Nr 4/12 En religion för vår tid?
De gamla religionerna -klampar som otympliga zombies genom en post-modern, vetenskaplig verklighet. Därför finns behovet av en ny religion, -menar Mattias Kauttmann. Den kallas -synteismen, en ateistisk religion i mobilindividualismens samhälle.
Av Mattias Kauttmann
Under de senaste åren har olika filosofer tagit sig an frågan om ateistens behov av och rätt till andlighet. Simon Critchley har exempelvis skrivit boken The faith of the faithless, Alain de Botton boken Religion for atheists. Båda speglar en brist på något som många saknar i vårt hyperindividualiserade samhälle, nämligen sammanhang, mening, djup. Nu har också en av dessa frågor börjat växa fram till en ateistisk andlig rörelse i Sverige, synteismen.
Ska man förstå denna framväxt av både filo-so-fier och rörelser kanske man får ta ett par steg tillbaka och fundera över vad dessa tankar bottnar i. Delvis handlar det om ett tomrum som funnits vad gäller andlighet och sammanhang. Någon som tidigare satt fingret på detta är sociologen Robert Putnam. I början av 2000-talet skrev han boken med den träffande titeln Bowling Alone, som skildrar en utveckling där engagemanget i föreningar, politiska partier, med grannar och i våra sociala vardagsaktiviteter krympt likt smältande isberg. Från område efter område lyfter han fram forskning som speglar hur tidigare sociala kapital kommit att smälta undan till förmån för en ny individualism.
Nya krav började under 1900-talets sista decennier utgöra ramarna för våra identiteter. Att vara människa innebar nya möjligheter och svårigheter. Gamla traditioner löstes upp och förnyelse hade sedan länge varit utandningsordet hos politiker och samhällstänkare. Putnams bok skrevs i en historisk tidspassage, där det digitala samhället börjat ta sina första simtag in i framtiden och den spekulationsekonomiska logiken fixerat sin maktordning som överordnande global princip (efter 1980- och 1990-talets globalisering och antiglobaliseringsrörelser).
I skärningspunkten mellan dessa två allt mer överordnande samhällsprinciper, digital teknik och spekulationsekonomi, hänfördes många av oss långt in på 2000-talet med nästan religiös förtjusning av tekniken i sig. Vem visade inte upprymt sin partner eller arbetskamrat de nya funktionerna på mobiltelefonen, den bär-bara datorn eller nu nyligen apparnas gränslösa värld? För visst går det att hänföras av historiens senaste digitala tekniksprång i nya former också framgent. Men hur länge?
Allt fler tycks ställa den frågan. Även jag, inte minst då jag just när jag skrivit delar av denna artikel råkar passera över en strand där en lång rad tonåringar ligger utsträckta. Ingen talar eller tittar på någon annan. Alla är för-sjunk-na i den virtuella verkligheten bakom vars och ens Iphone. För dem utgör denna teknik och dessa verktyg lika självklara ramar för tillvaron som lekplatser, ungdomsgårdar och cykelvägar. För dem står inte gamla jantelagar givna som ramar för identiteten.
Fjärran är medvetenheten om 1940-talets statligt disciplinerande och sammanhållande in-gen-jörs-anda, socialbyråkrati med från ovan given »rätt man på rätt plats«. Idag rör det sig om en annan plats, både fysiskt och virtuellt, och inte sällan om en jakt på nästa distraherande »nu«. Man rör sig både i tanke och handling över världar och konsumtionsarkitektoniska labyrinter (Dahlén, 2009) och mellan noderna i det som kulturgeografen David Harvey (2012) beskriver som ekonomiskt styrda globala städer.
I dessa strukturer, hierarkier och sociala ordningar, i denna nya mobilindividualism, är Guds tio budord i regel fjärran. Kyrkan som socialt normerande instrument sipprar möjligen in indirekt, men de gamla kristna trossamfundens gemensamhetsskapande arenor har marginaliserats. Dess moralsyn är fjärran, även om både kristna konservativa värden likaväl som muslimska blivit starka fundament i mediadebatten, inte minst i USA.
Tidsmässigt lever vi på många sätt post: i post-kristendomen, post-välfärdsstaten, post-industrisamhället, ja, frågan är om inte många redan lever i post-klimatförändringarna. Och om det ibland inte alltid är så tydligt vad gäller att urskilja var vi historiskt varit, så är det kanske ännu svårare att urskilja vart vi är på väg. Jag tänker på dessa ungdomar: Hur skapar de mening i kommunikationsbyråernas fyrverkerier, i mediernas vinddrivna sensationsdrev och marknadsimpregnerade kortkortnyheter? Går det att finna en djupare och mer sammanhållande mening framåt eller blir manövern undan meningsbrist en återgång till de gamla religionerna? För vad gör man om man vill söka sig bortanför det narcissistiska skalet och vår ekonomiska och konsumistiska samtidsreligion för att hitta mening och stadga idag? Vart vänder man sig om man vill finna något mer fundamentalt än new-age filosofernas ganska grunda botgörande, självhjälpslitteraturens, coachingens och behandlingsbranschens mer kommersiella »andlighet«?
En del vänder sig till gammal tidigare given konservativ tro och till kyrkan som en karta att navigera efter i traditonsupplösningens kalejdo-skopiska valfrihetsindividualism. En del gör det av behov av stadga och tradition, andra i jakt på mer existentiella frågor och andlighet. Men de är allt färre sett över tid. Även om kyrkan och kristendomen, både värdemässigt och fysiskt, har en starkare sammanhangsmässig roll än vad många av oss i västvärlden vill tro, så är tendensen tydlig: De flesta av oss går inte givet till kyrkan när vi längtar efter mening och sammanhang.
Mattias Kauttmann är psykoterapihistoriker och psykodynamisk terapeut. Han skriver just nu en bok om den kognitiva terapins kultur och framväxt.
Vill du läsa hela artikeln? Vänta inte flera månader på att den läggs upp på nätet. Bli medlem i Ordfront eller köp magasinet redan idag!
Här kan du köpa det senaste numret av Ordfront magasin!
Börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan!