Alexej Gaskarov: Det är ingen som vill leva i en barack där allt är förbjudet och det alltid är kallt

Efter att ha avtjänat 3 år 6 månader och nekats villkorlig frigivning två gånger släpptes den 27 oktober den mest kända av de så kallade Bolotnajafångarna, antifascisten Alexej Gaskarov, ur fängelset. Utanför lägret i Novomoskovsk i Tula-distriktet (ett par timmars bilfärd från Moskva) möttes han av sin fru Anna Gaskarova, släktingar, före detta Bolotnajafångar, journalister, människorättsaktivister och vänner. Eugene Wolynsky har pratat med Gaskarov och bland annat diskuterat det politiska läget i Ryssland och oppositionens möjligheter och utmaningar i dagens Ryssland. 

 gaskarov

Hur bedömer du proteströrelsens förändringar under den gångna tiden?
För mig är det inget konstigt att det efter alla repressioner idag är ganska låg protestaktivitet. Perioden 2011-2012 såg annorlunda ut, den sociala situationen var mer tillåtande för de som protesterade då. Men det är inte så enkelt. Det går inte att säga att systemet har blivit mer stabilt. Protesterna orsakade djupa förändringar inom det ryska samhället, och till en början verkade det som att makten var beredd att ta ansvar för en global modernisering av de olika institutionerna. Men när makten sen istället besvarade folkets krav med repressioner var det inte bara protesterna som kvävdes, utan också lusten och motivationen hos folket att investera och engagera sig i landets utveckling. Även de människor som inte vanligtvis brukade uttrycka sig politiskt eller delta i demonstrationer visade nu sitt missnöje genom att emigrera.

Indikationer för ekonomisk aktivitet och konsumenttrender är idag stabilt negativa. Den ekonomiska recessionen började i mitten av 2012, i anslutning till protesterna vid Bolotnajatorget och Occupy Abay. Idag, till skillnad från fyra år sen, behöver man inte ens förklara eller visa på att det finns väldigt många problem i landet, det är tydligt nog. Något som är positivt för den del av oppositionen som fortfarande är aktiv. Några av dessa väljer att delta i valen (inte för att det tror att det är ett ärligt rättvist val) för att skaffa sig erfarenhet av självorganisering och masskampanjande. Någon annan engagerar sig i olika projekt som har med välgörenhet och upplysning att göra. Man kan tänka sig att ifall tillfället ges kan dessa samlade erfarenheter ta protestaktiviteterna till en ny nivå.

Hur ser du på möjliga utvecklingsscenarion för protesten i Ryssland? Vart finns det hopp?
Jag hoppas att det, trots allt, finns tillräckligt många människor i Ryssland som är beredda att prioritera samhällsutveckling framför sin egen komfort. Men just nu slipper makten ett seriöst organiserat motstånd, tack vare de kvarvarande ekonomiska reserverna från de rika oljeåren. Resurser som kommer att räcka för ungefär ett år, och i takt med att dessa sinar kommer också euforin att svalna. Förhoppningsvis blir det då också tydligare för folket att nyckelpositioner i en auktoritär regim går till lojala, och inte kompetenta människor.

Visst, man kan också se oppositionens försök till att delta i valet som misslyckade och klumpiga. Men förhoppningen är inte heller att välja en annan president 2018, istället ligger fokus på att påverka beslut i andra frågor t.ex. gällande budgetprioriteringar och antikrispolitiken i stort. För att i slutändan är resultatet det viktiga, och inte vilka ansikten som syns på kaptensbryggan.

Sen måste man fatta att dagens massiva stöd för makten i Ryssland är illusorisk och i hög grad beroende av propaganda. En taktik som inte kan fungera hur länge som helst, tillslut kommer folk inse att vardagserfarenheterna inte stämmer med TV-bilden. Därför ser jag upplysning och kontrapropaganda som en verksam motreaktion.

Du menar alltså att Kremls aktuella politik är självdestruktiv. Vilka konsekvenser tror du den kommer få?
Ja, det är precis så jag klassificerar den. Det här är superenkelt. Om man har som mål att bevara välståndet på en rådande nivå måste man vara kapabel att konkurrera på den internationella marknaden. Idag ligger all konkurrens inom sfären av det mänskliga kapitalet, alltså den aktör som skapar bäst villkor för människor värderas högst. Det är ingen vill leva i en barack där allt är förbjudet och det alltid är kallt.

Utanför fängelseporten sa du en stark fras till Grani.ru, att ”de har misslyckats med att använda fängelset som ett medel för att skrämma mig”. Hur effektfullt tror du att det ryska fängelset är som medel för att skrämma proteströrelsen, med tanke på allt vi har hört om vilket lidande Sokrates, Dadins, Buchenkovs m.fl. fick stå ut med nyligen?
Att bli frihetsberövad är förstås en allvarlig prövning så jag ska absolut inte spela hjälte här. Men vi fattar att om vi låter rädslan ta över oss leder det bara till fler repressalier. Ärligt talat, jag har sedan länge ställt in mig på att jag t.o.m. kan bli mördad för allt jag har hållit på med. Med tanke på att flera av mina nära vänner, Stanislav Markelov, Anastasia Baburova, Ivan Khutorskoy och Fedor Filatov blivit mördade, är det en realistisk hotbild.

Frihetens pris blev tydligt på Maidan i Kiev. Men än så länge har de som utsatts för repressioner erhållit väsentligt hjälp från människorättsaktivister, medier, journalister etc. Och det är klart att de som stannar i det fria är i relativ säkerhet, de upplever bara faktumet att de blivit berövade sina fri- och rättigheter, men de utsätts åtminstone inte för tortyr. Men när Ildar Dadin, (en känd politisk fånge), utsattes för tortyr var det ett undantag från rådande praktik. Det kan bero på Ildar sågs som extra besvärlig, han är väldigt envis och ställer krav på att även poliserna och vakterna i kolonin ska följa regler. Ildar förtjänar all respekt och indirekt kan hans handlingar vittna om att vår Leviathan snarare är av papper än faktisk.

Här citerar jag dig lite fritt. I en av dina offentliga brevväxlingar på sajten rosuznik.org sa du för ett par år sedan ”om det inte var för Maidan skulle möjligen vi Bolotnajafångar blivit släppta i samband med OS i Sochi. Men efter händelserna på Maidan (den politiska protesten i Ukraina 2013) var man rädd att folk skulle ta vårt frisläppande som en signal om att det är fritt fram att spöa snuten ostraffat”. Hur stort tror du att sambandet är mellan de ökade repressionerna i Ryssland och händelseförloppet i Ukraina?

Sambandet mellan den ökade repressionsgraden och händelserna i Ukraina, tycker jag, är uppenbar. Jag skulle vilja jämföra Ryssland och Ukraina utifrån samhällets förmåga till självorganisation för att försvara sina intressen. Och då blir inte skillnaderna lika uppenbara. Så om segern för oppositionen lyckades i Ukraina, varför utesluter vi sådan utveckling här i Ryssland? Lägg till att folk kan vakna till fort vid kristider, så jag skulle inte lita så mycket på dagens opinionsmätningar. Jag misstänker att de i Kreml också tänker såhär och att de därför drar paralleller mellan Bolotnaja och Maidan. Det kände jag direkt när jag fick träffa olika säkerhetstjänster som var ansvariga för vårt fall. Fast det sänkte mitt humör rejält eftersom jag låstes in för att stilla deras rädslor, och inte för mina egna faktiska handlingar. Idag finns det ryska politiska fångar som sitter inne för att de befann sig på Maidan, och inte vad de officiellt anklagas för.

Ok, beskriv då din syn på det här kriget bredare. Krim, Donbass, Novorossia. Vänsterorienterade rörelser i olika länder (men också de på högerkanten i både Ryssland och Sverige) blev splittrade i frågan om hur man ska ställa sig till Ukraina och det som pågår där.
Alltså, generellt kan händelseförloppet i Ukraina förklaras utifrån Kremls vilja att straffa ett folk som reste sig upp för friheten. Det är utifrån den förutsättningen jag betraktar Krimannekteringen. Så jag fattar inte riktigt hur de som har demokratiska och humanistiska värderingar kunde splittras i frågan. Det är klart att alla krigshandlingar ligger i motsats med frihetliga och humanistiska värderingar, och det är klart att Ukraina har många problem med hur man driver ATO, Antiterroristisk operation, (det rysk-ukrainska kriget) men hur realistiskt är det att kräva stora förändringar av ett samhälle som under en lång tid (lika mycket som det ryska) har levt under en begränsad frihet med illusoriska kulisser av en pseudodemokrati? Ukrainas samhälle som det var innan Maidan var inte alls beredd till så raska förändringar, och vilken annan stat skulle acceptera att en utomstående stats beväpnade män dyker upp på dess territorium och börjar ockupera byggnader och blockera sociala institutioner?

Vad det gäller den uppenbart växande nationalismen är det svårt att bortse från Rysslands roll i det hela som med sin aggressiva utrikespolitik och propaganda bidrar till en ökad ukrainsk nationalism. Men ärligt talat är jag inte så förtjust i Ukrainasnacket och spekulationer kring det, jag har ju suttit inne hela den tiden.

Ok, låt oss återvända till Ryssland då. Angående sambandet mellan repressioner inrikes och annekteringar och interventioner utrikes. Är det en och samma mekanism? Aggressionen inåt och utåt, alltså?
Ja, inre- och yttre aggressionen är sammankopplade, såklart. Det är ett problem Ryssland har haft historiskt. Många rättfärdigar repressionerna 1937 (Gaskarov syftar på Stalins repressioner) med att man förberedde sig inför ett eventuellt krig där oliktänkande sågs som ett hinder. Så cyniskt, alltså! Trots miljoner offer. Nu är det inte alls lika många eller lika synliga offer, vilket bidrar till att folket inte får känslan av att makten gör något som är utanför ramarna.

Förutom politisk aktivism höll du på med sociologi och ekonomi förut. Hur funkar det att hålla på med något vetenskapligt i fängelse? Vad har du för framtidsplaner? Politiken? Vetenskapen?
I kolonin har man ganska gott om fritid men frågan är hur man ska dra maximal nytta av det. Jag försökte läsa så mycket som möjligt, ibland lyckades jag t.o.m. skriva texter för vänliga medier. Enda problemet är att utrymmet är ganska begränsat då det är rätt tättbefolkat, så det var svårt att hitta en plats i ro. Därför lyckades jag med mindre än jag hade planerat.

Jag förstår mycket väl att jag nu under en viss tid kommer få förhöjd uppmärksamhet från olika slags statliga institutioner som letar efter anledningar att skicka mig tillbaka. Jag är fortfarande intresserad av samhällsaktivism men samtidigt har jag en del personliga ärenden som jag måste ta itu med. Jag funderar också på att skriva en dissertation i makroekonomi, jag började skriva på lite redan i kolonin. Jag försöker välja ett ämne som är aktuellt och problematiskt idag, t.ex. ojämlikhet eller progressiv beskattning och på det sättet kombinera en relativt ofarlig sysselsättning med någonting som är samtidigt till nytta för vänsterrörelse.

Intervju och översättning genomförd utav Eugene Wolynsky