Det här skulle egentligen vara en krönika om det jag i besvikelse gått omkring och kallat för »utpressarlagen«. Istället blir det en text om samma lag, men med något annorlunda vinkel. Kanske kan man kalla det för livräddarlagen – för bakom studiekraven handlar det om att rädda liv – samtidigt är det lagförslag med så många rättssäkerhetsbrister att intentionen med lagen riskerar att helt omkullkastas.
Egentligen hörs det redan på titeln, »lagen om ändring av lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige« att det handlar om lagmässigt svårtolkade undantag till en redan antagen »undantagslag«. Regeringen väljer att, utan större självkritik, presentera förslaget som »Ny möjlighet till uppehållstillstånd«.
Som om det handlade om något nytt, generöst och välkomnande förslag. Och inte ett försök att täppa igen ett gigantiskt hål i »asylrättstaket« med pappkartong.
Men låt oss ta det från början. 2015 presenterade regeringen den nya tillfälliga asyllagen. Den skulle bland annat införa tillfälliga uppehållstillstånd (minst ett år, högst tre) istället för permanenta för personer som anlänt efter den 24 november 2015. Lagen ska alltså tillämpas parallellt med den vanliga utlänningslagen beroende på när en person anlänt till Sverige. I sig en ganska rättsvidrig och kritiserad regel. Den tillfälliga lagen begränsar också familjeåterföreningar på ett sätt som starkt kan ifrågasättas ur människorättssynpunkt. Lagen motiverades publikt med att Sverige inte klarade att ta emot fler flyktingar – men i lagmotiven hänvisas snarare till att lagen behövdes för att förmå övriga EU-länder att ta ansvar för de flyktingar som sökt skydd i Europa mot krig och förföljelse.
Enkelt förklarat innehåller delar av lagen möjlighet till förlängda tidsbegränsade uppehållstillstånd – framförallt för barn, barnfamiljer eller ensamkommande unga upp till 24 år om de studerar. Grupper som i de flesta fall skulle ha fått permanenta uppehållstillstånd enligt den vanliga utlänningslagen. Erbjudanden om jobb – på vilket den enskilde kan försörja sig – ska enligt den tillfälliga lagen dock kunna ge permanent uppehållstillstånd.
Den politik som den tillfälliga lagen tillsammans med gränskontroller och återförvisningar enligt Dublinförordning med mera, ville signalera var tydlig: Sverige är inte ett asylvänligt land, välj andra alternativ. För regerande socialdemokrater var det kanske inte ingrepp i asylrätten som gjorde tillräckligt ont – men för regeringspartikollegan Miljöpartiet har det varit plågsamt och kostsamt. Så tillkom också ganska snabbt den första förändringen – gymnasielagen – som skulle förtydliga vad som gäller om en ung asylsökande påbörjat en gymnasie- eller motsvarande utbildning. I korthet ska studier (för unga upp till 25 år) generera längre uppehållstillstånd – eller omkring 6 månader längre än själva utbildningen.
Ett av många problem med den tillfälliga lagen var alla datum, åldrar och tider som blandades in i prövningen. Och när Migrationsverket valde att lägga de svårbedömda fallen på hög visade det sig ofta vara de ensamkommandes ärenden som sköts på framtiden. Fallen ramades dessutom in av integritetsingripande åldersbestämningar som i flera fall ledde till åldersuppskrivningar och till och med utvisningsbeslut. Enligt de beskrivningar av fallen som nätverk som
»#vi står inte ut« redovisat verkar det ligga på den enskilde unga personen att bevisa sin ålder snarare än på Migrations-verket att bevisa motsatsen – och åldersbestämningarna gjordes snarare för att utesluta människor från skydd än tvärtom.
Den nya lagförändringen som nu presenteras – den andra ändringen av den tillfälliga lagen som egentligen upphör 2019 – är tänkt att tillmötesgå den massiva kritik som många asylrättsorganisationer och nätverk påtalat, nämligen att ge unga som väntat i 15 månader eller mer på uppehållstillstånd på grund av Migrationsverkets långa handläggningstider, en ny rätt att få stanna. Om de har för avsikt att börja studera.
För de enskilda personerna – enligt regeringen handlar det om 9000 ensamkommande som kan få stanna under tiden de studerar (med möjlighet till permanent uppehållstillstånd om de sedan får arbete) är det här naturligtvis en oerhört viktig lag – om den antas. Och intentionerna med lagen mottas positivt av alla organisationer som arbetar med asylrätt. Samtidigt är lagförslaget, som det är skrivet idag, omgärdat av så många brister och frågetecken att ett stort antal tunga juridiska remissinstanser mer eller mindre helt förkastar lagen.
Därför vill jag kalla lagen för en utpressarlag … eller en livräddarlag. Regeringen må anse att lagen ger mer än bara dispens från tillämpning av den tillfälliga asyllagen – och att det är ett försök att förtydliga syftet med reglerna om uppehållstillstånd för ensamkommande som studerar. Men till syvende og sidst är det främst en grupp av ensamkommande som avses – unga människor från Afghanistan. Ett land som Migrationsverket bedömt att det är möjligt att återsända vuxna till eftersom det ska finnas internflyktsalternativ. Dit många av de unga som hunnit bli vuxna i väntan på uppehållstillstånd nu ska återsändas. Det absolut bästa ur ett asylperspektiv hade varit för Migrationsverket och regeringen att slå fast att Afghanistan inte är ett säkert land att sändas tillbaka till.
Den bedömningen görs redan av en rad internationella organisationer. Det hade säkert också gått att skapa en mera generös åldersbestämning, där tiden för ansökan hellre än tiden för beslut haft större betydelse. Men så länge inga sådana beslut föreslås – då blir »nya möjligheter till uppehållstillstånd« – med alla sin rättsosäkerhet det enda alternativ som återstår – om man vill rädda 9000 unga människors liv. Omedelbart rädda liv – eller skapa rättssäkra regler som skyddar asylrätten. Man önskar att det gått att kombinera men just nu, känns det som utpressning.
För övrigt anser jag att den tillfälliga lagen ska skrotas.
ANNA WIGENMARK
Människorättsjurist och generalsekreterare för Föreningen Ordfront