”Inget gemensamt med Stalins ikoner”

Kort efter att Krimhalvön annekterades av Ryssland argumenterade den ryske advokaten Dimitrij Agranovsky att inte alla Bolotnajafångar är emot att Krim hade blivit ryskt. Även Bolotnajafångar är ”patrioter”, framför allt Bolotnajafångar från vänstern, hävdade han. Advokaten syftade på sin klient Sergej Udaltsov och ”hans vänner”. Detta väckte starka reaktioner hos Alexej Polikhovich som publicerade ett öppet brev till advokaten Agranovsky i ”Novaya Gazeta”. Brevet blev så populärt att det även tonsattes av det kända protestbandet ”Arkadij Kots”, kanske är det den enda tonsatta politiska artikeln någonsin..?

En gång under ett av våra oändliga möten under rättegångsprocessen rättade advokaten Dimitrij Agranovsky polisvakten som vänt till oss som till ”herrar”. ”Herrar fanns i det gamla Rom” sade Agranovsky då och jag minns att jag gillade det. I det moderna ryska språket är det verkligen problem med relevanta vändningar eftersom ”herrar” är inga herrar för kamrater och ”kamrater” är inga kamrater för herrar. Egentligen är det konsekvensen av motsättningen i den ryska historien. I alla tingsrätter och domstolar har vi sagt till poliserna att de inte ska kalla oss vare sig ”herrar” eller ännu värre ”kamrater”. Vi erövrade den frihet som vi kunde och för stunden var det lexikalisk frihet. Frihet att försvara ordens mening och begrepp trots omständigheterna.

Detta brev har helt och hållet provocerats fram av advokaten Dimitrij Agranovskys beteende på Twitter och den här mannens politiska spekulationer runt Bolotnajaprocessen. Jag valde just det öppna brevets form eftersom med mig hade Dimitrij aldrig diskuterat min inställning rörande Krim och Ukraina men ändå vävde han in mina ”åsikter” i sin egen ukrainofoba hysteri. Under den pågående sovjetiska ”renässansen” blir det trendigt att skilja ”våra egna” från ”de främmande” så jag försöker vara klar med det också.

Min vänstra världsåskådning har ingenting gemensamt med Stalins ikoner på Första majdemonstrationer. Första maj är ingen helgdag eller festdag utan snarare minnesdag och solidaritetsdag, det har inget att göra med den sovjetiska militarismen och stridsvagnar i Prag. Inte heller har det något med häpna vrål av blint medgivande och 100-procenigt stöd när ledarna kysste varann (Alexej Polikhovich menar den ökända ”kyssen” av Brezhnev och Honnecker). Första Majdemonstration i Sovjet är ju blott en illustration av hur Marxomstörtaren begravs av sina tillbedjare för att bli Marxöverstepräst. Det vill säga surrogatens seger över originalet.

Jag är ingen röd chauvinist och jag är inte glad över invasionen i grannländer. Jag stödjer folkrättens regler om självbestämmande och därmed kommer jag aldrig att stödja Rysslands imperialistiska ambitioner, krigshetsande och lögner. Om jag sitter i fängelse för mina åsikter är det väl klart att jag tänker inte byta ut dem nu. Eller om jag sitter för skulden så har mina åsikter inget att göra med det. Den demonstrativa lojalitetens strategi ser dum ut, att alltid vara på majoritetens sida är ingen principiell vänster position, utan – principlöshet.

Rättvisan brukar kunna hävda sig trots allmänt accepterade normer. Däremot följs orättvisan och brottet ofta med fanfarer och applåder. Om den ryska maktens agerande i Ukraina är rättvis, varför bombarderar de informationsfältet med hat? Vad tjänar ryska televisionens dumhet och subjektivitet till, förutom att det bevittnar hur respektlöst makten ställer sig till sitt folk? Titta på TV, det finns inga alternativa syner eller åsikter, ingen tvekan där. Logiska fel och absurditeter retuscheras med expressiv leverans eller ibland med ren indoktrinering. För några månader sedan anklagade rysk TV västerländska medier för att de kallade ockupationen av regeringsbyggnader i Kiev för en fredlig protest. Nu kallar de liknande ockupationer i Sloviansk för ”folkets fredliga vilja”. När ministerkandidaturer godkänns på Maidan kallar de det för ”diktatur” men däremot är Donbass självutnämnda ledare ”folkvalda”. I Västra Ukraina är det alltid ”extremister och radikala” och i det Östra är det ”folkets milis och de protesterande”. Hur kan man anklaga Kiev för ”nynazism” samtidigt som statliga TV-kanaler hela tiden visar fransyskan Le Penn, som om den ultrahögra Le Penn gestaltar kampen med fascismens vålnad som knallar runt i Europa?

Personligen äcklas jag av den nya trendiga och officiella ”antifascismen” och dess medföljande imperialistiska hysteri. Jag minns t.ex. inga folkrika demonstrationer efter mordet på Stanislav Markelov och Anastasia Baburova, eller efter morden på antifascister och migranter i Moskva. Ingen i maktens korridorer eller medier var överhuvudtaget bekymrad över nazismen innan BORN (en ultranationalistisk organisation i Moskva) gav sig på systemets representanter. Ultrahögern finns inte bara i Ukraina, det här problemet är i högsta grad aktuellt för hela Östeuropa. Ryska imperiets svart-gul-vita flaggor vajar vilt på ”ryska marscher” och läktare, alla vet vad det är för sorts folk som marscherar under svart-gul-vita fanor. De här imperieflaggorna fanns både i Moskva på jättetorgmöten ”för Krim” nära intill med bandroller ”stoppa fascismen”, och bredvid ”Donetsks folkrepublikens” flagga i Kramatorsk i östra Ukraina.

Den här absurda rappakaljan har en enkel förklaring. Det som är bekvämt och lönsamt för ”oss” är – sanning; och det som gör ”vår” position tveksam – lögn! Du kan leta hur många argument som helst, du blir ändå stämplad som Banderaanhängare. Titta på TVn, ”Högra Sektorn” har invaderat hela världen och dess mest trogna PR-makare är den ryska statliga televisionen. Snart kommer ”Högra Sektorns” aktivister verkligen att tro på att de är Satans krigare.

Det är klart att inget är nytt i propagandakonsten. Tekniker att påverka massmedvetande är utarbetade och beprövade. Huvudgrejen – att maximalt förenkla en ifrån början svår realitet, plus att man ska ha en lättigenkännbar fiendegestalt. För det ska man ta bort opponentens individualitet, han ska inte ha några personligheter. Sedan ska den opersonliga fienden avhumaniseras helt, inget mänskligt ska finnas kvar så, varsågod, här har vi ett monster. Enligt ovan nämnda mått ska t.ex. tragedin i Odessa belysas polikhovichmed en viss vinkel. Då blir det att ömsesidiga gatusammandrabbningar hamnar i skuggan, de fall då motståndarna hjälpte de skadade att ta sig ur den brinnande byggnaden tas bort överhuvudtaget, hela betoningen ska vara på fotbollfansens våld och så klart på den allestädes närvarande ”Högra Sektorn” som ska överskugga hela situationen.

I den här allmänna geopolitiska backanalen bör man bevara huvudet kallt. Det är mycket viktigt att inte bli blåst av ”patriotiska” lurendrejerier, att inte tappa etiken och fortsätta tänka. Detta är möjligt i fängelse, detta är också möjligt ute i det fria. Men de som helhjärtat strävar in i reaktionära imperialistiska kolonner får ha ”grön väg och ingen återvändo” som man brukar säga i fängelset.

Butyrka-fängelset, maj 2014

P.S. Jag ber advokaten Agranovsky att i framtiden avstå från att tradera det som kan tyckas vara mina övertygelser i kontexten av hans egna rädslor och fobier och även avstå från sådana generaliseringar som ”alla bolotnajafångar”, ”alla bolotnajafångar jag känner” och liknande i en politisk kontext som inte har direkt samband med vår process. Prata inte från min person någonstans, förutom i Europadomstolen. Bli inte sårad över objektiva rättelser och var inte oförskämd mot mina anhöriga. Hoppas att temat är överstökat.

ALEXEJ POLIKHOVICH

Översättning: Eugene Wolynsky