna bastioner som insett att »spekulationsbubbla« inte håller som förklaring av det stigande oljepriset är anrika finanstidningen The Economist. Tidningen analyserar i sitt första juninummer oljemarknadens prisbildning. Efter att ha avfärdat spekulationsteorin lägger man stor kraft på att förklara hur oljeprisets sexdubbling inte alls hänger samman med någon »Peak Oil«. The Economists menar att flera samverkande faktorer under de senaste åren gjort gapet mellan produktionskapacitet och efterfrågan allt större. De flesta problemen, menar The Economist, har uppstått för att diverse politik har stört marknadskrafterna.
Man menar att OPEC-ländernas infrastruktur för att pumpa upp olja inte längre klarar att hålla takt med efterfrågan. Men att bygga ny infrastruktur är mycket dyrt och tidsödande – sådana investeringar är svåra att motivera om man tror att den långsiktiga pristrenden på olja kommer att vara mellan 20 och 40 US$ fatet.
Tidningen framhåller också att efterfrågan inte är helt marknadsstyrd då stora importländer, så som Indien och Kina, subventionerar konsumtion av olja. (Också USA ger stora subventioner till sina oljebolag.) Det är dessa utvecklingsländers oerhörda törst efter drivmedel som drivit upp priserna eftersom produktionen samtidigt stagnerat. Kina är idag världens näst största oljeimportör efter USA. Hela utvecklingsvärlden ökar sin konsumtion och efterfrågan på olja växer i samma raketfart som deras BNP.
Sammantaget leder allt detta till ett globalt uppåttryck på priserna och förklarar gapet som idag vidgar sig mellan utbud och efterfrågan på olja. The Economist lyckas, med detta lapptäcke av förklaringar som segel, på ett mästerligt sätt manövrera undan Hubberts isberg – Peak Oil. Man kan lugna sina läsare; det finns ingen anledning att se bortom olja. Ett högt oljepris kommer, alla hinder till trots, leda till att en osynlig hand bär mer olja till marknaden, samtidigt som efterfrågan minskar. I sinom tid kommer balans åter att råda och tillväxten vara orubbad på världens oljemarknad. Det vi ser idag är bara de oövervinneliga ekonomiska lagarnas höga vågor, inte någon kollision med något orubbligt faktum, som att olja är en ändlig resurs.
ASPO, Hubberts eko från Uppsala
År 2002 grundades i Uppsala ASPO. Professor Kjell Alkelett har sedan dess ihärdigt försökt kommunicera sitt forskarlags oroande slutsatser, som går mot den rådande uppfattningen om världens energiframtid. Bara det att The Economist nämner »Peak Oil«, om så för att bestrida det, är en seger för ASPO, som liksom Hubbert länge utmålats som domedagsprofeter. De konstant stigande oljepriserna har dock gjort även stora tillväxttrogna organisationer intresserade av ASPO:s arbete, och forskargruppen inbjöds i vintras att delta med en rapport vid OECD-ländernas transportkonferens.
Forskargruppens rapport går i detalj igenom de siffror som de statliga organisationerna OPEC, IEA, EIA och USGS redovisar samt de som oljebolagen BP och ExxonMobil själva offentliggör – alltså samma siffror som världens tillväxttrogna politiker (och redaktioner) grundar sina åsikter i. Men ASPO kommer efter vetenskaplig analys och uttolkning av dessa siffror till en diametralt motsatt slutsats.
Både EIA och CERA, två forskningsinstitut som bestrider att vi är någonstans i närheten av »Peak Oil«, vidgår att 9 av världens 21 största »gigantfält« idag redan är i sin nedgångsfas. En av Uppsala Universitets mest nedladdade pdf:er, Fredrik Robelius doktorsavhandling, beskriver just dessa gigantfälts utveckling. Gigantfält är de som under sin livstid producerar över 500 miljoner fat. De svarar för 65 procent av världens oljereserv och för nästan hälften av världsproduktionen. Robelius visar hur upptäckten av gigantfält nådde sitt krön under 1960-talet och sedan dess fallit konstant och dramatiskt. De få gigantfält man hittar idag ligger i djuphavet.
Ett gigantfält utvecklas som andra fält, med tidig eskalering av produktionen, sedan en platt produktion som efter en tid kan öka till en ny platå. Sedan följer en snabb nedgång. Produktionen på Rubelius undersökta fält föll med mellan 6 och 16 procent per år efter att krönet nåtts. Eftersom den stora majoriteten av världens idag opererande gigantfält hittades och togs i produktion mellan 1950 och 1980, så kommer deras produktion falla ungefär samtidigt. Eftersom flera av dem redan börjat sina, är det troligt att de resterande snart följer.
Kanske gör de det redan. För produktionen från dagens verksamma oljefält, stora som små, faller. Detta enligt siffror från de stora oljebolagen, som också förekommer i IEA:s prognoser. Varje år minskar produktionen från världens aktiva oljefält med 4–6 procent. Så för att hålla världens oljeproduktion på nuvarande nivå om runt 85 mb/d, måste ständigt nya fält tas i bruk. Oljebranschen handlar mycket om att leta, och hitta. Man har sysslat med det i över 100 år och dagens teknik är mycket sofistikerad.
ASPO visar att vi hittat ungefär 2250 miljarder tunnor (Gigabarrels, Gb) olja i världen. Och att vi hittills konsumerat 1000 av dessa. ASPO ser också hur världens kända reserver nådde sitt krön runt 1980. Sedan dess har vi konsumerat snabbare än vi hittar: reserverna minskar.
USA och Europa, som var först med både oljeproduktion och konsumtion, är oljeekonomins »kanariefåglar i gruvan«. USA:s produktion nådde, som Hubbert förutsett, sin topp 1970. Europas produktion nådde sin vid millennieskiftet. Båda de rikaste kontinenterna måste alltså idag stadigt öka sin oljeimport, även om de lyckas hålla sin konsumtion konstant. Idag flyter därför 1 800 miljarder dollar ut ur USA:s och EU:s ekonomier varje år. En liknande utveckling väntar alla världens stora konsumenter. Kina importerar redan mer än hälften av sin olja, Indien långt mer än så. Kina och Indien har inga nya fynd och inga nya produktionsprojekt, men en konsumtion som stiger över 4 procent per år.
ASPO ställer i sin rapport upp den bästa tänkbara utvecklingen av alla kända stora outvecklade oljefält. De viktigaste är djuphavsproduktionen i Brasilien, den »supertunga« oljan i Venezuelas Orinoco-bälte och oljesanden i Kanada. Med tillägg av ytterligare 80 kända, snart produktionsfärdiga fält, ger ASPO:s mest optimistiska scenario en världsproduktion på en bit över 90 mb/d år 2012, och produktionen kan kanske hållas så hög fram till 2018. Efter det sjunker produktionen kraftigt i hela världen förutom i Mellanöstern. ASPO menar dock att detta optimistiska scenario förutsätter att de sju gigantfälten i Irak tas i produktion den närmaste tiden, något som inte verkar troligt.
Oljan ser helt enkelt inte ut att räcka. IEA räknar med 1,4 procents ökad efterfrågan per år. Detta ger en oljekonsumtion av 115 mb/d år 2030, långt över ASPO:s »i bästa fall«-scenario. För att tillfredsställa detta oljebehov måste vi hitta tre nya Saudiarabien till år 2030. USGS tror att vi kommer att göra detta. Men grunden till att tro att vi de närmsta 20 åren plötsligt skulle hitta 1 500 Gb olja någonstans, på en mycket välundersökt jord, nästan lika mycket som vi har hittat under hela den industriella eran, står inte att finna i vetenskap, vilket ASPO:s sammanställning av alla officiella kända siffror visar. Utan istället i en orubblig tro på den aldrig avtagande tillväxtens permanenta tillstånd. Eftersom tillväxten kräver denna mängd olja, antar USGS att de kommer att pumpas upp, hur än de realekonomiska trenderna ser ut, och vad än geologiska fakta säger. Oljan måste finnas för tillväxten, och tillväxten är nödvändig, alltså kommer oljan att finnas, lyder cirkelresonemanget, som stängt fönstret till verkligheten.
Det finns en punkt där alla tillväxttroende ekonomer, politiker och redaktörer möts. Naturen må ha sina begränsningar, men det finns en konstant, en oändlig resurs, och det är den mänskliga uppfinningsrikedomen. Det är denna som skapat alla värden och tar man denna i bruk med lämplig kapitalinvestering löser man vilket realekonomiskt problem som helst.
»Om någon resurs skulle ta slut är människan tillräckligt fantasirik för att hitta, uppfinna eller odla ersättningar. Den viktigaste resursen är hjärnan, och den resursen kan man som bekant reproducera på ett trevligt sätt.« (Johan Norberg, 2006. När människan skapade världen, s. 127)
Allt är olja
Tron på evig tillväxt i en värld med ändliga resurser använder resursers utbytbarhet som en av sina främsta lösningar på denna paradox. Om torsken tar slut finns det sej, om fossil olja tar slut kan vi odla rapsolja. (Och om brödet tar slut kan vi äta kakor.) Man menar att marknadskrafternas fria spel ser till att i rätt tid växla en resurs mot en annan när ymnig tillgång vänts i hotande brist. Resursernas utbytbarhet förutsätter dock två saker: dels ett oändligt antal ändliga resurser och att ingen resurs är unik.
Men de fossila bränslena är unika och ännu har vi inte lyckats tänka ut hur vi ska ersätta dom (trots vår fantasirikedom.) Fram till 1700-talet hade jordens civilisationer använt solenergi lagrad i växter genom fotosyntes, lite vind- och vattenkraft. Med kol, olja och gas började vi tillverka, flytta och bygga hundratals gånger mer och snabbare än någonsin. Människornas antal växte från en till sex miljarder på 200 år – en liten ökning jämfört med produktionssiffrorna. Världens industrinationer blev oerhört rika. Hela världen blev också beroende av fossila bränslen. Av dessa är oljan det energirikaste, toppen på energiberget.
Idag rör sig hela världen med nästan gratis oljeenergi. Av den globala energikonsumtionen står transportsektorn för 26 procent. Denna är nästan uteslutande oljedriven. Den moderata satsningen på »miljöbilar« i Europa verkar inte styra världen bort från massbilismens bensinslukande motorväg. Småbilsmarknaden i utvecklingsländerna antas växa med 30 procent per år det närmsta decenniet. I Ryssland såldes 2007 2,7 miljoner bilar, landet har en försäljningsökning på 40 procent årligen. I Indien såldes 1,5 miljoner bilar förra året, och man räknar med tre miljoner bilar per år i Indien 2015. Den kinesiska bilmarknaden är redan världens näst största. Där rullar idag 33 miljoner bilar, om den ekonomiska utvecklingen fortsätter tror man att de är 130 miljoner år 2020.
Och det finns idag inga alternativ till petroleum som drivmedel på global nivå. USA:s två år av satsning på biobränslen har gjort att världens största matexportör börjat göra alkohol av säd. Den majs som går åt till att fylla tanken en gång på en normal amerikansk bil skulle som mat räcka till att mätta en person i ett år. Baslivsmedelpriserna har mer än fördubblats i världen under dessa två år med massvält som följd, trots världshistoriska rekordskördar. Ännu täcks inte en procent av USA:s transportenergibehov av biobränslen.
Det moderna informations-, distributions- och tillverkningssystemet styrs, smörjs och bärs av olja. En av de utvecklingslinjer som omhuldades av nyårsfirarna år 2000 var att den nya informationsteknologin effektiviserade hela produktionskedjan. Det gamla »fordistiska« industrisystemet skulle ersättas av det »toyotistiska«. Förändringen innebar att fabrikerna höll små lager och justerade sin tillverkning efter orderingången. Tack vare de nya kommunikationerna kunde man på ett ögonblick lägga ut tillverkning och byta leverantörer över hela jorden.
Chris Andersons teori om »The Long Tail« menar att internethandeln har gjort tillverkning och konsumtion av marginella specialvaror ekonomiskt fruktbar. Hela detta nya system är dock inte i effektivare vad gäller energi, varken i produktions- eller varuleveransledet. Att lägga produktionen av en dator eller en sko i tio olika länder, inte hålla lager utan skeppa »just in time« över hela världen och ställa om efter föränderliga kundpreferenser, ökar snarare energiåtgången. Kostnaden för denna ökning har tills idag med råge kompenserats med nyttjandet av ny, lågavlönad arbetskraft i framför allt Kina. Men vi kan bara njuta av deras arbetes frukter om de fraktas till oss med fartyg och lastbilar drivna med – olja.
Vi äter olja
»Den nya ekonomins« oavhängighet från den gamlas reella oljeberoende är förstås en illusion. Inte heller internet är någon energisnål, »grön« teknik. The Economist beskriver hur de största av de serverfarmer som koordinerar den ständigt växande informationstrafikens »datamoln«, drar lika mycket energi som aluminiumsmältverk. Bara i USA finns 7 000 serverfarmar. Deras energianvändning fördubblades mellan 2000 och 2005 till över en procent av världens elkonsumtion. Enligt vissa beräkningar kan internets »datamoln« år 2020 släppa ut mer koldioxid i atmosfären än flygindustrin. Och då räknar man inte in världens kanske en miljard persondatorer. »Long tail« släpar en lång oljesvans bakom sig.
Hela världen elektrifierar sig med fossila bränslen. Enligt IEA:s siffror från 2008 står fossila bränslen för 66 procent av världens elektricitetsproduktion, till övervägande del genom kolkraftverk. Elproduktionen står för en tredjedel av den fossila bränsleanvändningen i världen och den växer oerhört kraftigt. Elkonsumtionen ökade med 54 procent mellan 1990 och 2005 och ser ut att fortsätta i samma takt.
Hela världen äter olja. På 50-talet kom »Den gröna revolutionen«. I korthet innebar den en mekanisering av jordbruket, massanvändning av bekämpningsmedel och intensivt bruk av konstgödsel. Inom några årtionden ökade den globala sädesproduktionen med 250 procent. Till skillnad från tidigare produktionsökningar i historien kom den nya matenergin inte från nya landområden eller från ett ökat energiflöde från solen. »Den gröna revolutionen« ökade energin som gick in i jordbruket med i snitt 50 gånger, uteslutande med fossila bränslen. I Eating Fossil Fuels: Oil, Food and the Coming Crisis in Agriculture beräknar Dale Allen Pfeiffer energiåtgången i det moderna jordbruket utifrån officiella statliga jordbruks- och energiuppgifter.
Jordbruket som helhet står för 17 procent av USA:s totala energikonsumtion. En tredjedel av energin går till framställningen av gödningsmedel. De andra stora energikostnaderna är drivandet av maskiner (19 procent), transport (16 procent), bevattning (13 procent), boskapsuppfödning (8 procent), torkning av skörden (5 procent) och framställning av bekämpningsmedel (5 procent). Då tas inte energikostnaden för packning, kylhållning, transport till återförsäljare eller tillagning med i beräkningen.
Pfeiffer ser hur »Det amerikanska matsystemet konsumerar tio gånger mer energi än vad det producerar i matenergi. Denna väldiga skillnad möjliggörs genom de fossila bränslelagren«. Pfeiffer skiljer på endogen och exogen energi. Den förra är energi som genereras genom den mänskliga metabolismen och den senare all annan energi. Av dagens totala exogena energi kommer i industriländerna runt 90 procent från fossila källor. En daglig amerikansk diet ger 2 500 endogena kcal. Det kostar i dagens jordbrukssystem 35 000 kcal exogen energi att framställa. Det betyder att om man skulle ersätta den fossila energi som idag pumpas in i jordbruket med mänsklig muskelkraft, skulle man behöva arbeta i tre veckor för att framställa mat för en dag.
I korthet: Oljan är idag grunden för vår transport, för vår matframställning, tillverkningsindustri, kommunikation och handel. Om »Peak Oil« närmar sig kommer vi att märka det främst genom en urholkning av alla ekonomiska världen. Eftersom olja ligger bakom allt, gör dyrare olja att allt blir dyrare. Först stiger priset på olja, sedan på energikrävande varor, som mat och råvaror. Därefter följer en allt slukande inflation.
En mängd saker säger oss något helt annat än den officiella sanningen att tillväxten i oljeproduktionen är självklar och naturgiven. Vi har börjat utvinna olja ur kanadensisk oljesand, vi framställer flytande bränsle ur kol och odlar upp de sista skogsområdena i tropikerna med biobränslegrödor. De tekniker vi nu tillgriper har tidigare endast använts av länder i kris. Att vi tar till energikällor med så väldigt mycket sämre energinetto än petroleum – till framställningen av en tunna olja ur oljesand går det åt 1 400 kubikfot (!) än så länge billig naturgas – är kanske det säkraste tecknet på att vi redan har nått Hubberts krön. Vi går nu sakta nedåt på energiberget.
Allting kommer alltså att bli dyrare. Världsekonomin kommer att sugas ner i den inflationsspiral vi redan nu ser ha sitt centrum i USA och sina snabbaste strömmar i Asiens och Mellanösterns överhettade, dollarbundna ekonomier. Det industriella jordbruket kan kollapsa, såväl på grund av utkonkurrering från bränsleindustrin, fördyrningen av alla dess insatsvaror, som genom utarmningen av jorden som orsakats av »Den gröna revolutionens« övergödning och övernyttjande. Och för att planeten saknar nya stora jordbruksarealer som skulle kunna ersätta dagens utslitna. Historien är här skoningslöst ärlig med oss: perioder av allt knappare oundgängliga resurser leder till krig.
Vi har ännu chansen att ändra utvecklingen …
… kan vara 2007 års mest slitna fras. Klimatkatastrofen presenterades, vi chockerades, men applåderade när vi fick veta att det inte är för sent. Sedan dess har vi inte gjort något. Det finns en likhet med Peak Oil: det måste åtgärdas innan dess konsekvenser fått kraft.
Det spelar ingen roll när Peak Oil inträffar, om ASPO får rätt med »innan 2010« eller USGS med sitt förhoppningsfulla, men inte särskilt vetenskapligt troliga, »inte under överskådlig framtid«. Om vi inte ställt om till en lågenergiekonomi blir det oavsett tidpunkt ett fall ner i hunger och kyla. Att det globala oljekrönet verkar sammanfalla med klimatkrisen, uttömmandet av många andra mineralresurser, jordbrukskrisen, vattenkrisen och USA:s nedgång gör denna omställning till en lågenergiekonomi än mer nödvändig – och enklare att motivera för mänskligheten. Ironiskt nog är det just nu, när vi fortfarande har en enorm industriell kapacitet driven av fossila bränslen, som vi är mäktiga uppgiften att nedmontera den. Vi har ännu chansen att vända oss från energitillväxtens tvingande system och fortsätta – Bortom Petroleum.
Daniel Berg är fil mag i ekonomisk historia på Stockholms universitet.