Matkrisen är här
Aldrig tidigare i Indiens historia har klyftan mellan fattig och rik varit så stor som i dag. Bortom det ekonomiska miraklet gömmer sig en annan verklighet. 77 procent av befolkningen lever på mindre än motsvarande 3 kronor om dagen. Människor har knappt råd att äta längre.
Text och foto: Olivia Taghioff
Glöm börskrisen ett slag och begrunda matkrisen. Om man nu kan rangordna mänskliga rättigheter så måste rätten till mat vara den allra viktigaste, för den är lika med rätten till liv. En rejäl satsning på ett effektivt och hållbart jordbruk borde vara en av de högst prioriterade utvecklingsstrategierna just nu – i Indien och i världen. FN har varnat 82 länder för akut matbrist i år eftersom lagren är rekordsmå och bara skulle kunna försörja världen i 12 veckor. Men utmaningarna är många och stora: befolkningstillväxt, ökad konsumtion av kött och mejeriprodukter bland de nya rika, vatten och markbrist på många håll, fördelning av jordbruksmark från matproduktion till produktion av biobränslen och inte minst klimatförändringar, som i sig hotar att reducera Indiens jordbrukskapacitet med hela 40 procent inom 40 år. Därför måste Indien fördubbla sin matproduktion detta århundrade för att kunna möta den egna befolkningens behov.
Samma situation ser vi på många andra håll i världen.
För ett tag sedan, på tåget mellan Trichy och Coimbatore i södra Indiens inland, en sträcka på 20 mil över en halvtorr slätt, kantad av småbruk, byar och smutsiga industristäder, läste jag ekonomibilagan till en av Indiens största dagstidningar. Huvudartikeln handlade om »the new average indian consumer« och illustrerades av bilder på vackra, leende människor i ultramoderna köpcenter i olika indiska storstäder. Berättelsen var fängslande. Den beskrev hur Indiens ekonomiska rekordtillväxt hade lett till fantastiska nya konsumtionsmöjligheter för »the average indian«; Prada och Dior, tysktillverkade bilar och det nygifta unga paret som beställde möblerna direkt från Italien. När jag lade ifrån mig tidningen och såg mig omkring föreföll förstaklasskupén plötsligt riktigt sjabbig, för att inte tala om mina medpassagerare! Men ändå, denna luftkonditionerade vagn var så klart en kokong av privilegium i jämförelse med verkligheten utanför fönstret: de smutsiga barnen som lekte bland sopor, den spetiga farbrorn som gick där och plöjde med sin oxe, de fyra kvinnorna som balanserade jättekorgar med komockor på huvudet.
Indien är, som alla vet, ett land av kontraster, kulturella, religiösa och språkliga och i allt större utsträckning ekonomiska. När man kommer till en indisk storstad, en ny flygplats, ett bättre hotell, en välbeställd villaförort eller ett sprillans nytt köpcenter, kan man inte låta bli att förundras, i alla fall om man besökte samma plats för tio år sedan. Otroligt mycket verkar ha hänt. Där finns allt som finns i väst och lite till.
Men så ser det inte ut på landsbygden. Aldrig i nationens historia har klyftan mellan fattig och rik varit så stor. Detta är inte att förringa tillväxtens betydelse för de som gynnats av den, som min väninna från Delhi uttryckte det: »Det betyder mycket för oss att till och med diplomater kör indisktillverkade bilar nuförtiden, det ger oss ett slags stolthet, vi upplever inte längre att väst ser ned på oss.«
Men för att förstå Indien måste man se den andra sidan också. Och den måste man verkligen leta efter. Indiska medier, med undantag för en och annan debattartikel i de seriösa dagstidningarna eller i den alternativa pressen, är precis som utländska medier trollbundna av det ekonomiska miraklet. När man läser pressens framgångssagor kan det verka märkligt att biståndsorganisationer fortfarande bedriver verksamhet i Indien, man kan lätt få intryck av att detta land till största delen befolkas av en köpstark medelklass på väg framåt i stark medvind. Så enkelt är det inte.
Cirka 25 procent av Indiens invånare är officiellt fattiga. De klassas som fattiga av regeringen för att de spenderar mindre än 12 rupier (2 kronor) om dagen. Denna fattigdomsgräns avgör vem som får ett »white card« och har rätt att handla mat till subventionerade priser i de statliga matbutikerna.
Men när fattigdomsstatistiken presenteras internationellt talar man inte längre om 12 rupier utan om en dollar: »25 procent av Indiens befolkning lever av mindre än en dollar om dagen«. Enligt regeringens uppskattning motsvarar nämligen 12 rupier i Indien köpkraften av 1 dollar i USA. 12 rupier är därmed Indiens PPP dollar (PPP står för Purchasing Power Parity). En »riktig« dollar motsvarar naturligtvis mycket mer, drygt 40 rupier.
Vad får man idag för 12 rupier i Indien? Inte en liter mjölk, inte ett halvt kilo grönsaker, inte ett kilo osubventionerat ris, inte ens 50 gram fisk eller getkött. Om man bara köper de billigaste kolhydraterna, utan hänsyn till näringsinnehåll eller kostnader i samband med tillagningen av maten, får man cirka 1 600 kalorier per dag för 12 rupier. Regeringens egen folkhälsopolicy hävdar att människor bör konsumera 2 400 kalorier per dag.
Bakgrunden till dagens fattigdomsgräns är en beräkning som gjordes 1973 då man räknade ut vad 2 400 kalorier kostade. Sedan dess har man uppdaterat den siffran med några års mellanrum enligt regeringens konsumentprisindex.
Men kritiker hävdar att detta konsumentprisindex inte alls reflekterar de verkliga prisökningarna, som i praktiken varit mycket högre. Att konsumentprisindex inte ger en riktig bild av prisökningarna illustreras av att löner för statligt anställda höjts mycket mer sedan 1973 än vad de skulle gjort enligt detta index. Många hävdar att konsumentprisindex är ett verktyg som bara tillämpas när man beräknar fattigdom. En annan förklaring är att priserna på mat ökat mycket snabbare än priset på andra produkter men att de fattiga inte berörs av andra prisökningar än dem på mat eftersom det enbart är mat de konsumerar. Resultatet är att de som hade klassats som fattiga 1973 inte klassas som fattiga idag.
För om man skulle göra som man gjorde för 35 år sedan och basera fattigdomsgränsen på vad 2 400 kalorier kostar så skulle den ligga på cirka 26 rupier. Enligt en chockerande studie som regeringen presenterade i slutet av 2007 lever hela 87 procent av befolkningen på mindre än så. Det betyder att »the average indian consumer« blivit allt fattigare och knappt har råd att äta längre.
Denna dystra bild bekräftas när man tittar på statistik över konsumtion av spannmål som idag är lägre än innan andra världskriget. På »the Global Hunger Index«, som mäter hur länder klarar av att möta FN:s millenniemål, hamnade Indien 2007 på 94:e plats av världens 118 utvecklingsländer, efter Etiopien. Indien har världens största andel undernärda barn.
Vad är orsaken till den här negativa trenden? Flera analytiker, som professorn i nationalekonomi Utsa Patnaik, hävdar att det beror på de omfattande ekonomiska omstruktureringarna som skett sedan mitten av 1990-talet. Mellan 1965 och 1990 upplevde Indien en makalös expansion av jordbruk och matproduktion till följd av den »gröna revolutionen«, finansierad av staten.
Denna så kallade gröna revolution har kritiserats för att den innebar ett ohållbart nyttjande av naturresurser med vattenintensiva och genmanipulerade grödor samt en mängd farliga jordbrukskemikalier. Men få förnekar att den stora satsningen på jordbruk var nödvändig för att lyfta befolkningen ur den svältsituation som rådde i slutet av 1960-talet. Förutom mat skapades ett stort antal arbetstillfällen. En av de större förändringarna när ekonomin marknadsanpassades var en drastisk nedskärning av bidrag till jordbruk och landsbygdsutveckling. Tillväxten av matproduktionen minskade från närmare 3 procent per år under 1980-talet till 1,7 procent under 1990-talet. Sedan år 2000 har den bara varit 0,5 procent per år i snitt, betydligt lägre än befolkningstillväxten.
Men varför har vi inte sett en inflation av matpriser i Indien förrän nu, när matproduktionen växt långsammare än befolkningen ganska länge? Helt enkelt för att människor inte har haft råd att köpa mat, enligt Utsa Patnaik. Anpassningen av jordbruket till den internationella marknaden innebar stora förluster för bönder, bland annat för att de internationella priserna kraschade på 1990-talet, och arbetslösheten steg dramatiskt med demonteringen av de statliga utvecklingsprogrammen.
Fast så tolkade inte regeringen situationen. Istället analyserade man situationen enligt tillgång-och-efterfrågan modellen där efterfrågan förutsattes vara »valfri«. Man konkluderade helt enkelt att människor gjort ett frivilligt val att konsumera mindre mat. Så vedertagen var den tolkningen i Indien att man, då man fick ett rejält överskott av spannmål trots att produktionsökningen var lägre än befolkningstillväxten, började exportera mat i stor skala samtidigt som det rådde svältförhållanden på många håll i landet.
Ifall detta berodde på försummelse eller förnekelse är svårt att avgöra. Man kan i alla fall vara säker på att både regeringen och medierna hade ett stort egenintresse i att upprätthålla bilden av »Shining India« så långt som möjligt eftersom allt annat vore att erkänna att det fanns nackdelar med den ekonomiska modell som de själva förespråkade.
Självmordsepidemin bland bönderna har varit landsbygdens mest konkreta rop på hjälp. De senaste månaderna har politikerna äntligen börjat uppmärksamma den desperata situationen på landet och nu lovar man att avskriva småböndernas skulder.
Men är det egentligen landsbygden som har hörsammats eller är det inflationen och de snabbt stigande matpriserna i omvärlden som gör att Indien plötsligt börjat intressera sig för sin matförsörjning? Att importera mat förefaller plötsligt väldigt dyrt.
Inflationen, som för närvarande ligger på över 7 procent, är ett jätteproblem som hotar att svälja nästan hela den ekonomiska tillväxten. För att förstå hur inflationen drabbar olika människor i samhället behöver man veta hur tillväxten är fördelad mellan olika sektorer; IT-sektorn och vissa tillverkningssektorer till exempel, har en tillväxt på över 25 procent och kommer att klara sig bra. Men jordbrukssektorn, som två av tre indier livnär sig av, har endast en årlig tillväxt på 1,5 procent. För majoriteten av Indiens befolkning kan inflationen alltså betyda svält. Speciellt som matpriserna skenar just nu.
En del analytiker har hävdat att stigande matpriser kan vara bra för landsbygden eftersom det innebär högre inkomster för bönder och det stämmer när man talar om de stora producenterna. Men de är väldigt få i Indien. Den stora majoriteten av bönderna är fortfarande så kallade nettokonsumenter av mat.
För några år sedan, innan klimatförändringarnas orsaker och effekter börjat diskuterats och innan man börjat svettas på Wall Street, brukade de som höjde rösten mot den rådande samhällsordningen avfärdas som knasiga domedagsprofeter med argumentet att vi aldrig haft det så bra som nu. Det är kanske sant i vår del av världen. Men i en krympande värld måste vi bry oss om vad som händer på andra platser. Inte bara av solidaritetsskäl utan också för vår egen skull. Annars är risken stor att vi aldrig kommer ha det så här bra igen.
Olivia Taghioff är journalist och socialantropolog. Just nu arbetar hon som koordinatör för Svalorna i Indien.
Notis:
Selvaraj är en av över 100 miljoner daliter på landsbygden som saknar egen mark. Han och hans fru Satiyapriya turas om att arbeta på närliggande jordbruk under skörden och däremellan samlar de pinnar som de säljer som ved på marknaden. Dagsinkomsten ligger på cirka 30 rupier (5 kronor). Det finns inte jobb varje dag. Selvaraj uppskattar att någon av dem jobbar ungefär varannan. Familjen har två barn.
– Vi lever som flyktingar, berättar han. Vi går och tigger om arbete på morgonen, vad som helst, sen handlar vi mat för alla pengarna när dagen är slut. Vi vet aldrig om vi ska kunna äta nästa dag.
För 10–15 år sedan var det annorlunda. Då fanns det gott om jobb i trakten. Selvaraj talar lyriskt om hur det var när han var barn, hur bra de hade det, att de kunde äta tre gånger om dagen då. Det senaste året har de bara kunnat äta två gånger per dag. Selvaraj ser olycklig ut när vi pratar om mat.
– Vi äter bara ris nu, maten har blivit så dyr att vi inte kan köpa något annat, jag är orolig för mina barn, de är aldrig mätta, det verkar som om de har slutat växa.
Varför jobben har försvunnit vet inte Selvaraj. Han spekulerar om det beror på det ovanliga torra vädret som drabbat distriktet och även befolkningstillväxten. Han vet inte heller att den indiska minimilönen är 60 rupier per dag. När jag berättar det skrattar han bittert och säger:
– Om jag bad om 60 skulle jag aldrig få nåt jobb alls.
Jag frågar om han har hört talas om att det går bra för Indien, att ekonomin växer så det knakar. Det har han inte. I byn finns varken radio, tv eller tidningar.
– Men jag har hört talas om att regeringen skryter och ljuger, här finns ingen ekonomi överhuvudtaget.