Bolotnaja: Sergej Udaltsov

För en kort tid sedan inleddes huvudförhandling mot två av de personer som påstås ha haft en ledande roll i de massprotester mot president Vladimir Putin som skedde den 6 maj 2012. En av dem är Sergej Udaltsov, politiskt aktiv i Vänsterfronten. Han riskerar ett långt och hårt fängelsestraff, tror hans partikamrat Aleksej Sachnin. Sachnin tvingades fly från Ryssland för att inte fängslas på samma sätt som sin kollega.
Sergej Udaltsov beskrivs som en revolutionär kommunist och är ledare för Vänsterfronten. Han har flitigt demonstrerat mot den rådande regimen och hållits frihetsberövad på grund av sina politiska aktiviteter flera gånger redan innan Bolotnajaprotesterna. Udaltsov har kallats terrorist, spion, stalinist och sovjetromantiker. Amnesty anser att han är samvetsfånge. Efter 6-maj protesterna pekades han ut som ledare av massupplopp och riskerade flera år i arbetsläger. Han fördes till häkte i Moskva där han torterades och tvingades skriva under en falsk bekännelse. Han har sedan suttit i husarrest fram till de påbörjade huvudförhandlingarna.

Här skriver Aleksej Sachnin om sin vän Sergej Udaltsov:
Historien upprepar sig ibland på ett märkligt sätt. Sergej Udaltsovs farfar var en rysk revolutionär som blev vetenskapsman. Han gick med i bolsjevikpartiet 1905, kämpade på barrikaderna mot tsarismen, greps, fängslades och gick i politisk exil. Efter revolutionen 1917 kämpade han i inbördeskriget. År 1928 blev han rektor vid Moskvas statliga universitet, det främsta universitetet i Sovjetunionen. Han var en aktad marxistisk ekonom och författare till flera böcker. Idag finns det en gata uppkallad efter honom i Moskva, nära universitetet. Sergejs pappa var en känd historiker. När jag var student läste jag hans standardverk om den ryska socialdemokratins historia. För mig var han förknippad med den akademiska världen, och det var svårt att föreställa sig att hans son skulle visa sig bli en revolutionär, likt många av de historiska personer som skildrades i hans böcker.

I slutet av 1990-talet när Sergej Udaltsov avlade sin examen i juridik vid universitet och började engagera sig politiskt som vänsteraktivist, låg landet i ruiner. Den ryska ekonomin hade kollapsat och folket utarmats. Sergej gick med i ett radikalt kommunistiskt parti, vars flaggor pryddes med Lenins och Stalins porträtt. För många människor framstod till och med stalinismen som ett bättre alternativ än kleptomanin och korruptionen, som den liberala regeringen och oljeoligarkerna hade släppt lös över Ryssland. Allt negativt som hände med Ryssland då – de stöldaktiga privatiseringarna, den växande fattigdomen, ledarnas godtycke, kriminaliteten, valfusket – allt detta påstods vara nödvändigt för att göra slut med stalinismen. ”Kanske var det denna så kallade anti-stalinism som den nya ryska regimen sade sig stå för, som fick mig att börja min politiska bana som just stalinist”, har Udaltsov berättat i en intervju.

Det bästa botemedlet mot stalinismen visade sig dock vara Putins regim. Snart lärde den nye presidenten oss alla vad sådant som polisstat, maktfullkomlighet och ofrihet innebar. Stalinismen är borta, men tron på att det går att skapa ett mera rättvist och demokratiskt Ryssland utan oligarkvälde, nyliberalism och polisiärt förtryck, återstår. Under 2000-talet skulle Sergej Udaltsov bli en av de mest kända ledarna för den radikala demokratiska vänstern i Ryssland.

Under 2005-2007 bildade vi tillsammans koalitionen Vänsterfronten som samlade olika vänstergrupper och tillsammans med sociala rörelser kämpade för demokratisk socialism. Vi organiserade sociala protestaktioner, som att mobilisera hyresgäster mot hyreshöjningar eller skydda parker och skogar från exploatering. Det var demonstrationer som ofta slutade med att vi greps av polisen. Sergej räknade till den hundrade gången som han fängslades. Sedan slutade han att räkna.
Redan innan det brottmål som nu pågår mot honom har han suttit i fängelse i över ett år sammanlagt. Men det var småpotatis i jämförelse med nu.

Allting förändrades 2011-2012, när massproteströrelsen mot Putin uppstod. Myndigheterna började betrakta Udaltsov som ett verkligt hot mot regimen. När proteströrelsen växte fram i december 2011, som ett resultat av det folkliga missnöjet med fusket i parlamentsvalet, och tiotusentals människor gick ut på gatorna, bestämde sig regimen för att isolera ”de opålitliga”. Sergej arresterades preventivt innan den första demonstrationen ens hade startat. Han dömdes till 15 dagars fängelse för att ha ”gått över gatan på fel plats”. När detta straff hade avtjänats, arresterades han igen, och sedan en tredje gång så att han inte kunde delta vid demonstrationerna mot Putin. I protest mot denna behandling började han hungerstrejka. Flera gånger hamnade han på sjukhus och till sist började oppositionsmedier och hundratals bloggare uppmärksamma Udaltsovs kamp.

Den 4 december 2011 hade myndigheterna fängslat en relativt okänd socialist. När han släpptes i januari 2012 var han en av oppositionsrörelsens mest kända ledare. Han hade blivit en symbol för motstånd och mod. Och i motsats till den liberala oppositionens ledare, som enligt mig mest bestod av oligarker och gamla ministrar, så såg Sergej Udaltsov inget värde i bekvämligheter. Han var beredd att offra sig för sina ideal, och det gjorde honom till en hjälte.
Sergej blev snart en av de viktigaste ledarna för proteströrelsen vad gällde att mobilisera folk. Även myndigheterna blev tvungna att inse detta. Av den avgående presidenten Dmitrij Medvedev blev han inbjuden till ett möte som sändes i statlig tv. Men regimens försök att flörta med honom visade sig hopplös.

Den 6 maj 2012 gick polisen till angrepp mot en demonstration med över 100 000 deltagare på Bolotnajatorget i Moskva. Hundratals människor greps. Regimen hade valt den hårda repressionens väg, och så inleddes Bolotnajarättegångarna. Sergej var förutbestämd att stå som huvudåtalad, även om han tills vidare sattes på fri fot. I de statliga tv-kanalerna visades ”dokumentärfilmen” Proteströrelsens anatomi, där Udaltsov pekades ut som en georgisk agent. Han skulle ha fått pengar från georgiska politiker (via CIA påstods det) för att skapa politiskt kaos i Ryssland.

Denna statliga propaganda mot Vänsterfronten och dess ledare skrämde oss. Genom olika källor fick vi höra att Putin personligen ville förgöra oss. Vi skulle åtalas för landsförräderi och riskerade 20 års fängelse i de hårdaste arbetslägren där ingen överlever mer än två till tre år. Polisagenter började demonstrativt övervaka och förfölja oss. Det var verkligen skrämmande. Men de väntade med att gripa Sergej och oss andra ledande aktivister. Det verkade som om de ville försöka skrämma iväg oss ut ur landet, tvinga oss att fly.
Jag minns ett samtal jag hade med Sergej. Han visste att han snart skulle bli gripen och få tillbringa en låg tid bakom galler. Men han ville inte fly. Han var medveten om vilket ansvar som hade fallit på honom. ”Det är många som ser upp till oss nu. Om jag flyr så kommer alla att tänka att vi inte var beredda att gå hela vägen för det vi kämpade för och tror på”, sade han. Och han gömde sig inte för polisen.

Tre månader senare greps han. För att undvika massdemonstrationer mot gripandet av Sergej Udaltsov, såg regimen till att han fick sitta i husarrest istället för häktescell, vilket framstod som humanare och inte lika upprörande. Men han förbjöds att använda internet och telefon, att skriva och att ta emot brev och att prata med journalister eller någon annan, med undantag av sin advokat och de närmaste familjemedlemmarna. På detta sätt har Sergej levt i isolering från omvärlden de senaste 15 månaderna.
Nu pågår rättegången mot honom och domarna ska snart falla. Åtalet bygger på vittnesmål från polisens provokatörer och falska vittnen. Domaren har inte ens försökt spela objektiv. Hans huvuduppgift har varit att se till så att den åtalade inte får en chans att försvara sig, så att Sergej inte ska få möjlighet att i politiskt syfte ställa regimen till svars. Man har berövat Sergej hans yttrandefrihet, och samtidigt hindrat allmänheten från att få höra vad han har att säga.

Om en månad ska domen förkunnas. Något hopp om rättvisa eller lindring finns inte. För min vän väntar många års fängelse. Han kommer att tvingas lämna sina två unga söner, sina gamla föräldrar, och sina kamrater som är svaga i nederlagets stund. Han kommer att försvinna till ett fjärran fångläger, medan vårt land forsätter att störta ner i avgrunden dit vi drivs av makthungriga oligarker. Och trots det har Sergej hållit sig förvånansvärt stark.

I en av sina sista intervjuer, sade han: ”Du kan sitta i vilket fängelse som helst, och du kan till och med bestiga schavotten, om du är säker på att du gör det för den rätta sakens skull, om du själv vet att du har rätt och har handlat utifrån dina principer. Naturligtvis är vi alla människor, och det finns ingen glädje i att leva i en straffkoloni eller i att sitta ensam och isolerad i husarrest i över ett år. Men om vi klarar dessa prövningar och gör det med värdighet, så kan vi kanske så småningom finna segraren i oss själva, och inte bland dem som har förtryckt och straffat oss.”

Text: Aleksej Sachnin
Översättning: Per Leander