På söndag genomförs de lokalval som orsakat massdemonstrationer i olika städer i Ryssland, framförallt Moskva. Människor protesterar för att oppositionella politiker inte har tillåtits registrera sig och bli valbara. Demonstrationerna har slagits tillbaks hårt av polis och tusentals har gripits anklagade för olaga protester och våldsamt motstånd. Häromdagen kom de första domarna – och straffen är stränga. Fängelse mellan tre och fem år.
Men vad handlar protesterna om, har lokalvalen någon betydelse för demokratin i Ryssland. Om inte, varför slår regimen tillbaka så hårt mot de, ofta unga, protesterande?
Trots att många regimkritiker vill se en demokratisk förändring i Ryssland, har de sista månadernas protester i Ryssland, inte bara mötts av hurrarop och stöd. En del av proteströrelsen menar att de krav som demonstranterna ställer är futtiga. Även om oberoende kandidater tillåts delta i lokalvalen och om de mot förmodan skulle vinna, så kommer de ändå inte att kunna bestämma någonting. Många röster med journalisten och författaren Arkadij Babchenko i spetsen menar att om protesterna rört något omvälvande, som i Ukraina – protester för att störta – skulle de få betydelse, men inte när det handlar om att få några liberala kandidater delta i en meningslös valkarusell.
Kritikerna kan ha rätt i mångt och mycket, speciellt när det handlar just om den liberala delen av proteströrelsen som t.ex. Jabloko-partiet. Dess partiledare Gregorij Javlinski är redan en del av etablissemanget och det är svår att se att partiet skulle införa några större förändringar om de sitter i ett lokalt styre.
Aleksey Navalny, som av en del utpekas som Putins främsta opponent, vill gå ett steg längre och föreslår ”smart rösträkning” på de platser där deras kandidater skulle tillåtas att delta. Det sägs att just den här rösträkningsmodellen hjälpte till att fälla Erdogans parti vid lokala val i Istanbul, Ankara och Izmir. Så om det funkar i en broderdiktatur, varför ska det inte funka för oss i stora städer som Moskva eller St.Petersburg? menar navalnisterna. Att syfta på lokalvalsresultaten i Turkiet verkar ha fått Putinregimen att reagera – nyligen greps Navalny återigen och dömdes till 30 dygn i administrativt förvar för olaga protester. Då hade han knappt hunnit kliva ut ur sin dörr.
Att försöka stoppa protesterna genom massgripanden av flera tusen människor och med godtyckliga och hårda domar, har inte avskräckt, utan gett motsatt effekt. Fler och fler ansluter sig till protesterna och trots att Alexey Navalny, lokalpolitikern Ilja Jashin, den oberoende kandidaten Lubov Sobol och den f.d. Bolotnayafången Alexey Polikhovich m.fl. arresterats, har demonstrationerna fortsatt ledarlöst.
”Vad göra” inför lokalvalen nu på söndag den 8 september, är en akut fråga för dagens ryska proteströrelse. Folk är protestvilliga, regimen känner sig nervös och gör många fel nu, så var det slutar på söndag beror på vilken väg protesterna tar och vilket svar Putin ger. Om resultatet efter valet blir att oppositionen böjer sig för Kreml, kommer kritikerna att få rätt och det blir som i det ryska ordspråket – berget födde musen. Stora ansträngningar ger små, eller inga resultat.
Men det finns också en attraktivare utvecklingsmöjlighet.
När Alexej Polikhovich talar inför demonstranterna och säger: ”jag tror inte på val, jag tror på lokalt självstyre” kan det låta anarkistiskt i ett Moskva där det har aldrig funnits något lokalt självstyre. Inte ens i relativt demokratiska Jeltsins tider hade kommuner eller regioner sin egen oberoende budget, allt fördelades uppifrån. Innan dess var det helt centralstyrt, antingen från Sovjet eller tsaren och nu – från Kreml.
Det som låter anarkistiskt i Moskva är dock en självklarhet i Sverige – kommuner och regioner har oberoende budget, skattemedel som drivs in kommunalt och det är lokalvalda politiker som bestämmer över den kommunala budgeten. I Ryssland går alla skatter in till centralmakten, alla medel som kommuner och regioner disponerar tilldelas dem uppifrån.
Det mest vågade alternativet för proteströrelsen inför lokalvalet är att kräva ett modernt och demokratiskt lokalt självstyre som är en norm i de flesta europeiska länder och ett decentraliserat statsskick. Går man ut med sådana krav i samband med lokalvalen kan man åstadkomma stora förändringar. Men också utsätta sig själv för stora risker.