Bolotnajaprocessens yngsta flykting

Filipp Galtsov är blott 21 år gammal men har redan gott om respektingivande meriter i sitt bagage. Under sitt stormiga politiska liv har han organiserat demonstrationståg och utsatts för polisvåld men han har också pluggat kulturologi, spelat punk, tränat kampsporter och mycket mera. Hans aktiviteter ledde till sist till att han fick fly sitt hemland. Filipp är nämligen Bolotnajaprocessens absolut yngsta flykting. Numera är han bosatt i Malmö. Här planerar han fortsätta sina studier och aktiviteter, precis som andra ungdomar i hans ålder. För första gången efter några år av intensiv vänsterkamp mot Putins regim har han fått möjlighet att leva ett vanligt ungdomsliv men är ändå tveksam till om han klarar av det i det  långa loppet. Under ett av hans sommarbesök i Stockholm fick vi prata med Filipp om hans förflutna, framtid, händelserna i Ukrainska, svenska myndigheter och så klart Bolotnajaprocessen. Då hade domen mot Gaskarov ännu inte fallit.

 philipp galtsovVad var det som ledde dig till Bolotnajatorget? Hade du varit politiskt aktiv tidigare?

–  Som många andra människor kom jag till Bolotnaja för att protestera mot den ryska regimens politik. Det är klart att det inte var första gången som jag deltog i protestaktioner. Jag har varit social aktivist sedan 2007 och har organiserat och deltagit i många aktioner.

Vad gjorde du på Bolotnaja 6 maj 2012?

–  Jag organiserade två kolonner, den ena var RSDs (Ryska Socialistiska Rörelsen) kolonn, och den andra var ”Lärarnas och studenternas kolonn”. Tyvärr, så fort folk hade samlats på torget, började polisen utöva helt omotiverat våld mot fredliga demonstranter och hade snart gripit över 700 personer. Jag blev gripen tillsammans med min vän Stepan Zimin som nu suttit i fängelse i 2 år och kommer att sitta nästan lika mycket till. Jag måste påpeka att varken jag eller Zimin gjorde något våldsamt mot poliserna, tvärtom blev Stepan utsatt för våld och detta resulterade i en lindrig hjärnskakning för hans del.

Vad skulle ha hänt med dig om du stannat kvar i Moskva? När insåg du att du måste rymma?

–  I så fall skulle jag ha hamnat i fängelse på ganska lång tid. Då skulle jag upprepa ödet av andra Bolotnajafångar som kommer ut om 3-4 år. Insikten att jag borde fly kom efter att några män från ”Extremismbekämpningscenter” (en slags politisk polis) bröt sig in i mitt hem. Utan några ord eller grunder satt de handbojor på mig och tog till en Utredningskommitté. Där blev jag utsatt för våld och krävd att vittna mot Sergej Udaltsov, Leonid Razvozzhaev och Konstantin Lebedev.

 – Jag vägrade kategoriskt och till slut körde de hem mig, gjorde husrannsakan men  hittade ingenting. Inga officiella anklagelser hade jag fått och jag blev släppt med formuleringen ”status i ärendet oklart”, det vill säga att det var oklart om jag är vittne eller anklagad. Det var lite tur med denna ”oklarhet” men jag insåg att jag borde undvika att sova hemma och började övernatta hos vänner.

 –  I december fick jag veta att Leonid Razvozzhaev, som då hade kidnappats från Kiev av ryska FSB, i sitt framtvingade ”erkännande” namngett mig som ”mannen som ledde anarkisternas kolonn 6 maj”, alltså kolonnen som enligt utredarnas version skapade och orsakade mytiska ”kravaller” på Bolotnajatorget 6 maj 2012. Det stod också skrivet där att ”han och hans manskap har varit våldsamma mot poliser”. När jag såg det insåg jag vilka metoder som använts mot stackars Leonid Razvozzhaev, samtidigt insåg jag att nu måste jag fly för livet och i början av januari 2013 lämnade jag Ryssland.

  Redan i Ukraina fick jag veta från Bolotnajas advokater att jag är anmäld i federal efterlysning och är efterlust i hela OSS (alla postsovjetiska stater förutom de baltiska och Georgien) och senare i Sverige kom det informationen att mitt ärende är ansedd till en särskild verksställning inom Bolotnaja-processen.

Vem utav Bolotnaja-fångarna var din vän? Vem var dig närmast politiskt?

–  Jag skulle absolut inte säga ”var” vänner! De är fortfarande mina vänner. Det är Stepan Zimin, Alexej Polikhovich och Alexandra Dukhanina. Också Vladimir Akimenkov och Denis Lutskevich. Stepan Zimin och jag blev nära vänner under protester mot valfusk redan 2011. Sasha Dukhanina och Lesha Polikhovich träffade jag i protestläger ”Occupy Abay” sommaren 2012. Vladimir Akimenkov var jag bekant med redan från 2009 då vi deltog i olika socialprotestaktioner som inte alls var lika folkrika på den tiden. Av allihop var det bara Denis Lutskevich som jag träffade på annan grund än protestpolitik. Denis och jag pluggade kulturologi vid samma universitet och det var en glad överraskning för mig att han också kom till Bolotnaja.

Vad är din bedömning av de senaste fällande domarna mot Udaltsov och Razvozzhaev?

–  Sergejs och Leonids domar är uppenbart politiskt motiverade, det finns inga juridiska grunder för dem, bara politiska. Det går inte att lägga något till det, det är ett faktum. Både Sergej och Leonid hade varit aktiva i proteströrelser. En annan sak är att deras stöd för så kallade ”Donetsk och Luhansk folkrepubliker”, samt deras proryska inställning i Krim-frågan, gör att man kan ställa sig tvetydig gentemot dem. Det är ju klart för varje vänstersinnad människa att stöd för annektionen och för två reaktionära terroristiska diktaturer inte alls är en vänsterinställning. Med tidens gång blev det klart för många att Rysslands aggressiva steg gentemot Ukraina är resultatet av en rädsla för ett nytt ”Maidan” i Moskva, som i Kiev. Om det skulle hända i Moskva, skulle inte Sergej och Leonid vara emot det, tvärtom skulle de delta aktivt.

Vad är din prognos inför kommande Bolotnaja-domar, t.ex. Gaskarovs dom?

 – Klart att jag hoppas på det bästa för Gaskarovs del men som man vet begärde åklagaren fyra års fängelse för honom.

–  Alexej Gaskarov har i den här processen fått rollen som ”den yngre organisatören”, i alla fall ger utredarna honom denna roll. Men det beror på Leshas personlighet och rykte. Efter Khimkidemonstrationerna  i juli 2010 när några hundra antifascistiska ungdomar lyckades att försvara Khimkis gammelskog, då var det Gaskarov som blev arresterad, anklagad och – frikänd. Detta var den första frikännande domen överhuvudtaget. Rent juridiskt hade den politiska polisen ingen chans mot Gaskarov och jag tror att dess chefer blev djupt besvikna just på honom. Hans personlighet irriterade dem ännu mer eftersom han lyckades med direktdemokrati. Han lyckades t.ex. samla sociala initiativrådet i sin egen hemstad Zjukovskij, rådet fungerar ännu idag och koordinerar stadens aktiva invånare. Dessutom är Gaskarov en ansedd social- och ekonomisk forskare så det är uppenbart för säkerhetspoliserna att här är en av den antifascistiska rörelsens och hela den ryska vänsterns mest prominenta figurer. Gaskarov lyckas vinna allas sympatier, sist men inte minst vann han 6 augusti allmänhetens sympati med bröllopet i fängelset.  Ändå lyckades inte allmänheten skydda Gaskarov och andra Bolotnajafångar. Jag tycker att i sitt sista ord innan domen förklarade han själv det hela: ”I fall vägen till friheten i det här landet går genom fängelser är det självklart att vi är beredda att gå denna väg”.

Du rymde från Ryssland genom Ukraina och hade tillbringade en tid i det landet. Vad är din syn på Ukrainas händelser under senaste året? Hur påverkar de Bolotnajaprocessen?

–  Jag blev som politisk flykting kvoterad till Sverige i september 2013 så jag hann vara i Ukraina i nästan 7 månader. Jag kan säga att i september förra året i Ukraina tydde allt på att regimen i landet ska bli en kopia av Putins Ryssland. Det var svårt att tro att några ändringar i Janukovytjs politiska linje var möjliga. Maidan kom bara två månader senare och jag tog det som en mycket positiv nyhet. Enligt vad mina vänner i Kiev berättade, var det vanliga ukrainare som revolterade, inga mytiska ”rusofober” eller ”Bandera-anhängare”*

–  Händelseförloppet i Ukraina påverkar Bolotnajaprocessen och dess domar, självklart. T.ex 21 mars 2014 hade över 600 pers samlats utanför domstolen i Moskva för att stödja de anklagade Bolotnajafångarna och då hojtades Maidanutrop  ”Bandu het!”. (”Bandu het!” betyder på ukrainska ”Bort med rövarligan!”) Putintrogen propaganda och landets ledande media har rapporterat på följande vis: ”Rysslands fiender och ”Bandera-anhängare” gick ut för att stödja dem som ville göra samma sak i Moskva som i Kiev!” När det började bli dags för domar hade regimens propaganda redan jämfört 6 maj Bolotnaja med Maidan. Det spekulerades om att USA försöker destabilisera Ryssland på ett Maidan-liknande vis. Efter allt detta måste man, tyvärr, konstatera att i Ryssland idag får Bolotnajaprocessen inte så mycket uppmärksamhet. Att uppmärksamma de politiska fångarna, det låter för den gemene ryssen inte lika spännande som t.ex. patriotisk jubel efter Krim-annekteringen. Inte nog med det, de mest reaktionära kräver att armén rakt av ska invadera Ukraina.

Vad gör du nu när du är i Sverige?

– För tillfället går jag på SFI och pluggar svenska, jag planerar att söka till universitetet så fort jag klarar det språkligt. Förutom det försöker jag informera offentligheten i Malmö (där jag bor nu) om Bolotnajaprocessen. Tillsammans med min vän Alexej Makarov, också rysk vänsteraktivist och politisk flykting, har vi gjort några offentliga lektioner om politiska repressioner, 6 maj och situationen i Ryssland överhuvudtaget. Just nu planerar vi för en solidaritetsaktion med politiska fångar från det annekterade Krim. Det är en känd filmregissör Oleg Sentsov och en antifascist och ekologisk aktivist från Krim Alexander Kolchenko. Dem har FSB kidnappat från Krim och försökt få dem att, under tortyr, erkänna terroristisk verksamhet, anknytning till den ökända ”Högra Sektorn” osv. Det känns oerhört viktigt, kanske lika viktigt som Bolotnajafångarna.

Trivs du i Sverige?

–  Än så länge har jag lite svårt att svara på den här frågan eftersom det är inte så länge jag har bott här, bara i 11 månader. Men spontant trivs jag i den underbara svenska naturen. Städerna är jättegröna, luften är så ren att man kan bli småfull av den. Inget att jämföra med Moskva. I Malmö, staden där jag bor, en med ryska mått liten stad, finns fem stora parker. I Moskva är det kanske lika många på 15 miljonersbefolkning. Det är många plus i Sverige som Ryssland saknar. Och folk är inte ett dugg religiösa här, jag är jätteimponerad, faktiskt!

–  Minus är sådana kontor som t.ex. Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Dem fick jag att göra med och var mindre imponerad. Det är klart att deras sätt att jobba skiljer sig från de ryska myndigheternas men mest att de har fler datorer och smidigare dokumentation. Men huvudsakligen är det samma – jättebyråkrati och förutfattad inställning till ”klienten”. Jag känner till många fall då flyktingar behöver hjälp men bara får protokolleenden tillbaka. Tjänstemännen utnyttjar att flyktingar bara inte kan svensk lag och svenska regler. Så borde det inte vara om landet är ett tillflyktsland och tar emot politiska flyktingar.

Vad gör du förutom politisk aktivitet?

–  Som sagt, jag vill komma till universitetet och plugga journalistik. Tidigare har jag också tränat jiujitsu, nu går jag också ibland på boxningsträningar. För övrigt planerar jag komma in i form som trummis igen. Jag skulle gärna vilja spela i något punkband framöver.

Vad tror du kommer att hända med Ryssland och Putin i framtiden?

–  Det är jättesvårt att sia om. Många säger nu att hela världen kan bli allvarligt skadad av ryska maktens handlingar. Landet där folket lider mest av sin egen makt är Ryssland. Ryssland är ju världsmästare när det gäller att förtrycka sitt eget folk! Och denna tendens verkar kvarstå – de har ju lidit förr, lider nu och verkar komma att fortsätta lida i framtiden.. Inte nog med det, nu är det också folk i Krim, östra Ukraina och andra territorier som också lider!

  Hur ska man få slut på det hela? Jag tycker att svaret är uppenbart – det behövs ett Maidan i Moskva och en förändring från grund och botten. Både politisk, social och ekonomisk förändring i hela Ryssland.

* Stepan Bandera var en ukrainsk patriot och nationalist. Han var ordförande i Organisationen för ukrainska nationalister, Orhanyzatsija Ukrajinskich Natsionalistiv (OUN). För en del ukrainska (nationalister) är Bandera en symbol för ukrainsk frihetskamp, medan Europaparlamentet, Ryssland och Polen officiellt ser Bandera som nazikollaboratör och delaktig i massmord mot polacker. Bilder på Bandera figurerade på Maidan under protesterna som ledde till Janukovytj regimens fall.