Vi ses i rätten, Donald

När det här skrivs är det bara ett par skälvande veckor kvar av president Barack Obamas presidentskap. Inom kort flyttar Donald Trump in i Vita Huset och världen känns med en gång som en mörkare, oroligare och farligare plats att leva i. I jämförelse med charmören Obama känns den halvgalne Trump lite som se att Odjuret bredvid Skönheten, Gollum bredvid Frodo.

Till och med här, i höga nord, lever vi med Post Trump Stress Disorder och en gnagande känsla av att det allra värsta inte bara kan, utan kommer att hända. Tack och lov finns det de som är beredda att inte bara terepeuta sig igenom de kommande fyra åren utan som står redo att slåss för värden som demokrati, mänskliga rättigheter och allas lika värde.

När det stod klart att Trump skulle bli president flög ACLU:s utmaning fram i sociala medier som ett bländande Ray of Hope. Vi, förklarade de, står redo att dra den invalde presidenten inför rätta om han genomför sina konstitutionsvidriga vallöften.

Man ska ta ACLU (American Civil Liberties Union) löfte på allvar. De har kompetensen, erfarenheten och kapaciteten. De har envist drivit principiellt viktiga och vägledande fall genom det amerikanska rättssystemet och kammat hem viktiga segrar. Men också mött hårdnackat motstånd. ACLU har inte låtit sig intas av Barack Obamas charm – de har stämt Obamaadministrationen för så kallade »targeted killings« – drönarattacker och kritiserar honom för sin hårdhänthet mot visselblåsarna Edward Snowden och Chelsea Manning. Men en president kan stoppa processer genom att hänvisa till nationell säkerhet och sekretess, det visar alla de försök som ACLU gjort sedan tidigt 2000-tal för att ge tortyroffer i kriget mot terrorismen upprättelse. När ingen åklagare var villig att åtala annat än fotsoldater för den tortyr som USA utförde stämde ACLU både CIA-chefen Tenant och försvarsminister Rumsfeld. Och när domstolarna kastade ut fallen med hänvisning till statshemligheter och nationell säkerhet, så hittade ACLU grund för att istället ge sig på de flygbolag som i hemlighet kidnappade eller förde terroristmisstänkta till tortyr i främmande länder. Även här satte sekretessen stopp för någon form av rättvisa. Kombinationen av envist informationssökande och en vilja att ge offren rättvisa ser till slut ut att bära frukt. I april i år gick organisationens stämningsansökan mot psykologerna James Mitchell and John Bruce Jessen in i en rättegångsförberedande fas som kulminerade i november. För första gången ser det nu ut som att någon av de ansvariga bakom CIA:s tortyrprogram kommer att ställas inför rätta. ACLU menar att CIA betalade de två männen tiotals miljoner dollar över en åttaårsperiod för att implementera ett tortyrprogram som männen designat och själva medverkat i.

Juridiken kan vara en väg framåt när politiken vacklar – men all juridik är i grunden politik. Trump hotar med massdeportering, han är en politiker som redan innan han blivit vald visat att han har rasistiska, sexistiska och islamofoba åsikter – och åtminstone hans parti har stöd av kongressen. Vad blir det för lagar av det? Han kan komma att utse meningsfränder till Högsta Domstolen och ärver dessutom Obamas rester – förutom Guantanamo och drönarattackerna dessutom oförmågan att stoppa rasprofilering och polismord på svarta amerikaner. Och en Edward Snowden fast hos »kompisen« Putin i Moskva. Det ser inte roligt ut.

Men USA har ändå sin konstitution – den lär tack och lov inte ens miljardären Trump kunna trumfa. (eller..?) 637 000
(+1) ACLU anhängare lär åtminstone vilja vara med och försvara den. See you in court Donald.

Anna Wigenmark, människorättsjurist och generalsekreterare i föreningen Ordfront.