Internationella brottsmålsdomstolen i Haag tar striden med världens största militärmakt. De tänker nu åtala för brott begångna av USA:s militär och CIA, i Afghanistan och i »Black Sites«. Donald Trumps utrikesminister Mike Pompeo slår tillbaka med bland annat sanktioner.
Av Anna Wigenmark
Allt sedan den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) i Haag såg dagens ljus har USA varit en av dess största motståndare. I de sista skälvande minuterna av sitt presidentskap 2000 skrev visserligen Bill Clinton under Romavtalet som ligger till grund för domstolens jurisdiktion, men senaten har aldrig ställt sig bakom Clintons intention och ingen av de efterföljande presidenterna har försökt ta saken vidare.
Tvärtom har alla USA:s presidenter sedan dess motarbetat domstolen. De har använt både militära och ekonomiska påtryckningar för att få andra stater att göra samma sak. Men trots detta och att USA inte erkänner att ICC har rätt att åtala amerikanska medborgare, så kan just det nu faktiskt bli verklighet. Och det kan komma att handla om åtal mot mycket högt uppsatta personer från olika administrationer. USA:s sittande president Donald Trump och hans utrikesminister Mike Pompeo är inte glada. Nu är de ute efter hämnd.
Vad har hänt? Sommaren 1998 håller FN en internationella diplomatisk konferens i Rom. Syftet är att etablera en internationell brottmålsdomstol. Arbetet med att ta fram stadgar för en domstol har legat på den internationella lagkommissionens bord i nästan 50 år. Men det kalla kriget stoppade alla möjligheter till konsensus och det är först då, 1998, som världens stater kan enas om en gemensam text och förverkliga uppgiften.
Tribunalerna i Nürnberg och senare för forna Jugoslavien och Rwanda banar vägen – men den här domstolen ska vara permanent, finnas på plats för att förebygga och avskräcka stater och krigsherrar från att begå krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Senare fick den också möjlighet att åtala för brottet aggression – olaga krigsföring – något som tidigare bara Nürnbergtribunalen tillåtit.
Snart har 60 stater ratificerat Romstadgan och överenskommelsen träder i kraft den 1 juli 2002. Ungefär ett år senare invigs domstolen och kan börja arbeta. De allra värsta brotten ska prövas och de största förbrytarna – oavsett politisk eller militär rank – ska ställas inför rätta i domstolen. Men domstolens jurisdiktion omfattar främst bara de stater som frivilligt anslutit sig till Romstadgan. Det är brott som begås i dessa länder eller av dess medborgare som kan komma i fråga för ICC.
Ingen retroaktivitet tillåts, endast brott begångna efter den 1 juli 2002. eller, om en stat anslutit sig senare, när Romstadgan ratificerats där. ICC kommer dessutom bara i andra hand till de nationella domstolarna – i första hand ska dessa åtala. Bara när en medlemstat inte kan eller vill åtala ska ICC kunna träda in. En utredning kan starta på initiativ av en medlemsstat, eller av FN:s säkerhetsråd (som också kan hänvisa en situation i ett land som inte är medlemsstat till domstolen) men även av åklagaren på egen hand. Och det är det där sista, åklagarens möjlighet att »proprio moto« starta en utredning som USA är mycket starkt emot. Faktiskt är det ett av huvudskälen till att USA aldrig anslutit sig till ICC. Om amerikanska medborgare ska åtalas för tortyr så ska det ske i USA.
USA uttryckte tidigt rädsla för att åklagaren skulle börja löpa amok och av politiska skäl ge sig på amerikanska medborgare. USA är ett land som har en stor mängd militär personal utstationerade i olika internationella uppdrag runt om i världen – om ICC har jurisdiktion i ett av dessa länder, ja då skulle åtal kunna väckas även mot amerikanska medborgare. Trots att USA inte har anslutit sig till ICC och trots att USA har vetorätt i säkerhetsrådet.
Under samma period som ICC-stadgan trädde i kraft formulerade Bushadministrationen bilaterala avtal med en lång rad länder som – ofta under hot om tillbakadraget militärt eller ekonomiskt stöd – fick garantera att aldrig skicka amerikanska medborgare till ICC. Dessa avtal stred mot Romstadgan och sannolikt skulle överenskommelserna inte kunna åberopas om åtal väl väckts, men agerandet la i hög grad sordin på firandet av den första permanenta brottmålsdomstolens tillblivelse.
Sedan 2003 har domstolen åtalat 27 personer. Fyra har dömts i sista instans, tre har frigivits, ytterligare fyra fall har lagts ned och ett flertal åtalade har inte gripits och därför rättegångar betecknas därmed som vilande. Övriga fall pågår.
Fram tills för bara något år sedan nådde emellertid bara brott begångna i afrikanska länder domstolen: Uganda, Kongo, Centralafrikanska Republiken. En förklaring var att många afrikanska stater ratificerat ICC-stadgarna och eftersom brotten ofta begåtts i krigshärjade länder med ett utslaget eller svagt rättssystem, så var ICC rätt instans att pröva de värsta brotten.
Men flera röster kritiserade domstolen för att vara anti-afrikansk och missnöjet med domstolen växte på den afrikanska kontinenten. ICC kritiserades också för att de valde att åtala – och döma – politiska ledare, även sådana som fortfarande satt i regeringsställning. I de här fallen ansågs åtalen stå i vägen för en fredsprocess. Men kritiken stöddes sällan av folket och offren, utan var ofta akademisk eller politisk. Domstolens själva bärande syfte – att vara fredsskapande – bygger på idén om att fred inte kan byggas utan rättvisa. Och ICC accepterar inte nationella amnestilagar, inte ens om de kommit ur en fredsförhandling, för allvarliga brott.
Domstolens första fall initierades av medlemsstater eller, i fallen Libyen och Sudan, av FN:s säkerhetsråd. Men på senare tid har åklagaren påbörjat utredningar på eget initiativ. Det första av dessa »proprio moto«- fall var Kenya, sedan följde Elfenbenskusten, Georgien och Burundi. Förberedande undersökningar har även påbörjats gällande brott i Palestina, Venezuela, Colombia, Guinea, Filippinerna, Ukraina och Irak.
Under 2019 gavs åklagaren rätt att öppna en formell utredning för brott begångna mot Rohyngias i Myanmar/Bangladesh. Och den 5 mars i år godkände domstolen åklagarens begäran om att, efter 13 års förberedande undersökningar, öppna en utredning för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begångna i Afghanistan.
Åklagaren vill uttryckligen utreda brott som misstänks ha begåtts av såväl talibanerna, irakisk säkerhetstjänst som av, hör och häpna, USA:s försvarsmakt och säkerhetstjänst CIA. Särskilt tortyr mot afghanska fångar i Bagramfängelset och i de av CIA upprättade hemliga fängelserna. Och just i den delen utvidgas utredningen till att även utreda övergrepp begångna på fångar förda från Afghanistan till så kallade Black Sites i Polen, Rumänien och Litauen.
Inbyggt i Romstadgan finns ett skydd mot den oro som USA hade för åklagarens självständighet. Det innebär att åklagaren alltid måste få domstolens godkännande att ta en preliminär undersökning vidare till en formell utredning. En »pre-trial chamber« ska därför alltid granska om ett åtal faller inom ramen för domstolens jurisdiktion. Exempelvis kan en stat hävda att en situation kan utredas nationellt istället. Det kan också tänkas att domstolen inte tycker att det finns tillräckligt underlag för att ta undersökningen vidare.
När åklagaren 2019 första gången vände sig till domstolen för att få gå vidare med Afghanistanutredningen stoppades hon med hänvisning till att en utredning inte skulle vara i rättvisans intresse. Domstolen menade att det inte skulle vara sannolikt att de inblandade staterna skulle samarbeta med domstolen och att det därför inte var värt att gå vidare. Åklagaren överklagade och överinstansen gav henne rätt. Just frågan om »i rättvisans intresse« är inte en fråga för åtalsdomstolen – det är åklagarens sak att avgöra enligt stadgarna. I övrigt såg överdomstolen inget hinder mot att utredningen skulle få fortsätta.
Åklagaren Fatima Besoudas val att ställa amerikanska krigsförbrytare inför rätta har inte tagits emot väl av USAs regering. När ICC-åklagaren första gången vände sig till pre-trial chamber 2017, gick dåvarande säkerhetsrådgivaren John Bolton till frontalangrepp mot såväl Fatima Bensouda som alla som på något sätt samarbetade eller kunde komma att samarbeta med domstolen. Inklusive de nationella organisationer som sedan länge bistått åklagaren med vittnesmål och information.
»Vi kommer att svara mot ICC och dess personal så långt USA:s lagar tillåter. Vi ska förbjuda deras domare och åklagare att resa in i USA. Vi ska beslagta deras tillgångar och åtala dem enligt amerikansk straffrätt. Vi kommer att göra samma sak med alla företag eller stater som samarbetar med ICC i utredningar mot medborgare i USA.«
Kritiker hävdar att Boltons skrämseltaktik påverkade domarna vid den första prövningen 2019. Ilskan från den amerikanska administrationen blev kanske därför inte heller mindre när frågan nu prövades igen – och beslutet föll till åklagarens, och offrens, fördel. Alldeles nyss kom svaret från utrikesminister Mike Pompeo: sanktioner, inga visum eller indragna visum både för ICC-personal och deras familjer. Pompeo sa sig redan ha hittat familjelänkar till personer i USA som nu ska ut ur landet. ICC är en politisk institution ämnad att sätta åt USAs politiska ledning – menade Bolton och nu Pompeo.
USA behandlar alltså ICC likt en terroristorganisation eller ledningen för en skurkstat.
Men den bistra sanningen är att USA hade kunnat förhindra ett åtal i ICC helt på egen hand. Istället för att, som nu har skett, blundat för övergreppen och förhindra de överlevande att få upprättelse i domstol så hade landet kunnat följa bevisen och åtalat de ytterst ansvariga. Men inte ens president Barack Obama var beredd att göra det. Donald Trump gör det inte heller.
Det återstår att se vem som vinner maktkampen.
Det pågår just nu dessutom en förberedande utredning rörande Irak och brittiska soldater. Utredningen lades ned för något år sedan men fick nytt liv i och med att ny bevisning lades fram för åklagaren. Det kan komma att betyda att även tortyr och krigsförbrytelser begångna i Irak från 2003 och framåt kan komma att prövas i den internationella brottmålsdomstolen.
Anna Wigenmark är människorättsjurist och generalsekreterare i föreningen Ordfront.