Tidöavtalet, den överenskommelse som samarbetspartierna kd, m, sd och l, tog fram under sina slottssessioner efter valet, beskrivs av samma partier som ett paradigmskifte. I, underförstått, för dem positiv mening. För oss som vill se ett Sverige där alla människor har samma värde och lika rättigheter och där rättsstatliga principer råder, demokratin utvecklas inte undermineras, är den politiska vilja som presenteras i avtalet, ett helt annat skifte. I mycket negativ mening.
I sanning är det dock så att många av de förslag som finns i Tidöavtalet i flera delar är en fortsättning på en politik som redan förts och förs. Beslut som accepterats av riksdagen fram till valdagen har med andra ord banat väg för den människorättsovänliga politik som nu komma skall. Flera partier slogs redan före september 2022 om vem som var tuffast mot brott, vem som vill stoppa flest flyktingar från att söka asyl i Sverige, vem som kan ställa högst krav på de mest utsatta i Sverige. Feministisk och jämlikhetspolitik tycks vara död. Var och en för sig själv-politik lever.
Budgeten som lades fram månaden efter Tidöavtalet visar ännu inte riktigt på genomslag för Tidöavtalets idéer. Här finns fina skrivningar om medias oberoende, om att verka för mänskliga rättigheter och demokrati osv. Än finns till exempel inga förslag på ändrade uppdrag för MR-institutet, den nya myndighet som faktiskt försöker agera lite likt en civilsamhällesorganisation och granska lagförslag och politik med rättighetsglasögon. Men vem vet om det kommer att få fortsätta. SD lurar i vassen, eller förlåt, håller i trådarna. Och många har med rätta agerat kraftigt på Björn Söders tvittrande om att inte ge bidrag till organisationer som kritiserar Tidöavtalet – men sanningen är ju den att många organisationer redan idag, inte minst muslimska sådana men även minoritetsorganisationer, redan idag nekas eller får krav på återbetalning av bidrag av skäl som ofta är långt ifrån objektiva. Söders senaste utspel om att inte ge bidrag till vänsterorganisationer, tja, den har ju existerat länge där ett blått eller blåbrunt styre råder. Även för organisationer som formellt inte är vänster men som ändå klassas som det. Motståndare helt enkelt. Vi vet. Det har drabbat Ordfront mer än en gång. Hur det kommer att påverka oss de kommande fyra åren lär vi snart få se.
Ordfront är en liten organisation med små resurser men stor vilja. Vårt uppdrag måste ändå vara att så långt det är möjligt bevaka hur den politik som beskrivs i Tidöavtalet kommer att utformas i lag och genomföras i praktiken. Vår utgångspunkt är att verka för att demokratin stärks, att alla människor har samma värde, att rättigheter respekteras för alla och att höja rösten för dem som drabbas av politiska beslut– oavsett vem som sitter vid makten. Vi kan inte göra allt – men vi kan göra något.
Och vi måste förstås börja med Tidöavtalet – mycket har redan sagts, ofta från den egna organisationens utgångspunkter – vi ska samla in delar av den oro som existerar. Vi tittar på kriminalpolitiken, på folkbildningen, på oron för den rasistiska politik som avtalet andas, på flyktingpolitiken, på språkkrav och kulturkanon mm.
Vi kallar det Tidöavtalet bit för bit.
En artikelserie med många delar.
Anna Wigenmark