För många år sedan, när jag gick på gymnasiet och satt i skolans elevråd, bestämde vi oss för att måla om det slitna och tråkiga uppehållsrummet. Skolan hade inte råd med renovering, så vi ordnade skoldanser, tryckte upp skoltröjor och samlade in pengar för att få råd till färger och penslar. Vi ägnade en långhelg åt att måla, i ärlighetens namn amatörmässigt, men mycket påhittigt och färggrant. Sent en kväll efter många timmars målande, uttröttade och besvikna över att ingen från skolledningen brytt sig om att stötta oss, fick vi »spelet«. Vi tog penslarna, doppade dem i vit färg och gick loss på skolgården. Vi piffade upp asfalten med duvor och blommor, fredsmärken och ett och annat slagord (typ »Anna for President«– vilket ur bevishänseende var ett misstag). Där och då, i den mörka, sena kvällen, var det lika mycket ett galet tonårsutspel som en protest mot skolledningen. Måndagen som följde stod det med all önskvärd tydlighet klart att färgen inte alls varit vattenlöslig – inte en bokstav eller blomma hade regnat bort. Vi kallades upp till rektor och fick – under både stolthet och skam – som straff att städa bort färgen med högtrycksspruta. Tillsammans med en efterföljande skolstrejk mot lärarlösa lektioner (skolan behövde spara pengar) – var det här mina första försök att göra någon slags offentligt men ofarligt motstånd mot – vad jag/vi då tyckte – orättvisor. Senare i livet har mitt motstånd sett helt annorlunda ut – inte så mycket plakat och olydnad – mer juridik, texter och samtal.
Mina val, mina kamper, har framförallt under de senaste 20 åren, främst vilat på övertygelsen om alla människors lika värde och rättigheter. Den kampen, försvaret av människovärdet gentemot den politiska, ekonomiska makten symboliserar för många av oss det rättmätiga Motståndet. Motstånd mot slaveri, mot apartheid, mot strukturell rasism, mot människohandel, mot tortyr – men också för människors åsikts- demonstrations- och yttrandefrihet, integritet, likhet inför lagen och delaktighet.
»Motstånd« leder min tanke till den lilla människans kamp – människorättsaktivisters, HBTQI-aktivisters, klimataktivisters, djurrättsaktivisters – för ett Större Gott.
Men i realiteten är ju motstånd ofta också just det motsatta. Utfört av sådana som inte alls håller med om att alla människor har lika värde, eller rättigheter. Ett motstånd som delvis är våldsamt, men som samtidigt börjat framhålla sina idéer genom att i praktiken själva utöva rättigheterna … Och som till och med försöker motivera sitt motstånd mot allas lika värde med att det sker för ett Större Gott. För ett tryggare samhälle, för bättre skola, för tryggare ålderdom … En stöld av metoder och idéer – men för helt motsatta syften. När den formen av motstånd anammar de rättigheter de föraktar ser vi hur nazister flyttar sin undergroundrörelse till gatorna. Rasistiska organisationer vänder sig till Europadomstolen när de upplever att deras yttrandefrihet har kränkts. Den som förlorar makten vänder sig till den egentillsatta domstolen för att få tillbaka den. Under den till ytan legitima fasaden finns dock hotet om ett våldsamt motstånd.
Det finns helt klart en gråzon kring begreppet motstånd som riskerar att grumla dess betydelse. Och tidsandan påverkar vår syn på vad som är rätt och vad som är fel.
Många kritiserade Elin Ersson när hon förhindrade ett plan från att lyfta och därmed skicka en utvisad man till förföljelse och övergrepp. Beslut fattade i en demokratisk stat ska helt enkelt följas –dessutom utsatte hon passagerarna för otrygghet. Andra menade att detta var ett legitimt motstånd mot ett beslut som riskerade att allvarligt kränka en människas grundläggande rättigheter. Det finns nog skäl att anta att en del av de som kritiserade Elins agerande hade andra, mindre smickrande och mera exkluderande motståndsidéer i tankarna.
På 1960-80-talet stöttade många, inklusive den svenska regeringen, ANC:s kamp mot apartheidregimen, trots att den med tiden fick inslag av väpnad kamp och våld och trots att organisationen var terrorstämplad av regimen. Den formen av motstånd hittar få supportrar idag. Samtidigt tycks det högerextrema – radikalnationalistiska – delvis väpnade motståndet växa och inte nödvändigtvis alltid i det dunkla.
Att gå emot makten, att bryta mot lagen är fortfarande en legitim aktion för att skydda mänskliga rättigheter. Det är till och med så att det i vissa sammanhang förutsätts. Under Nürnbergrättegångarna slogs det fast att det inte går att hänvisa till lagar, politiska beslut eller order för att undvika att hållas ansvarig för allvarliga människorättsbrott eller krigsförbrytelser. Och de internationella konventionerna om mänskliga rättigheterna – antagna av de flesta av världens stater – slår fast att det aldrig är tillåtet att utöva sina rättigheter på ett sätt som kränker andras. De allra flesta stater har dessutom lovat att ge skydd åt människorättsförsvarare – exempelvis genom att inte åtala eller inte utdöma straff – så länge inte våld har använts.
Men i en tid när hjältar åtalas för människosmuggling efter att ha rädda människoliv på Medel-havet och när rasistiska eller misogyna idéer kläs i rättighetskläder – skyddet för medborgarna, skyddet för mänskligt liv – tycks det här vara bortglömda och farliga principer. Vilket ju är själva syftet.
Tack och lov finns det människor som inte backar för hoten och som ser klart bortanför grumligheten. Men de får betala ett högt pris för sitt motstånd. Betydligt högre än att stå med en högtrycksspruta på skolgården.
Anna Wigenmark
GLÖM INTE ATT
Även i år tillägnar Ordfront sitt demokratipris till de personer som försvarar asylsökandes och immigranters rättigheter genom olika livräddningsaktioner, exempelvis på Medelhavet. Följ vårt samtal den 10 december.