Ordfront
Bli medlem

Mitt liv som vänster

 

Av Göran Greider

Så länge jag kan minnas, åtminstone sedan tonåren, har jag uppfattat mig själv som vänster. Jag skriver ut ordet vänster utan några ironiska eller komplicerande citattecken, för det är en självklar del av min identitet. Men vad betyder det? Finns det ett särskilt vänstermedvetande, ett sätt att tänka om världen som inte bara är ideologiskt utan också innehåller en ständigt närvarande – om än provisorisk – världsbild, ett sätt att tolka det som möter en i tillvaron? Jag tror att det är så, trots alla konflikter som brukar finnas mellan olika vänsterströmningar. När jag ibland träffar riktigt gamla människor som hela livet kallat sig socialister, uppstår ofta ett ögonblickligt igenkännande tvärs igenom generationerna; de speciella generationserfarenheterna betyder plötsligt nästan ingenting i jämförelse med den gemensamma utblicken på samhället.

Det där är alltid en lika omtumlande upplevelse. Jag minns en gammal kommunist i södra Frankrike, med en helt annan historia än min, men när han berättade om tiden efter kriget var jag där, med hela min varelse. Vi gick nerför huvudgatan i Marseille, La Canebière, på en första majdemonstration, han pekade upp mot balustraderna på husen längs gatan och såg på långt håll om det var överklassen eller deras tjänstefolk som stod där. Detsamma inträffar när jag pratar med någon 17-årig aktivist på en demonstration eller under ett möte. En åldersskillnad på mer än 30 år utraderas mirakulöst när de avgörande idépolitiska frågorna börjar diskuteras. Jag slår upp en gammal skrift av Rosa Luxemburg eller en anteckning av Antonio Gramsci och trots tidsrymden mellan dem och vår tid kommer det där omedelbara igenkännandet: ett vänstermedvetande får syn på ett annat. Inte för att jag menar att detta medvetande skulle vara tidlöst, svävande ovanför de sociala omständigheterna; snarare tänker jag mig att det verkligen finns ett modernt, radikalt förhållningssätt närvarande ner genom seklerna som i alla omvandlingar förblir sig självt.

Att kalla sig vänster har under lång tid knappast varit förknippat med någon känsla av tillförsikt eller självförtroende. ­Sedan ungefär 30 år tillbaka lever vi i en alltmer marknadsliberal värld och man får nästan säga att det är på väg att framstå som avvikande, något direkt udda och nästan konstigt, att framhärda i denna vänsterradikalism. Om man i officiella politiska sammanhang nämner ett ord som socialism ser människor på en med en främmande, begrundande och ibland till och med medlidsam blick. Det beror inte bara på att det idag finns en häpnadsväckande självgodhet hos det dominerande politiska kom­men­taria­tet, det vill säga alla dessa ledarskribenter, redaktörer, politiska sekreterare och slutligen politiker på den borgerliga kanten men även långt in i socialdemokratin, som aldrig behöver ta några system­kritiska argument på allvar. De kan ju bara vifta bort dem, de tvingas aldrig bemöta dem och de kan le litet överseende. Men det är inte bara på grund av självgodhet som vänsterståndpunkter så lätt avfärdas; det är också resultatet av avvänjning. Sedan början av 1980-talet har ett samhällskritiskt språk vittrat bort, börjat framstå som utnött och oanvändbart. Det finns visserligen kvar i betydligt större utsträckning bland vanliga människor, för där dör egentligen inga politiska ideologier överhuvudtaget, men i de politiska och mediala eliterna är det helt enkelt bortsopat.

Jag växte upp på 1960- och 1970-talen. Men bara att säga »sjuttiotal« är idag en smula suspekt. Årtiondet har blivit förknippat med vänsterextremism, med Pol Potkramande, med en arbetarrörelse som på grund av löntagarfondsförslaget höll på att vingla över i revolution. 1970-talet förknippas i kulturdebatten ofta med diktatoriska dekret i litteraturen, teatern eller musiken och man får ständigt höra talas om alla författare som tystnade på grund av att de inte förmådde vara tillräckligt politiskt korrekta. 1970-talet gjordes närapå till någonting farligt under loppet av de följande decennierna. Själv ser jag det på ett annat sätt. Trots den fanatism och inskränkthet som naturligtvis också fanns under 1970-talet, så var årtiondet i grunden en frigörelsetid. Och det går att förklara i oerhört krassa ordalag. Under en lång efterkrigsperiod hade arbetarklassens positioner oavbrutet flyttats fram och en allt större del av samhällets rikedomar utgjordes av löner. Inkomstskillnaderna minskade sakta men säkert och den utvecklingen höll i sig ända till 1980-talets början. En maktförskjutning av historiska dimensioner ägde rum. 1968 markerade den kulturella och symboliska vågtoppen på den utvecklingen, men då var jag själv bara nio år och dyningarna från den långa efterkrigstiden nådde mig först någonstans 1973 eller 1974. Någonstans i skiftet mellan 1960- och 70-tal kulminerade en flera decennier lång utveckling som innebar att makt försköts från kapital till arbete och det skedde i allmänhet inte via revolutioner, utan i hjärtat av de västerländska demokratierna. Det finns därför en grundläggande förklaring till varför 1970-talet nedsvärtats så oerhört i den allmänna kulturella och politiska debatten – inte bara i Sverige; det är likadant i hela västvärlden – och det är att maktfrågorna då ställdes på sin spets och att maktrelationer som annars förblivit nästan helt dolda framträdde nakna för många människor.

Det var de vilda strejkernas år. Ekonomisk demokrati diskuterades, liksom utopin om lågenergisamhället och tillväxtens gränser. Feminismen blev för första gången en fråga för de flesta människor. I de rika västländerna var industriarbetarklassen då som starkast och i den fattiga, nyss kolonialiserade tredje världen segrade befrielserörelserna i land efter land. Samtidigt hade Sovjetblocket ännu inte på allvar gått in i den ekonomiska åderförkalkning – systemets inneboende låsningar hade i vart fall inte gett sig till känna fullt ut – som ett par årtionden senare skulle få det att störta samman. Den gråa, tunga och odemokratiska Sovjetmakten förmådde fortfarande skrämma upp kapitalägare och privilegierade i västvärlden och därmed förbättra förhandlingsläget för löntagarna i de avancerade industriländerna, samtidigt som den gav konkret stöd till befrielserörelserna i Syd; Vietnam hade aldrig kunnat besegra USA utan Sovjetblockets stöd. Västvärldens ekonomiska eliter, som ännu hade kvar ganska mycket av en konservativ rädsla för anti-auktoritära rörelser (en rädsla som nyliberalerna senare aldrig skulle hysa på samma sätt) var av en rad skäl verkligt skakade under 1970-talet. De tappade i makt och alla förnam vagt konsekvenserna av det.

Hur märkte jag själv det? Jag såg det hos mina äldre bröder, när de började säga emot min farsa i politiska diskussioner; de upprörda rösterna hördes från verandan. Jag såg det hos min mamma, som plötsligt insåg att hon, kosta vad det kosta ville, måste ut ur hemmafrulivet och börja jobba igen för att få litet frihet och oberoende. Jag såg det hos vissa lärare jag hade, i alla fall hos de få av dem som kunde tala om Marx eller Mao så att världshistoria blev närvarande i en skolkorridor. Jag hörde det när jag la på en nyinköpt platta med Nynningen och Majakovskijs ord dånade genom mitt källarrum. Jag såg det när jag och en kompis brukade hälsa på en ung gröna vågare – för övrigt en skicklig, klassiskt skolad gitarrist – och hans flickvän, som slagit sig ner på en bondgård i Vingåker. Deras liv pekade rakt ut ur allt vi, två grabbar ur arbetarklassen, kände till. Jag märkte det i antikärnkraftsrörelsen, då plötsligt människor som aldrig annars hade något att säga om politik eller ens hade sagt någonting alls dök upp på möten och demonstrationer. Där var den bohemiske bibliotekarien som fullkomligt oväntat höll ett brandtal stående på ett lastbilsflak utanför Domus, eller den äldre sopköraren som bodde på en gård utanför samhället och som visade sig vara en grön småskalighetsideolog. Jag kände det i luften: en uppbrottsstämning. En anti-auktoritär skakning slungade alla mot relingarna. När jag fick mina ryck och intensivt började lyssna på klassisk musik eller låna franska surrealister och Rainer Maria Rilkes dikter på biblioteket var det ett uttryck för att ingenting i atmosfären tycktes begränsa vad jag fick göra eller hade rätt att göra. Den som var mottaglig för tidens antiauktoritära stämningar, och det var jag, kunde under de där 1970-talsåren se möjliga befrielser överallt omkring sig. 1970-talet har demoniserats i efterhand av alla tänkbara samhällsbevarande krafter. Men det beror på att arbetarklassen och dess politiska organisationer aldrig varit starkare än då, att allt från kvinnorörelsen över miljörörelsen till handikapprörelsen ställde helt nya frågor. Själva samhällsfundamenten rörde på sig en smula och det sände en tryckvåg genom praktiskt taget alla sociala klasser.

­Min uppväxtort, Vingåker, var ingen bruksort av klassiskt snitt, även om det fanns mycket industri på orten. Den dominerande industrin var konfektion, en av de värsta låglönebranscherna. Fabriken låg intill järnvägen nästan mitt i centrum, en låg, grågrön byggnad där vattenångan från pressarna vällde ut från skorstenarna så att det på vintrarna såg ut som ett stort lastfartyg som stävade genom samhället. På morgnarna anlände ännu på 1970-talet en hel liten armada av cyklande sömmerskor, pressare och skräddare från alla håll till fabriksgrindarna för att stämpla in. När jag själv arbetade där en höst det sista året på 1970-­talet var det fortfarande, trots att kriserna slagit hårt mot en bransch där lönsamheten redan tidigare varit dålig, en stor arbetsplats med uppåt tusen anställda. Men det var en utpräglad kvinnoindustri, i händerna på lokala ägare vars namn vi alla kände till. Hösten jag jobbade där kände jag av den där egendomliga och tyngande kombinationen av patriarkal och klassmässig underordning. Den fanns i atmosfären. Alla förmän var män. Precis allting på fabriken, från de trista omklädningsrummen till den kala matsalen, var gammalmodigt och nedslitet, som om branschen stått stilla i ett halvsekel (när den invigdes 1938 var den Europas modern­aste). Ventilationssystemet fungerade knappt. På somrarna kallades brandkåren ibland in för att spruta kallt vatten på fabrikstaken och hjälpligt kyla ner lokalerna. Min mamma arbetade där, min farfar hade varit förman där och jag hade en farbror någonstans bland de löpande banden som slamrade och skapade en bedövande ljudvall i lokalerna. När jag jobbade på fabriken var jag helt på det klara med att det bara var tillfälligt. Jag var aldrig rädd för att bli kvar där. Ingen av arbetskamraterna förväntade sig det nog heller; jag var en främmande fågel där jag stod vid mitt pressbord. Men jag kommer ihåg hur chockerad jag blev när en av tjänstemännen kom ner från kontoret med ett tidtagarur i handen för att mäta hur lång tid jag tog på mig för att pressa några tygstycken. Jag skrek åt honom att det här var ju vansinne. Han insåg det, muttrade något om att jag nog inte passade där men såg också litet skuldmedveten ut: han kände att fabrikslivet var efterblivet. […]


Vingåker var ett klassamhälle på precis samma sätt som alla andra orter var det, men det var som om det aldrig riktigt märktes. På sätt och vis var jag under min uppväxt inbäddad i en vag känsla av social jämlikhet även om det uttrycket då skulle varit främmande för mig. I de hyres- och villaområden där jag växte upp fanns det ingen synlig överklass. Jag såg i alla fall inte till någon. Slottet mitt i orten, i en park med en stor svandamm och majestätiska lövträd, förknippade nog ingen med en svunnen aristokrati och det gav ingen några som helst klassassociationer; det bara stod där, utan historia, ja, precis lika mycket utan historia som de gula statarlängorna i utkanten av samhället. Vad jag kan minnas fanns i detta lilla Vingåker inga speciella villakvarter där man visste att enbart särskilt rika människor bodde; fabrikörernas villor låg insprängda bland andra och var heller inte särskilt imponerande. Då och då såg man visserligen ägarna till konfektionsfabriken, men det var sällan, och de gjorde inget väsen av sig. Jag och någon kompis kunde stå nere på de kommunala tennisbanorna och slå våra loja backhandsslag med dubbelhandsfattning – Björn Borg hade hux flux gjort tennisen till en folksport – när direktören dök upp på asfalten bredvid med någon bekant för att spela några set. Och vi reagerade inte nämnvärt. I ett hus på vår gata, litet längre upp, bodde ägaren till sågverket som låg i centrala Vingåker. Men jag tror inte någon av oss ungar såg en direktör i den stillsamme mannen, trots att han kom hem från jobbet i kostym och hatt. Hans röda tegelvilla såg inte annorlunda ut än någon annans och hans söner, som var några år äldre än jag, tänkte nog ingen på som direktörssöner.

Inte heller fanns det någon påträngande medelklass av den uppfostrande sorten. Det uppfostrande inslaget kunde istället den skötsamma rörelseeliten emellanåt stå för, som när jag någon gång blev utskälld av en socialdemokratisk partikassör i hans hallonland och plötsligt fick höra att min farsa inte var mycket att lita på. Min far drogs inte bara åt det mer radikala hållet, han hade också varit på sjön länge och gillade inte att stanna alltför många år på en arbetsplats. Han passade inte riktigt in i skötsamhetsidealen, han stod på något sätt alltid med ena foten utanför det mytiska folkhemmet. Hans berättelser från världens olika hamnstäder, som alltid bara kom i fragment, kastade ett främmande ljus över min uppväxt. Jag minns den kinesiska krognotan, från Shanghai, som hängde inramad på väggen i villan i Vingåker, eller bilderna från en tjurfäktningsarena som jag som barn stirrade fascinerat på. Min far skötte sina arbeten, men blicken var fäst någon annanstans. Men det var vanliga arbetare, med små poster i rörelsen, inte något slags bildad och litet högfärdig medelklass, som stod för de moraliska uppsträckningarna. I skolklassen hade mina klasskamraters föräldrar jobb som last­bils­chaufförer, sömmerskor, kassörskor eller drev små firmor. Pappan till en av mina bästa kompisar i småskolan hade en liten lastbilsrörelse, var företagare, men han och hans fru var ungefär som mina föräldrar.

Ännu på 1970-talet dröjde spåren av ett äldre, betydligt fattigare samhälle kvar, till exempel i form av de avlagda kläder som många fortfarande bar. Vingåker låg efter i den kommunala utvecklingen och var bland de sista kommunerna som införde skolbespisning: i småskolan traskade jag och mina bröder varje lunch hem för att äta. Och Vingåker var litet, när jag blundar kan jag på något sätt ta in hela orten på näthinnan och som i alla sådana små orter fanns alltid en viss skepsis mot det som var avvikande. Jag kommer ihåg att jag och några kompisar ibland retade oss på en familj. En av deras söner gick i min klass och jag brukade på morgnarna ofta hämta upp honom på min väg till skolan. Men vi tyckte att de var litet utsvävande, att de åt litet annan, finare mat än vi och vi inbillade oss att de rentav talade på ett annat sätt än vi. I själva verket hade de säkerligen samma inkomster som mina föräldrar. Men de var inflyttade någonstans norrifrån och det där med maten, att den var annorlunda, berodde antagligen på att båda makarna arbetade på den ena av de två stora matvarubutikerna i centrum!

Det var först när jag började gymnasiet i Katrineholm som jag på allvar kände att klasskillnader som kunde vara kännbara inpå bara kroppen existerade. Då mötte jag för första gången jämnåriga vars föräldrar hade akademisk utbildning. De åkte på språkresor och semestrade på annat sätt än vi gjorde. Jag tror inte att jag fick någon chock av det, jag har heller aldrig lidit av de mindervärdeskomplex inför utbildning som alltid och på ett ofta schablonmässigt sätt brukar tillskrivas arbetarbarn. Jag tyckte för övrigt att jag sedan flera år ändå hade bedrivit högre studier på egen hand genom mitt intensiva läsande. Men jag kände att någonting var annorlunda mot orten där jag växte upp. Jag gick naturvetenskaplig linje och där samlades studiebegåvningarna från olika håll och det innebar att jag med ens omgavs av långt fler söner och döttrar från tjänstemannaskikten. Plötsligt var jag omringad av en massa ungmoderater och hamnade i ständiga och otroligt hetsiga ideologiska debatter. Mitt intresse för marxism och socialism växte i direkt proportion till den omgivningen, och behovet av att finna en väg ut ur detta samhälle kände jag varenda dag; Dylans sång »All Along the Watchtower« med raden »There must be some way out of here« lyssnade jag på som om den handlade om mig själv. Jag reagerade mot miljön på gymnasiet med att bli alltmer bohemisk: träskor på vintern, långt hår och en tid till och med ett skägg, och alltmer av skolfrånvaro då jag bara drev omkring i stan. Jag kände mig avvikande och svarade med att bekräfta att jag var det, med argument men också med yttre tecken. När jag idag läser om unga muslimska män som radikaliseras våldsamt på grund av vad de uppfattar som en djupt fientlig omvärld, känner jag ibland, trots den milsvida skillnaden, faktiskt ett litet sting av igenkännande: de vanställs av makterna omkring dem och måste svara på något sätt.

Men redan tidigare hade jag känt att det var någonting som inte stämde, något grundläggande i hela min existens som krävde förklaringar som jag inte hade tillgång till. När jag försöker komma ihåg vad det från början innebar när de första vaga klass­känslorna började pulsera i medvetandet, är det kontursvaga men ändå starka känslor som jag kan återkalla. Vid någon tidpunkt tyckte jag mig urskilja hur den större omvärlden framstod som fientlig. Ett barn är lojalt med nästan allting omkring sig, ting såväl som människor omfattas av en kvardröjande oceanisk känsla, och även om barnet blir argt eller upprört över någon orättvisa finns det, i normalfallet, alltid någon att komma springande till för att få upprättelse eller tröst. Plötsligt en dag finns det ingenstans att gå för att få den där upprättelsen och man tvingas bli vuxen, vilket antingen betyder att acceptera och ta saker och ting för naturliga – eller att börja betrakta dem som alltmer orimliga, nästan litet overkliga och som något som borde vara annorlunda. I litteraturen och i sociologin finns många vittnesmål av den typen: man växer upp inbäddad i en trygg normalitet och så, utan förvarning, blir en spricka synlig mellan ens egen värld och en större värld. Någonting skaver med ens i relationen med omvärlden. Det kan vara en ung svart man i USA som en dag, när han tar steget ut ur sitt eget kvarter, märker att han inte är lika mycket värd som de vita, eller en ung flicka som i någon vardaglig situation blir varse att olika normer gäller för könen och efter det mister den naiva självklarhet som nyss fanns i blicken mot omvärlden.

I mitt och i miljoner andra fall gällde det klasskänslan. Den är inte någon liten udda känsla, utan ett existentiellt och mäktigt socialpsykologiskt vågsvall som oavbrutet genomsköljer alla existerande samhällen. Oftast stannar det vid diffusa känslor av ilska eller frustration, men ibland tar det sig medvetna uttryck. Fackföreningar och politiska vänsterpartier är i grunden organisatoriska utfällningar av de där känslorna. Klasskänslan har dess­utom den egenheten att den kan överleva ett byte av in­komst­nivå och förbli lika stark, hur skild en person ändå till slut kan vara från de livsvillkor hon eller han ursprungligen kom från. Klass­känslor kommer heller inte bara underifrån. Det finns en klass­känsla – den obehagligaste och mest frånstötande av alla – som strömmar uppifrån och ner genom de sociala hierarkierna och som ofta glöms bort. Jag tänker på arrogansen och självgodheten hos dem däruppe som tar för givet att något klassamhälle inte längre existerar och att det står var och en fritt att avancera socialt eller, alternativt, verkligen vill bevara de rådande klasskillnaderna och månar om varje markör som skiljer människor åt. En enorm möda läggs varje dag ner på att upprätthålla sociala skillnader och distanser mellan människor. Mekanismerna i detta oavbrutet verkande maskineri – jag tänker ibland på det just som ett opersonligt maskineri – är verksamma på varenda arbetsplats, i varenda skolsal och i varenda rättssal. Den sociala pyramiden muras upp varje dag, sekundsnabbt, i mötet med en annan människa. […]


Att vara vänster är, när allt kommer omkring, att vara universell och att i viss mening svalkas av det: mitt liv är bara ett liv i den oerhörda kollektiva väven. Min identitet är inte europé, humanist, svensk eller någonting annat, utan socialist. Jag tror, som jag upprepat flera gånger, att det under det senaste seklet – men i andra former långt ner i historien – verkligen har funnits och finns en särskild personlighetstyp, som man skulle kunna kalla just vänster. En sådan person kännetecknas av att hon å ena sidan hyser alla dessa starka känslor av upprördhet, men å andra sidan också alltid står litet vid sidan av och betraktar alltsammans och intensivt tänker: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Ursinne och distans. Jag skriver ut de där två orden och ser att de ger en beskrivning av det slags varelse jag ganska tidigt var. Distansen är en intellektuell erövring men den blir som mest meningsfull när den samsas med missnöjet med det bestående.

Vilken är den centrala värderingen i detta vänstermedvetande? Jag hävdar att det är jämlikheten. Jämlikheten kommer, för min del, spontant alltid före friheten, även om jag intellektuellt inser att värderingarna inte är realiserbara utan varandra. Jag tror att jag intuitivt så att säga laddat ner friheten i jämlikhetsbegreppet. Med jämlikhet menar jag inte jämlikhet i den liberala meningen att alla är lika inför lagen eller deltar i samhällslivet på lika villkor – det är visserligen nödvändiga villkor för att man ska kunna tala om ett jämlikt samhälle, men det räcker inte. Den avgörande socialistiska definitionen av jämlikhet gäller jämlikhet i levnadsomständigheter. Det brukar kallas »jämlikhet i utfall« och är den idé som alltid väcker mest invändningar och direkt aggressivitet från liberalt och borgerligt håll. Jag minns vad Rudolf Meidner en gång i ett samtal påpekade: Lika lön för lika arbete är en viktig princip, men, la han till, med pupiller som vidgades, det enda moraliskt rimliga är ju egentligen principen lika lön för allt arbete. Marxismens klassiska formulering är: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Idén om social jämlikhet erbjuder också ett av de mest effektiva analysinstrumenten för att förstå ett samhälle, för där ojämlikheten växer, följer en rad problem och där den bekämpas löses samma problem lättare. Det betyder att även om alla bör ha lika möjligheter att delta i samhället, bör vi också sträva efter ett samhälle där människors inkomster eller utbildningsnivå inte skiljer sig alltför mycket från en klass till en annan. Visserligen är det verkligen så att ett klassamhälle inte kan nå hur långt som helst i jämlikhet, ägarförhållandena hindrar en radikal utjämning och det är på sätt och vis reformismens tragedi: den kan mildra, men inte avskaffa, klassamhället. Tar man jämlikhetstanken på allvar måste klassamhällets grundvalar raseras för att finna en väg ut ur det bestående. Det är ju så varje ung radikal socialist till slut tänker: makten över produktionen, över kapitalet och över investeringarna måste demokratiseras. Det är det enda som i grunden kan upphäva ojämlikheten.

Trots det tror jag att även ett klassamhälle som rör sig mot mer av social jämlikhet blir ett radikalt annorlunda och långt bättre samhälle än det som rör sig åt motsatt håll. Jag var barn och tonåring i ett sådant samhälle och kände av det. Det är reformismens storhet, att vi alltid kan göra även det bestående litet mer uthärdligt. När skillnaderna växer sig stora mellan dem med de högsta inkomsterna och dem med de lägsta, uppstår en hel serie fenomen – eliter som kopplas loss från majoriteten; nedlåtande välgörenhetstänkande; en massiv ökning av låglönejobb; etniska konflikter som fälls ut ur den sociala ojämlikheten – som helt enkelt minskar lyckan för alla i ett samhälle. När jag kom till medvetande under 1970-talet rörde sig Sverige och praktiskt taget alla västländer fortfarande i riktning mot minskande skillnader i levnadsomständigheter och det skulle, i alla fall i Sverige, pågå ytterligare något år in på 1980-talet. Löneskillnaden mellan en industriarbetare och en vd nådde sin lägsta punkt kring 1981. Att samhället ännu hade den färdriktningen utlöste en ny logik i hela det sociala och ekonomiska systemet: floden lyfter alla båtar. När floden istället sjunker, som den gjorde under årtiondena som följde, förminskas människor och vi går in i tider av minskande förväntningar.

Vad trodde jag om dessa saker när jag var 16 eller 17? Jag var kommunist, jag drömde om det klasslösa samhället. Jag var dessutom självklart pacifist och vägrade snart att göra värnplikten och fick sitta av mina tre månader på anstalt. Jag levde i en tid av ökade förväntningar på praktiskt taget allt och såg radikalismens cirklar vidgas. Det klasslösa samhället var målet. Nu, mer än 30 år senare, är jag naturligtvis fullt på det klara med att den utopin knappast är nära förestående. Men jag ser också på mig själv att jag anpassat mig, att jag självmant skruvat ned mina förväntningar och knappt ens vågar uttala den där tanken om det klasslösa samhället. När jag ändå gör det så gör jag det i en sorts förtvivlad formulering: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. I den meningen är jag en typisk representant för våra dagars vänster. Jag har införlivat omvärlden i mig, blivit alltför hemma i en kapitalistisk värld där jag inte borde känna mig hemma. Jag kan oroa mig för att verka nostalgisk och gammalmodig när jag säger nej till så mycket i den marknadsliberala våg som till synes ohejdbar rullar genom våra samhällen. Ändå vet jag att detta Nej ytterst markerar ett uppbrott och ett Ja till någonting annat än den existerande marknadstanken. Att en gång ha tänkt den verkligt radikala tanken och låtit den slå sig ner i hela ens medvetande har påverkat mitt sätt att se på realpolitiken. Jag förstår hur den fungerar, jodå, och jag vet att det är viktigt om a-kassan ligger på 90 procent i ersättningsnivå eller 80 procent. Men ett främmande ljus faller fortfarande över realpolitiken och det är 17-åringen i mig som gör den främmande.

Så jag åkallar detta 1970-tal för att det var någonting annat än det länge gjorts till. Det var en frigörelsetid. Tvärsigenom vänsterns alla kortslutningar, och de var inte få, ser jag tydligt hur maktfrågorna flöt upp till ytan och hur en radikal jämlikhetstanke blev levande för så pass många människor att borgerligheten än idag ägnar tid åt att förtala årtiondet.


Göran Greider är författare, debattör och chefredaktör för Dala-Demokraten.
Texten är ett utdrag ur hans nya­­ bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället som kommer ut på Ordfront förlag våren 2010.