Olexander Kolchenko
Ryss eller ukrainare en fråga om självidentifikation
– Inte om vad som står i födelseattesten
I takt med att kriget i Ukraina blir att grymmare och Putinregimens aggression fortsätter har det börjat ifrågasättas om ”den gode ryssen” finns, om alla ryska medborgare ska nekas visum till Europa och om vi ska bojkotta ryska kulturarbetare och omvärdera synen på de ryska klassikerna. Om alla som väljer att stanna i Ryssland anses medskyldiga till Putinregimens krig mot Ukraina hur ska omvärlden då hjälpa dem som protesterar och demonstrerar mot kriget inifrån – ska vi lämna de politiska fångarna åt sitt öde?
Eugene Wolynsky som nyligen var på besök i Ukraina bestämde sig för att ställa frågorna till Olexander Kolchenko, som 2015, tillsammans med regissören Oleg Sentsov, dömdes till fängelse av rysk domstol för att ha protesterat mot annekteringen av Krim. Rättegången fördömdes både för att den var partisk och dömde Kolchenko på falsk bevisning. Han dömdes till 10 års fängelse för terroristbrott men frigavs några år senare i en fångutväxling med Ukraina. Idag strider han på Ukrainas sida mot Ryssland.
Med tanke på att du fick hjälp och stöd genom kampanjer runt om i världen när du själv satt i ryskt fängelse vore det intressant att höra dina synpunkter på de här frågorna.
-Grejen är att själva begreppet ”ryss” är ganska diskutabelt. Vem ska antas vara en ”ryss” och enligt vilka kriterier? Enligt härkomst eller självidentifiering? I min födelseattest står det ”rysk” om båda min och mina föräldrars nationalitet (i sovjetiska födelseattest angavs det föräldrarnas ”nationalitet” i bemärkelse ”etnicitet”) så jag blir automatiskt ”ryss” enligt härkomst. Innan 2014 var jag inte intresserad av min etniska bakgrund och i det ukrainska passet som jag har uppges det ingenting om min etnicitet. I fängelset fick jag alltid frågor om min nationalitet av både medfångar och domare, jag var hela tiden tveksam: ”ryss” eller ”ukrainare”? Jag kunde inte riktigt fatta och det var inte heller så intressant för mig då. När de som vittnade för mig i rättegången mot mig frågades om sin nationalitet blev de lika tveksamma som jag.
-Nu vill jag absolut inte associeras med något ryskt trots mitt officiella ursprung och det faktum att jag snackar ryska i vardagen (vårt samtal sker på ukrainska). Jag anser att nu på tjugonde århundradet är det en inre identitetsfråga om man är en ryss eller en ukrainare. Det är en fråga om världsåskådning och politisk kultur, oavsett ursprunget. Allt det ”ryska” associerar jag med det imperialistiska, det auktoritära, det totalitära. Det ukrainska, åtminstone som det är nu, är 180-graders motsats. Där finns både en stark anarkistisk politisk kultur och en stark demokratisk kultur. Det handlar om att stöta bort all sorts totalitarism och just därför är antikommunismen så populär, på grund av erfarenheterna från sovjettiden. Det ukrainska är inkluderande jo, det finns flera fall av chauvinism, främlingsfientlighet och vardagsrasism – men dessa är allt annat än systematiska”.
-Och angående sanktioner gentemot ”ryssarna”. Jag har flera bekanta som kommer från nuvarande Ryssland. Någon emigrerade till Europa för länge sedan, några ganska nyligen. Några emigrerade till Ukraina och krigar eller är volontärer nu. Några stannar i Ryssland och försöker vara aktiva där och det behövs verkligen, någon måste ju hjälpa de politiska fångarna. Men, det finns några ”men”..
-Man ska inte tro att majoriteten av dem som bor i Ryssland stöttar Putin och kriget. Men man måste ändå erkänna att ”ryssar” har visat sig vara inkapabla att göra något åt Putins regim. Inte störta, inte ens få den att skaka lite för att förhindra kriget.
-Så hur synd jag än tycker om dem som är kvar inne i Ryssland så är total isolering, demilitarisering och som följd av sanktionerna en avindustrialisering, rättfärdiga åtgärder. Och så länge det existerar ett Ryssland med imperialistisk ambition är gerillametoder den enda effektiva bekämpningstaktiken mot regimen. Eller emigrera och kämpa utifrån.
-Angående ”bojkott av rysk kultur” och visum för ”ryssarna” – det är en svår fråga för mig. Hellre främst kräva visum av dem som sprider pro-ryska propagandistiska narrativ och stödjer Rysslands aggression mot Ukraina.
Andra frågan, vad har du för planer efter kriget? Hur länge tror du det här kriget kommer att pågå? Ska européerna förvänta sig att allt blir som vanligt efter krigsslutet? Och, en tredje fråga, vad kan européer (vanliga människor och regeringar) göra för att hjälpa Ukraina?
-Jag har inte byggt några framtidsplaner, på samma sätt som jag inte planerade för min framtid när jag satt i fängelse. För det är okänt hur länge det här kriget kommer att pågå. I början, under de första månaderna kändes det som ”om vi står emot lite till, så klarar Ryssland inte av det”. För samhället hur imperialistiskt det än är, började känna av krigets konsekvenser, åtminstone för sig själva, även om de inte tycker synd om oss ukrainare. Men – nej! De lever som om ingenting har hänt. Så jag tror att det här kriget kommer att pågå länge. Oavsett vilka svårigheter Ryssland möter.
-För att kriget ska sluta så fort som möjligt behöver Ukraina både statlig hjälp i form av vapen och finanser och lika mycket på gräsrotsnivån – informativt och finansiellt. Ett fastställande av nuvarande läge blir Ukrainas nederlag och Rysslands seger och det kommer att motivera Ryssland till vidare aggression mot andra länder, det har de ju redan hotat med åtskilliga gånger. Och världen borde nu fundera på om man vill ha något att göra med en sådan ”partner” i framtiden. Så frågan står såhär: antingen Ukrainas seger och slut på kriget eller Rysslands seger och fortsättning på kriget.
Eugene Wolynsky
Fotnot:(halvfet text inom parentes är författarens anmärkningar).
Ordfront fördömer Putins krig mot Ukraina och uppmärksammar situationen genom texter och samtal med kritiska röster från Ryssland och drabbade i Ukraina.
Ordfront fördömer starkt Putins aggression mot Ukraina och står i solidaritet med alla människor som nu drabbas av det ohyggliga, direkta våldet men även dess humanitära konsekvenser. Det är en attack som strider mot internationell rätt, den bygger inte på den självförsvarsrätt som FN-stadgan reglerar och enligt trovärdiga rapporter riktas angreppen mot civilbefolkningen och mot civila mål – uppenbara brott mot krigets lagar med enormt lidande till följd. Så här skriver Ordfronts Anna Wigenmark om läget. Läs hela texten här.
Den 26 mars arrangerade Ordfront tillsammans med flera organisationer en konstauktion till stöd för Ukraina. Auktionen blev mycket lyckad med över 500 besökare och 100 sålda konstverk! Den 2 juni håller vi en andra auktion, denna gång i föreningen Ordfronts lokaler i Stockholm. Auktionen samlar drygt 60 konstverk av lika många konstnärer. Mer info hittar du här.
Ordfront bad auktionens initiativtagaren Ekaterina Sisfontes att välja ut tre konstverk som hon känner särskilt mycket för, dessa är ”Open hand for Ukraine” av Kerstin Cecilia Ahlgren, ”Lapporten” av Jakob Anckarsvärd och ”Undulatkyss” av Amalia Årfelt.
Inspelade samtal