Att vara politisk fånge i Ryssland idag är i sig problematiskt. Blir du dessutom sjuk, eller lider av en kronisk sjukdom ligger du verkligen risigt till. Flera av de personer som dömdes till fängelse efter Bolotnajademonstrationerna 2012 har haft vacklande hälsa, men vården har i flera fall varit antingen otillräcklig eller helt otillgänglig.
Vladimir Akimenkov, en f.d. vänsterfrontare och numera medlem i Svart-Röda Blocket är och var redan vid demonstrationerna svårt synskadad. Akimenkov greps och häktades misstänkt för att ha deltagit i upplopp och för att ha använt våld mot en representant för staten (polis). Han såg ut att kunna bli dömd till ett långt fängelsestraff när han, nästan på dagen ett år efter gripandet, plötsligt fick amnesti och frigavs. Då hade bristen på sjukvård i häktet nästan orsakat att han blivit helt blind. Idag samlar Vladimir Akimenkov stöd för andra Bolotnajafångar, arrangerar konserter m.m. till deras förmån. Hans syn är någorlunda återställd men om han inte hade fått amnesti är det troligt att han blivit helt blind.
Mikhail Kosenko är ett exempel på hur en sjukdom kan bli vapen i händerna på en repressiv regim system. Mikhail är arbetslös, tillhör inte något politiskt parti eller rörelse och har diagnosen schizofreni. Kosenko var, precis som många övriga demonstranter från den 6 maj 2012, åtalad för upplopp och för att ha angripit en polisman. Han dömdes, trots att det fanns flera vittnen och filmsekvenser som visade att han försökte ta sig ifrån tumultet. Han befanns skyldig till brotten och dömdes till tvångspsykiatrisk vård på obestämd tid. Efter ett första överklagande höll den högre rätten fast vid domslutet. Domarna ansåg att han var en fara för samhället.
Domen väckte den gamla vålnaden av sovjetisk repressiv psykiatri då folk rentav försvann på mentalsjukhus som var t.o.m. direkt underordnade inrikesdepartementet. Efter Sovjets fall är psykvården numera underordnad hälsoministeriet men när Mikhail Kosenko låstes in på obestämd tid var det ändå en oroande politisk signal som regimen skickade. Många oroade sig för att han skulle kunna få stanna kvar i tvångsvård i princip hur länge som helst.
Mikhail lider, efter en skallskada, av en lättare form av schizofreni men expertisen gav honom den tyngre diagnosen ”paranoid schizofreni”. Kosenko hade tidigare endast vårdats i öppenvården, och när han dömdes till sluten psykiatrisk vård, hamnade hans mentala och fysiska hälsa i fara på riktigt.
Hans historia skulle kunna bli en riktig skräckis men tack vare oberoende läkares slutsatser om att Kosenkos diagnos var överdriven av rättspsykiatriker, hans systers självuppoffrande ansträngningar och öppna brev till Putin, allmänhetens och vännernas oändliga besök på sjukhuset, inte minst Mikhails egen motståndsvilja och djärva uttalanden, blev han frisläppt i juli 2014. Då hade han varit frihetsberövad i drygt två år.
Sjukdomar kan vara helt olika, några syns direkt, några är mindre uppenbara och några är helt osynliga. Fall som Akimenkov eller Kosenkos väcker medlidande på en gång men är man tillsynes frisk och stark är det annorlunda. Denis Lutskevich är till ytan en robust och stor man och liksom Kosenko är han helt ofärgad politiskt. Förutom det är Lutskevich en f.d. kustjägare som har t.o.m. deltagit i paraden på Röda torget under sina år i lumpen. Efter militärtjänstgöringen studerade han kulturologi och jobbade extra på samma fakultet som han pluggade vid. Men han lider av dystoni som han fick i samband med skallskada och av magsjukdomen gastroduodenit.
På Bolotnajatorget den 6 maj 2012 blev Denis Lutskevich filmstjärna i ordets sämsta bemärkelse. Lika mycket som Alexej Gaskarov (som Lutskevich nuförtiden delar fängelse med i kolonin utanför Tula) kan man hitta honom på youtube-videor från den dagen. Den muskulösa killen som tappade skjortan någonstans i sammandrabbningar, har massor av svullna spår och ärr från polisbatonger på sin muskulösa rygg, är Denis Lutskevich.
Den 9 juni 2012 greps han och under processens långa månader tog hans sjukdomar så outhärdlig form att han knappt var psykiskt närvarande vid många domstolssammanträden. Han sa själv en gång ifrån domstolsburen att efter oändligt sittande i den trånga buren och oändligt körande i den trånga polisbilen rubbas både hans sömn och hans mage så att han, en tillsynes frisk människa, nästan faller i dvala på grund av smärtan och sömnlösheten. Domstolens medlidande väcktes inte och den stora tränade kustjägaren från den baltiska flottan dömdes till tre och ett halvt år fängelse. Det är oklart om han har bättre tillgång till medicin och vård på kolonin än under häktestiden.
Fast om man cyniskt jämför människors lidande så är Sergej Krivov för många den största al-Bolotnaja martyren. Han är en av Bolotnajas äldsta fångar, född 1961, professor i fysik som försörjer två barn i skolåldern samt sin handikappade 90-åriga mor. Social aktivist, medlem i det liberala partiet PARNAS, arresterad hösten 2012, dömd till 3 år och 9 månader fängelse. Under processens gång hungerstrejkade Krivov två gånger under 40 respektive 63 dygn och fick två hjärtinfarkter under sin vistelse i häktet. Fastställda diagnoser är: IBS, spänt stenokardi, post-infarkt kardioskleros, HK (Killip), arteriell hypertoni, kroniska remitterade gastrit och pankreatit. Enligt konsultation med hjärtkirurgen i maj 2014 behöver Krivov en akut hjärtoperation.
Under sin andra långa hungerstrejk i november 2013 protesterade Krivov mot att domaren Nikishina inte ens låter honom se domstolsprotokollen. Flera gånger har han varit nära att svimma i rättegångsburen. Vid ett tillfälle kom en stora skara supportrar för att visa Krivov och hans kamrater sitt stöd och bevittna domarens agerande. Salen var fullsatt.
Bl.a. närvarade fotografen Victoria Ivleva och journalisten Arkadij Babchenko och har beskrivit rättegången som ett rent skräckscenario i sina bloggar på Novaya Gazeta.
”Innan det skulle börja” berättar Ivleva ”uppstod en liten kö i dörrarna men allt gick lugnt till. Framför mig stod min vän konstnären Alexander Podosinov på sina två kryckor. En stor tant dök plötsligt upp bakifrån och sa med maktfullkomlig och likgiltig röst:
– Flytta på er!
– Här står en människa på kryckor sa jag till henne.
Med samma röst sa hon igen ”flytta på er” och började knuffa sig fram och flytta Alexander med sina kryckor åt sidan. Senare fick jag veta att det var domaren Nikishina.”
När Krivov hade svimmat skickade Ivleva textmeddelanden till vänner och anmodade dem att genast ringa efter ambulans (eftersom man inte får inga från domstolsalen) för att hon rentav var rädd att han skulle dö där i buren. När ambulansen kom vägrade domaren Nikishina att släppa in vårdarna i salen. Folk började protestera och ropa ”släpp in ambulansen!”, då beordrade Nikishina vakter att jaga bort publiken från salen. Det ville publiken såklart inte, Victoria Ivleva bars ut ur salen av en bjässe till vakt i något som liknade en ”domstols pas de deux”. Samtidigt lyckades skötarna från den andra ambulansen komma fram till salen och först där blev stoppade av domaren Nikishina. Så hade publiken och ambulanser jagats bort, bara släktingar fick stanna i salen, Krivov låg under tiden på bänken i buren medvetslös, en stund senare messade någon av släktingar att han andades.
”Bra att minnas namnen på skitstövlarna – domaren Natalia Nikishina” blir Victoria Ivlevas slutsats.
ECHR ställde de ryska myndigheterna frågor angående Krivovs hungerstrejk och kritiska hälsotillstånd. Den ryska representanten vid ECHR Georgij Matushkin erkände i sitt svar att Krivov hade hungerstrejkat men att… ”samtidigt hade läkarundersökningen inte upptäckt några livshotande hälsoförändringar” sades det i ryska svaret. Det påstods också felaktigt att Sergej Krivov undersöks varje dag och får all nödvändig vårdhjälp!
Krivov stod åtalad främst för att ”ha åsamkat två poliser fysisk smärta”. I februari 2014 dömdes han till 4 år fängelse, i juni 2014 sänktes det med 3 månader av Moskva stadens tingsrätt som motiverade de med ”den dömdes hälsotillstånd och behovet att försörja en gammal handikappad moder”.
Historien om Sergej Krivovs lidande och kamp är inte på något sätt slut. I kolonin i den urgamla ryska staden Starodub i Bryansk distriktet ganska nära ukrainska gränsen sitter han nu och kämpar för sin och andras fångar rätt till vård, rätt att anföra klagomål och andra självklara rättigheter. När Krivov upptäckte att inte ens de regler som makten själv sätter följs började han skriva om det men alla hans brev kom tillbaka. Förutom att han berövades rätten till både brevväxling och vård försökte koloniledningen skapa konflikt mellan Krivov och andra interner. När det inte fungerade hotade en vakt Krivov med att anklaga honom för att ha attackerat en vakt. Plötsligt riskerade Krivov nu ett åtal till!
När det hela blev känt för ”Öppna Ryssland” och spreds i medier och västerut blev plötsligt domaren i antika staden Starodub lyhörd för Krivovs och fångarnas situation och började besöka kolonin tillsammans med Krivovs advokat Irina Birukova. Nu började fängelseledningen minnas att Krivov ju egentligen var lovad vård och skulle tas från kolonin till sjukhuset. Vakterna började låtsas att de egentligen är humana, Krivov fick tillbaka sitt te, kaffe, choklad och goda humör men… av någon konstig anledning sköt domaren fram förflyttningen. Det uppstod ett behov av att höra vakternas version också, sades det. Två veckor senare bestämde domstolen i Starodub att avböja Sergej Krivovs klagomål. I praktiken betyder det att Krivov inte ska flyttas från kolonin. Beslutet har överklagats och han har nu möjlighet att skicka brev på grund av den uppmärksamhet som hans fall gav. Krivov får även bättre hjärtmediciner från Moskva och har fått rätt att skriva klagomål till domaren som varje fånge i teorin får.
Eugene Wolynsky