Ett oskildrat landskap
Årets rookie bland arbetarförfattarna är Maria Hamberg. För henne har verkstadsgolvet på Scania fungerat som skrivarlya. Maria Küchen sökte upp henne för att prata om arbete och skrivande och skrivande som arbete.
Av Maria Küchen
Det går en nyliberal våg genom litteraturen. Författare idag betraktas som varumärkesbyggare vars företag erbjuder bokprodukter på en marknad, men det är inte hela sanningen om klimatet.
Författarna Susanna Alakoskis och Åsa Linderborgs berättelser Svinalängorna och Mig äger ingen, med uttalat arbetarperspektiv, har toppat bästsäljarlistorna och årets rookie bland arbetarförfattarna, Maria Hamberg, kanske med tiden blir lika folkkär som Elsie Johansson.
Hennes debutroman Greklandssommaren handlar om Betty, en verkstadsarbetare på 40+ som valt bort den stora kärleken som livslösning. Betty har ett tufft liv bakom sig och en lika tuff vilja att ta plats i tillvaron på egna villkor. Hon är cool. Man förstår hennes jobbarkompis Axel som trånar förgäves efter henne i åratal innan de äntligen hamnar i säng.
Greklandssommaren har den där kvaliteten som jag tycker definierar äkta romaner: Berättelsen tar inte slut när boken gör det. Ett halvår efter avslutad läsning händer det att jag tänker på Betty och Axel och undrar hur de har det.
Åsa Linderborg och Susanna Alakoski är akademiker med rötter i arbetarklassen som skriver om arbetare. Maria Hamberg är en av få arbetare idag som själva skriver skönlitteratur:
– På ett sätt kan jag tacka Scania för att de gjort mig till författare, säger hon. Nu är tempot där så högt att man inte hinner tänka på egna saker, men för tio år sen fanns fortfarande möjlighet att sköta jobbet medan jag stod i andra tankar.
– Författaren Helmer Grundström (1904–1986) sa att det finns landskap i Sverige som är oskildrade i litteraturen, och den frånvaron av konstnärliga skildringar är en större brist än något annat. Först när de konstnärliga skildringarna finns blir man sedd, och man kan inte se sig själv heller förrän man är skildrad. Grundströms uppdrag var att skildra ett oskildrat landskap och jag kan känna att jag också gör precis det.
Hennes ord gör mig betänksam: Om tempot idag i vården och industrin och bakom disken på hamburgerrestaurangen är så uppskruvat att ingen som jobbar där hinner eller orkar skildra det oskildrade, då förblir de nya arbetarna ett stumt material som kan utnyttjas i varumärkesbyggande av producenter av politik högt där uppe i helt andra inkomst- och privilegieskikt, politiker som inte har en aning om vad »arbetare« är för något och inte bryr sig.
Maria Hamberg och jag sitter på Café Panorama i Kulturhuset i Stockholm och spanar ut över det ödsliga betonglandskapet i city. Och vi vecklar in oss i ett intensivt samtal om arbete, skrivande och skrivandet som arbete.
Denna energiska, roliga och talföra kvinna har förutom i Scanias chassiverkstad också jobbat som svetsare, i korvindustrin och med papperssortering. Är hon alltså arbetarförfattare?
– Jag har varit kluven till detta med arbetarförfattare, säger hon. Men ja, jag är arbetare, ja, jag skriver, alltså är jag arbetarförfattare. Jag är arg över att större delen av befolkningen reduceras till osynliga producenter – av politiker, av medier, men också av sig själva. Jag vill visa att det som kallas »arbetskraften« består av människor som heter saker, som vill saker.
Maria Hamberg läser hellre utländsk skönlitteratur än samtida svensk. Just nu håller hon på med en roman på holländska, Kees de jongen av Theo Theijssen, om en liten kille vars drömmar krockar med en tuff verklighet. Efter gymnasiet bodde hon i Holland i ett år:
– Jag behövde ett andrum från detta att man ska bli stor och fin och bra och utbildad. Att läsa skönlitteratur på holländska ger mycket. Det jag läser lägger sig någonstans under mitt eget språk och påverkar det, och jag känner igen ord i holländskan som jag skulle behöva slå upp om jag inte var från Ångermanland. Holländska och ångermanländska är lika.
Maria Hamberg kommer från byn Norrgällsta utanför Docksta där hennes föräldrar hade ett jordbruk – sju hektar jord, sex kor, lite skog. Att betrakta fotografen Sune Jonssons bilder av svunnet svenskt småbrukarliv är för henne som att sjunka genom tiden och hamna i det som fanns när hon var liten.
Saker gick sin gilla gång. Det var inte bråttom, man hann umgås med folk, prata med dem, berätta lite historier. Hon säger sig vara formad av det dagliga berättandet hon växte upp med:
– Jag har alltid älskat att läsa och berätta, men skrivandet började i mitten av nittiotalet. Jag hade hamnat vid monteringsstationen på Scania, det tog några dagar att lära sig handgreppen, och vad gör man sen? Och så 1996 dog min pappa. Jag stod där och sörjde och var förbannad på att allt var som det var. Det gjorde att jag började skriva. Från början var det terapeutiskt men snart tog det en annan vändning. Jag upptäckte att jag hade ett annat språk på papper än vad jag hade i mun.
På rasterna läste Maria alltid. Scanias chassiverstad hade förunderligt nog kvar sitt arbetsplatsbibliotek så hon gick dit och hämtade böcker. En arbetskamrat var likadan. Hon bad honom läsa hennes berättelser och han sa: »Det är skitbra, skicka in det, du måste få det publicerat.«
– Jag skickade dem till en facklig tidskrift och efter några veckor blev jag inkallad till baskontoret, basen var mäkta förgrymmad att han hade tvingats hämta mig på arbetstid. Ett antal basar satt och spetsade öronen medan tidskriftsredaktören undrade i telefon om de fick köpa mina noveller. Jag stod som fallen. För det första skulle jag ju få betalt och för det andra kallade hon mina berättelser för »noveller«. Det lät pretentiöst. Men jag fick blodad tand och började skriva mycket.
Och hon skrev ihop pengar så hon kunde ta ledigt – först en vecka, sen en månad, men då började de bli besvärliga på jobbet. När hennes första bok hade kommit, novellsamlingen På väg till natten, fick hon hjälp av Metall att ordna längre ledighet.
– De sa tvärnjet först på Scania men jag hade fått som förtroendeuppdrag från facket att skriva om kvinnor som hade jobbat i industrin, att få tag i deras berättelser innan de dog. Därmed var det klart. Jag kunde läsa lagen för det där glinet till bas och meddela att jag skulle vara ledig. Det var så väldigt skönt.
Förtroendeuppdraget ledde till Maria Hambergs andra bok, Några gjorde hålen. Sen fick hon ett friår och efter det sa hon upp sig. Idag är hon författare och jobbar halvtid på dagis.
– Greklandssommaren skrev jag om många gånger, jobbade igenom den, kände att den inte var så bra, la bort den, blev less, skrev annat. Betty i boken är stark med gott självförtroende OCH en av de osäkraste människor jag vet, vågar inte, törs inte. Hon är oerhört tapper. Modig.
För henne har jobbet alltid varit livlinan och då kan man inte bara släppa det. Det vet jag av egen erfarenhet.
Maria Hamberg påpekar att om man som författare lyckas få läsaren att tro »det här är sant«, då kan man vara nöjd, men hon är inte Betty. Bettys livshistoria är inte hennes. Romanförfattare fantiserar. De hittar på saker. Vissa romanförfattare gör ett nummer av att de bara kan fantisera och hitta på saker i upphöjd ro i vackra miljöer, men kanske är det också fantasi och påhitt. Kanske författar man var som helst om man måste.
Henning Mankell har beskrivit hur han på 1970-talet vid ett tillfälle tvingades författa i en rivningskåk utan möbler, på knä, stirrande in i ugnen eftersom den öppna ugnsluckan var enda platsen i lägenheten där det gick att ställa en skrivmaskin. Och för Maria Hamberg har verkstadsgolvet fungerat som skrivarlya:
– Produktionen av lastbilar är individuell, kunden beställer en bil enligt specifika instruktioner. Varje morgon på jobbet tog jag en bunt gamla instruktioner, de var bara printade på ena sidan, och använde som anteckningsblock. Jag har hela lådor hemma med anteckningar på gamla instruktioner, anteckningar som sen blev romanen Greklandssommaren.
På Scania är de idag stolta över Maria Hamberg, som säger att det finns en underskattad och viktig litterär publik i industrin. Många där vill ha en fortsättning på Greklandssommaren men Axel och Betty har inte gett sig tillkänna och krävt det. Däremot har hon andra romaner i olika stadier av tillverkning:
– Historien jag skriver på nu känns jätteviktig men jag förstår inte vad som är viktigt i den. Och så kan jag ändå inte låta bli att skriva, och då är man ju galen! För vilka pengar gör man det? Inga! Och inga som helst garantier finns, och då är man ju knäpp. Men jag tänker låta mig själv vara i det här ruset.
Ja. Bra. Och kanske en dag snart stänger någon alldeles ny arbetare där ute av tv:n, tar målet ur mun på nya arbetarpartiet och synliggör sig genom att börja skildra sitt landskap. Gör det. Jag längtar.
Maria Küchen är författare. Hennes senaste bok är Att skriva börjar här. Version 2.0 (Ordfront), 2007.