Mycket sällan stöter man på personer som man, bara för en stund, vill krypa in i huvudet på. Människor som antingen är så genomintelligenta eller kreativa att bara några minuters delad hjärnaktivitet skulle räcka som inspiration för ett helt liv. Vasilij Slonov är en sådan människa. Han inte bara lever i konstant idémässigt skapande, han har dessutom förmågan att förverkliga sina idéer. Även om de verkar galna, fysiskt omöjliga att genomföra eller rent ut sagt livsfarliga.
Slonov är en av Sibiriens främsta moderna konstnärer, han nådde en världspublik med sina affischer kopplade till OS i Sotji 2014. På bilderna framträder en allt annat än gästvänlig OS-värd, ofta iklädd välkänd rysk/sovjetisk symbolik, myter eller gestalter, som den ryska björnen, en stiliserad Stalin, Yetin eller Drutten. Sotji-plakaten irriterade makten så mycket att den utställning i Perm där bilderna visades fick stängas och museichefen fick sparken.
Slonovs konst är också ett stycke modern samhällskritisk satir, kommersiellt attraktiv och ofta hysteriskt rolig. Den sibiriske konstnären har förmågan att reta gallfeber på många ryssar, samtidigt som många andra lyfter honom till skyarna. Han är älskad och hatad. Hotad och omhuldad. Den Sibiriska ironin, menar han är en del av Gulag-arvet – när man redan bor i Sibirien finns det ingenstans att förpassa människan till.
– Jag speglar bara det ryska samhället, säger han rakt.
Underförstått att själva avspeglingen i sig är tillräcklig för att skapa konst, ilska eller skratt. Han vet redan vad hans nästa projekt kommer att bli – han ska skapa merchandise för de ryska psykiatriska klinikerna. Vårdinrättningar där människor fortfarande sitter tvångsmässigt inspärrade under usla förhållanden, borta från omvärldens blickar. Nu ska deras namn upp på nyckebrickor och muggar på äkta slonovskt maner.
För Vasilij Slonov vet vilka knappar han ska trycka på. Som det här med bomullsvadden. Under senare år har han använt sig av uppstoppade leksaker, främst små söta hon-björnar i menopausålder, som medel för sin konstnärliga avspegling av samhället. Den ryska björnen, den ryska modern, Marusjkan/Babusjkan och – vadden. Alla björnar är vadmalsfärgade och bomullsvadderade – men troligen kan bara en ryss förstå hur stark den symboliken är och hur djupt den sitter.
– I samband med kriget i Ukraina fick vadden ytterligare en negativ koppling eftersom den proryska milisen fick öknamnet VATA – vadd, förklarar han.
Ibland blir reaktionerna på hans konst en del av konsten. Som när hans vaddbjörnar plötsligt hamnade i arresten, eller breven från den ryska – sannolikt Putintrogna familj, som sett hans konst och sedan valde att skicka ett meddelande till konstnären för att förklara sitt djupaste förakt, äckel och hat.
– Mina barn blir naturligtvis oroliga och ledsna när de får läsa sånt här, säger Vasilij som svar på frågan hur han reagerar på hoten och trakasserierna. Men själv tar han det med ro förklarar han. För det han gör är ju bara att visa sanningen.
Makten har försökt att förstärka bilden av Slonov som politisk konstnär och statsfiende genom att också kalla honom separatist. Det faktum att han medverkade i en utställning kallad Sibiriens Förenta Stater (som bara visade upp Sibirisk konst) spädde naturligtvis på det ryktet. Men någon önskan om att hans älskade Sibirien ska bryta sig loss från Ryssland har han inte. Sedan nyår har yttrandefriheten i Ryssland inskränkts ytterligare och ett förbud mot att förolämpa presidenten har införts, med möjlighet att utdöma hårda fängelsestraff. Men trots att Vladimir Putin är en av Slonovs favoritobjekt så rycker Slonov på axlarna åt risken att just han därför skulle ställas inför skranket. I stället mötte han lagen med att gjuta presidentens ansikte på en illröd brandsläckare.
– Jag har gjort mer för att höja upp presidenten som den världsförbättrare han är – här visar jag hur han släcker bränder i konfliktområden runt om i världen, säger han. Gravallvarligt.
– Om något, så borde jag få medalj, inte fängelse, lägger han till. Leende.
Tillägg: Vasilij Slonov besökte Sverige och Stockholm för första gången när han tidigare i år bjöds in av Ordfront för samtal och vernissage.
Anna Wigenmark