Nr 3/12 Stockholm i synnerhet
I huvudstaden byggs klyftor istället för bostäder.
av Johan Berggren
I slutet av maj 2012 får Stockholm för första gången fler bostadsrätter än hyresrätter. En symbolisk punkt för den pågående omvandlingen av Stockholm, som är minst lika enorm som 60-talets, när Klarakvarteren revs och miljonprogrammet byggdes, eller som när Lindhagenplanen antogs och malmarna bebyggdes i slutet av 1800-talet.
Dagens omvandling är kanske den av de stora historiska omvandlingarna av Stockholm som är minst menad för att gynna dess invånare. Den möter sällsynt illa de behov och krav folket i staden har, utan verkar istället inriktad på att tillgodose andra intressen.
Att det är en förändring som är lika planerad och styrd uppifrån som Lindhagenplanen eller det så kallade miljonprogrammet står utan tvekan. Vi har ändå en statsminister som dömt ut »idén med hyresrätt i innerstaden«. Detta då de flesta stockholmare ännu bodde i hyresrätt.
Det är inte bara en fetischering av det egna ägandet, även om denna kult är stark i det borgerliga tänkandet. Att få folk att bo i egna, tungt belånade, bostäder har många funktioner, och är en nyckel i omdaningen. Stockholm är attraktivt, och har brottats med bostadsbrist de senaste 150 åren. Detta har bemötts på olika vis. Men den pågående omdaningen av Stockholm bemöter inte bostadsbristen. Den bemöter hind-ren att göra profit på denna.
Under de senaste årtiondena har det funnits en press på att få bostad i innerstaden. Detta, som Ola Andersson skriver i sin nya bok Vykort från Utopia (Dokument Press, 2012) är ett resultat av modernismens variant av utökad stadsbebyggelse på 1950- och 60-talen: Stockholms satelittförorter. Dessa tömde först en sliten innerstad, men blev mindre attraktiva när de visade sig inkapabla att anpassa sig till förändrad samhällsstruktur och ökat välstånd. De blev trånga och utan stadsliv, bostadsområden, men inte stad. Detta ledde till allt längre köer till bostäderna i det inre Stockholm när detta visade sig vara unikt i att tillhandahålla den urbana struktur, den blandning av folk, verksamheter, privata hem och rörelser, den gatans offentliga allmänning, som ger den äkta urbanitet som Andersson menar kännetecknar en stad. Och som uppenbarligen är mycket attraktiv för människor att bo i.
Men i och med denna attraktivitet har också potentialen att tjäna mer pengar på staden ökat. Fastighetspriserna har skjutit i höjden. Dessa prishöjningar har inte kunnat motsvaras av ökad profit på alla områden. I Stockholm har kapitalets sökande efter ökad profit hindrats av hyresregleringar och ett välfärdssamhälle med högt skatteuttag, som dels har dämpat profiten i sig, men också bekostat diverse allmännyttigheter som skolor, förskolor, sjukhus och parklekar: urbana områden där profit svårligen kan göras. De senaste årtiondena har dock sett en accelererad förändring i syfte att öka denna profit, som går hand i hand med utvecklingen i Stockholm, Sverige och världen med ökade samhällsklyftor: medel förs från de fattigare till de rika.
De kommunala bostadsbolagen blev nyckeln för kapitalet och dess hjälptrupper i Stadshuset. Hur viktig utförsäljningen av allmännyttan till de boende i fastigheterna har varit i denna utveckling, märks på att de köpande erbjudits att »köpa loss« den lägenhet de bebor för ett pris långt under marknadsvärdet. Denna rabatt ges inte fallet i till exempel Stockholms grannkommun Uppsala, också den borgerligt styrd. Här säljs allmännyttan för marknadspriser, och ytterst få affärer har gjorts. Det har alltså inte varit »längtan att få äga sin bostad« som drivit omvandlingen, som den borgerliga propagandan säger, utan förstås lockelsen att disponera över en frisk miljon eller två.
Så i Stockholm såldes och säljs det vi alla ägt gemensamt, det som var tänkt att finnas tillgängligt för våra barn i framtiden, som våra föräldrar bekostat med skatter, för underpris. Dessa »bostadsklipp« har kryddats av en marknad som hettats upp av konstant stor inflyttning, en förmånlig kreditmarknad, och en ökad efterfrågan av det minskade antalet hyresrätter. Kreditinstituten, bankerna har förstås varit en av de stora vinnarna: bolån är goda affärer med stadiga ränteinkomster.
Till Stadshuset har färska pengar strömmat in från utförsäljningarna. Upplånade pengar, men inte av staden, utan av dess medborgare. Genialt. Detta överskott har gett handlingsutrymme. Inte att rusta upp välfärden, som bekant har också sjukhus och vårdcentraler, förskolor, och skolor (där samtidigt servicen urholkats) och parklekar (även om dessa visat sig väldigt oattraktiva) och gallerior sålts ut. Brandkåren har bantats och socialbidragen minimerats. Utförsäljningar av välfärdsinrättningar har ofta skett för underpriser: poängen är mer att slippa driva och ansvara för dessa som att tjäna pengar på försäljningen. Nej, överskottet har istäl-let gått till skattesänkning, vilket passar fint i cirkelrörelsen: de löntagande medborgarna har fått pengar över. Pengar de behövt använda till ökande kostnader, för mycket, inte minst sina bolån. Det bygger också in ett systematisk hinder för eventuella framtida maktskiften: det är svårt att gå till val på skattehöjningar, särskilt när väljarna består av fler och fler höginkomstagare. Dessutom är det en gammal politisk sanning att folk som äger sin egen bostad tenderar att vara mindre politiskt radikala.
Och innerstaden töms snabbt på låginkomsttagare (som av en händelse tenderar att rösta rött). För de köpande har direkt sett sin boendekostnad gå upp rejält. Ränta plus avgift är genomgående högre än den gamla reglerade hyran. Så för de som inte tjänar tillräckligt, blir valet att gå till kassan med sitt »klipp«, och sälja. Detta har lett till en utflyttning till billigare områden av låginkomsttagare, men också bidragit till den rushartade svartmarknaden för hyresrätter. De som varit så fattiga att de inte kunnat »köpa loss« sin bostad har fått bli sina grannars hyresgäster, och i många fall drivits från sin bostad då de innebär en förlust för borättsföreningen.
Utförsäljningen gick elegant runt den gamla svenska modellens idé med reglerat boende, och höjde bokostnaderna och profiten på bostäder i attraktiva områden. Det andra benet i denna strukturomvandling kom tidigare i år. Den nya allbolagen har trätt i kraft, som ger de allmännyttiga bostadsbolagen direktiv att »verka affärsmässigt«, det vill säga att sätta profiten före att förse folk med bra och billiga bostäder. I den nya lagen slopas också den tidigare skrivningen att allmännyttans hyresnivå ska verka reglerande för omkringliggande privata hyresfastigheters. Detta öppnar i praktiken för marknadshyror. Epokskiftet är ett faktum.
Inte ens de hyresbestånd i innerstaden som stått emot utförsäljningens locktoner, som det stora kvarteret Linjalen på Södermalm, kommer nu förskonas från dess konsekvenser.
Det bör nämnas att nästa steg i en sådan här utveckling, så kallad gentrifiering, som har skett i åtskilliga städer världen över, är att fastig-heterna blir så dyra att i stort sett allt boende försvinner. Eller så viker de höga priserna och man får en bolånekrasch. Bistra utsikter för Stockholm.
Stockholms »heta« bostadsmarknad har också skapats av ett kroniskt underskott på nybyggen. Trots att staden har vuxit med cirka 20 000 invånare årligen i 20 års tid, har nybyggandet inte varit tillnärmelsevis i samma takt. Bara under Annika Billströms (s) period som borgarråd 2002–2006 uppnåddes löftet att bygga 20 000 nya bostäder. Trögheten hänger ihop med det konstant ökande värdet på existerande fastigheter. Varför investera i ett dyrt nybygge när man kan köpa ett befintligt hus för pengarna och se värdet stadigt stiga?
Ola Andersson ger fler anledningar till Stockholms byggtröghet. Dels avskaffade den borgerliga regeringen som en av sina första åtgärder årsskiftet 2006/07 det så kallade byggstödet: investeringsstöd och räntebidrag för byggen av nya bostäder. Och förre bostadsministern Mats Odells (kd) fromma förhoppning att pengar från försäljningen av allmännyttan skulle gå till nybyggen av hyresrätter har inte infriats. Andersson visar också hur en föråldrad stadsplanering hämmar Stockholm. Vi är på grund av det han kallar det bostadsindustriella komplexet fast i modernismens enklav-byggande, där man bygger områden för enskilt bruk, istället för stad. Så ser också de »förtätande« nybyggena ut: St Göransområdet på Kungsholmen är ett sovområde som inte bidrar till, utan bara parasiterar på den omgivande staden. Andersson menar att stadsplaneringen behöver brytas upp, satellitförorterna byggas ihop med levande stadsbebyggelse, vägar dras mellan dem, motorlederna bli boulevarder i ett nytt, större Stockholm med stadsboende för alla som önskar.
Att byggbolagen idag bara kan bygga för direkt profit leder förstås också till en märklig karaktär på de enklaver som faktiskt byggs. De byggs för folk som har råd, där det är billigast. Som Hammarby Sjöstad – segregerat finboende redan från planstadiet, byggt på schaktmassor och gyttja. De »förtätande« större byggprojekt som faktiskt görs gynnar direkt rika, och missgynnar fattiga. Man bygger radhusområden med bostäder för övre medelklass i arbetarklassområden som Årsta och Rågsved. De boende ser sina grönområden försvinna, utan att deras barns utsikter till egen bostad förbättras. Samtidigt kan man notera att inga förtätande nybyggen planeras i de betydligt glesare bebyggda rika förorterna som Saltsjöbaden och Danderyd. Det beror inte bara på att de boende där är mer inflytelserika – utan också på att marken där är dyrare.
Åt låg- och mellaninkomsttagare byggs mycket lite nytt. En kategori som drabbas särskilt är unga, i hög grad utan etablering på varken bostads- eller arbetsmarknad. Samtidigt som en strid ström unga flyttar till Stockholm, sökande efter den begärliga »staden« att bo i. Frågan är om vi ska vända på kuttingen, avbryta den nuvarande monumentala, människofientliga omdaningen av Stockholm och satsa på att göra det möjligt för alla som vill bo här, eller fortsätta att öka profitkvoten på stadsbebyggelsen?
Att välja det senare kan mycket väl visa sig kontraproduktivt också för ekonomin, om man ska tro Andersson, som menar att den unika, kreativa, idé- och företagsproducerande urbana miljön i dagens Stockholm är starkt hotad av gentrifiering, segregering och feltänkt stadsplanering. Själv ser jag att man byggt grunden för en rejäl proteströrelse. Det är iallafall det enda som kan ändra på dagens ordning.
Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin.