Paris-Dakar
Paris-Dakar av Jens Liljestrand utspelar sig i ett surrealistiskt drömlandskap: en bröllopsfest där toastmastern kämpar mot tiden medan marängtårtan och karriären smälter; en volontär på en mansjour som dras in i ett mystiskt experiment; ett gym där de svaga och misslyckade har tagit över. Makt, status och faderskap – allt står på spel.
De sju novellerna i Paris-Dakar skildrar mansrollen som ett spektakel och ett kraftprov, ett livsrally utan karta och kompass. Med ömhet, skärpa och nattsvart humor speglar Jens Liljestrand den manliga katastrofen.
Pressröster
"Entusiasm är fel ord för den glädje med vilken jag sträckläser Jens Liljestrands bok Paris-Dakar", skrev Jonas Thente i Dagens Nyheter.
"Mest är man faktiskt ganska uppslukad under läsningen av denna hårt uppdrivna debut. Jag blir imponerad av Liljestrands språkliga explosivitet", skrev Jens Nordenhök i Helsingborgs Dagblad.
"Det svänger om den här samlingen, jag gillar den skarpt., " tyckte Oline Stig i Sydsvenskan.
Paris–Dakar av Jens Liljestrand. Omslag av Sara R. Acedo. 274 sidor. Inbunden. ISBN 978-91-7037-316-9. Januari 2008.
Vid sidan om ökenrallyt
När jag var utbytesstudent vid ett universitet i San Diego på 90-talet tog jag en kurs i självbiografiskt skrivande. Läraren var Quincy Troupe, en författare och poet som varit nära vän med Miles Davis och tillsammans med honom skrivit den berömda självbiografin ”Miles”. Många av lektionerna hölls på helgerna i hans tjusiga hem med utsikt över Stilla havet, där vi elever satt i en ring på den tjocka heltäckningsmattan, omgivna av afrikansk konst och franska designmöbler. Quincy Troupe, som hade axellånga dreadlocks, pipskägg och för det mesta bar haute couture från Senegal – och som aldrig tilltalades med något annat än Professor Troupe – tronade i mitten i en elegant fåtölj. Eleverna läste upp sina egna alster, skrattade och grät och lämnade ut sig själva. Troupe var omtyckt och personlig och skapade en varm, öppen atmosfär.
”Skriv om dig själv”, uppmanade han. ”Var ärlig, även om det som inte är vackert eller bra. Första gången jag träffade Miles Davis, till exempel, så dissade han mig. Jag var tvungen att skriva om det. Jag tyckte inte om det – men det var sanningen. Sånt är svårt. Diff-i-cult.
Kursen i San Diego är den enda utbildning i skrivande jag har. Kanske är det förklaringen till att alla berättelserna i min bok bottnar i egna upplevelser. Jag har varit volontär på en mansjour och hört män berätta om hat och misshandel. Jag har deltagit i medicinska experiment för pengar. Jag har varit med i en dokusåpa. Och så vidare. Sen har jag vridit och vänt på alltihop, gjort det mer makabert, groteskt, förföriskt. Bytt alla namn. Men i grund och botten är det sant, alltihop. Jag var där.
I mina texter har jag försökt berätta så naket och ärligt jag kan om manlig ensamhet, patetik och sorg. Paris-Dakar står i ruinerna av tyranniet, i patriarkatets återvändsgränd, och tittar efter exit-skyltens kalla stjärna. Hur ser reträtten ut? Finns det nåd och förlåtelse där? Finns det värdighet? Som sagt, diff-i-cult.
Och. När jag nu googlar på Quincy Troupe för att fräscha upp minnet för den här texten, visar det sig att han på senare år har hamnat i vanära. När han 2002 utnämndes till Poet Laureate – motsvarande typ hovpoet i Sverige – gjordes en grundlig genomgång av hans CV. Det upptäcktes då att han fabricerat en universitetsexamen från 1963. Han hade börjat med bluffen i början av sin akademiska karriär och av förklarliga skäl inte kunnat sluta. Troupe tvingades lämna tillbaka utnämningen, säga upp sig från sin glassiga lärartjänst och flytta tillbaka till New York.
Ett utmärkt novelluppslag: En åldrande, karismatisk diktare ska precis ta steget in i odödligheten men snubblar på en futtig lögn från tidigt 70-tal. Samma poet som predikat ärlighet och sanning för sina elever. Den grandiosa Ynkligheten. Vraket vid sidan om ökenrallyt. Lukten av brinnande gummi, av motorer och sand.
Det var allt, resten står ju i boken. Jo förresten, en sak: medan jag väntat på att få den utgiven har jag fått en dotter. Och jag är en fantastisk pappa. Och det är inte ett dugg svårt.