Den 6 maj 2012 samlades tusentals människor på Bolotnajatorget i Moskva för att demonstrera mot Putins återinstallation som president. Demonstrationen resulterade i en våldsam sammandrabbning mellan polis och demonstranter. Hundratals människor greps, och strax över 30 personer dömdes. Bolotnajafångarna lever under dåliga förhållanden och många är i dåligt fysiskt och psykiskt skick. Bolotnajaprocessen vittnar om det politiska klimatet i Putins Ryssland där yttrandefriheten och mötesfriheten hos regimkritiker inskränks.
Följ händelserna i vår tidslinje.
I samband med årsdagen skriver Stig Fredrikson, tidigare Moskvakorrespondent, författare och Rysslandsexpert, om situationen i Ryssland.
Oppositionen
Vladimir Putins återkomst som president i maj 2012 markerade en dramatisk förändring till det sämre för den politiska oppositionen i Ryssland och ett ökat förtryck mot alla oberoende krafter i det ryska civilsamhället.
Efter parlamentsvalet i december 2011 och presidentvalet i mars 2012 samlades tiotusentals människor framför allt i Moskva och S:t Petersburg för att protestera mot fusket i valen och demonstrera för yttrande- och mötesfrihet. I Moskva gick vid flera tillfällen fler än 100 000 människor ut och demonstrerade mot hur valen och röstsammanräkningen hade genomförts. Men det var demonstrationen den 6 maj 2012, dagen innan Putin installerades för sin tredje mandatperiod, som blev den våldsammaste och blodigaste sedan protesterna inleddes. Då ingrep den fruktade OMON-polisen mot de demonstranter som samlades på Bolotnaja-torget, ett stort öppet fält i en park på en ö i Moskvafloden, mitt emot Kreml. Många demonstranter blev slagna och skadades, och närmare fem hundra personer greps.
Under åren efter Bolotnaja-kravallerna har ett antal demonstranter, efter långa häktningstider, dömts till långvariga fängelsestraff. Bolotnaja blev en vändpunkt både för den ryska oppositionen och för makthavarnas ambition att krossa sina kritiker. Det bildades snabbt en ”6 maj-rörelse” till stöd för de fängslade, både i Ryssland och utomlands, medan myndigheterna ville göra fängelsedomarna till ett varnande exempel för alla medborgare som demonstrerar mot Putins förtryckande regim.
Genom skärpt lagstiftning de senaste åren har de ryska makthavarna allt mer krympt utrymmet för oppositionella och kritiker. Nya höga bötesstraff infördes för s k olagliga demonstrationer, alltså spontana protester som inte i förväg hade fått myndigheternas tillstånd. Det senaste är en ny paragraf i strafflagen, 212.1, som gäller upprepat deltagande i otillåtna demonstrationer. Den som inom loppet av 180 dagar fälls för tre sådana förseelser, kan dömas till maximalt fem års fängelse. Nyligen dömdes 31-årige Ildar Dadin till tre år i fängelse enligt den nya paragrafen. Många ser den här skärpta lagstiftningen som slutet för mötes- och demonstrationsfriheten i Ryssland.
Det ryska civilsamhället har drabbats särskilt hårt av den lag som kräver att frivilligorganisationer som får ekonomiskt stöd från utlandet, ska registrera sig som ”utländsk agent”. Det ryska justitieministeriet prövar dessutom om sådana organisationer bedriver ”politisk verksamhet”, och den prövningen sker godtyckligt. Flera s k NGO har tvingats betala stora bötesbelopp, andra har helt enkelt stängt ned sin verksamhet. Inför parlamentsvalet i september i år är det inte bara MR-organisationer som kläms åt. Den respekterade valövervakningsgruppen Golos riskerar att helt förbjudas, myndigheterna vill inte ha någon oberoende valövervakning.
En annan mycket uppmärksammad ny lag inskränker alla hbtq-personers fri- och rättigheter genom förbudet mot ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer” gentemot minderåriga. Det är en gummiparagraf som myndigheterna kan tolka för att sätta åt alla sexuella minoriteter i samhället. Även skärpt lagstiftning om förtal och förolämpningar, om förräderi och om uppmaning till extremism innehåller gummiparagrafer som åklagare och domstolar kan använda för att krossa oppositionen.
Men det är särskilt de två senaste åren, efter annekteringen av Krim och inledningen av kriget i östra Ukraina, som Putin-regimens förtryck har tilltagit. Ukraina-konflikten har gjort Ryssland till ett mycket polariserat samhälle, där folk hjärntvättas genom propagandan i den statskontrollerade teven. Antingen är man patriot och stödjer Putin, eller också är man folkets fiende och fosterlandsförrädare om man kritiserar krigföringen i Ukraina.
För ett drygt år sedan mördades oppositionspolitikern Boris Nemtsov på öppen gata i Moskva. Mordet hade en uppenbar koppling till Nemtsovs hårda kritik av kriget i Ukraina. Fem män har åtalats för att ha utfört mordet, och det är möjligt att de är skyldiga. Men den som beställde mordet går fortfarande fri. Allt tyder på att den som ville röja Nemtsov ur vägen, står mycket nära den tjetjenske presidenten Kadyrov. Men det är inte troligt att den ytterst skyldige någonsin åker fast. I Putins Ryssland har det skapats ett klimat av straffrihet för den som röjer ”Putins fiender” ur vägen.
Efter mordet på Nemtsov skrev den ryske författaren och Facebook-journalisten Arkadij Babtjenko om läget för den ryska oppositionen att ”det finns ju knappast någon kvar som kan göra något”.
”En har stuckit, en sitter i fängelse, en har mördats”, skrev Babtjenko. Han sammanfattade därmed på ett kusligt sätt situationen för den ryska oppositionen. Nemtsov mördades, och när det hände påstods Kadyrov ha en ”dödslista” där förutom Nemtsov även Michail Chodorkovskij, Xenia Sobtjak och Michail Kasianov fanns med. Därmed lever de farligt idag, liksom Nemtsovs nära medarbetare Ilja Jasjin som nyligen offentliggjorde en egen utredning där spåren efter mordet på Nemtsov leder till Kadyrov.
Jasjin har hittills vägrat att gå i landsflykt. Andra kända namn inom oppositionen har dock beslutat att ”övervintra” i väst därför att de inte känner sig säkra i hemlandet.
Och det tredje sättet att tysta oppositionen, efter mord och påtvingad exil, är alltså långa fängelsestraff, för Bolotnaja-fångarna och andra. Det finns MR-organisationer som hävdar att det finns fler politiska fångar idag i Ryssland än på sovjettiden. Myndigheterna anser naturligtvis att det inte finns några politiska fångar alls, eftersom de dömda har fällts för ”kriminella handlingar”. Problemet med att jämföra med sovjettiden är också att det idag är svårare att definiera en politisk fånge än vad det var då. Är en egenföretagare som har dömts till fängelse därför att en konkurrent ville åt hans firma och lyckades muta åklagare och domstol, också en politisk fånge?
Men klart är att det blir allt svårare både för den som vill protestera mot regimen och den som vill försvara mänskliga rättigheter i dagens Ryssland. Särskilt i norra Kaukasus råder ett närmast laglöst tillstånd. Där går inte heller utländska journalister säkra vilket bevisades av överfallet på bl a Sveriges Radios Moskvakorrespondent Maria Persson Löfgren och ryska MR-aktivister i Ingusjien nyligen. Strax efter överfölls och misshandlades ledaren för den ryska Kommittén mot tortyr Igor Kaljapin mitt i den tjetjenska huvudstaden Groznyj. Ingen har hittills ställts till ansvar för de här dåden. Men avsikten bakom är uppenbar: att förhindra insyn och rapportering om övergrepp mot oppositionella och att skrämma till tystnad och passivitet.
Ryssland är ännu inte ett totalitärt samhälle, som Sovjetunionen var. Fortfarande kan medborgarna resa fritt över landets gränser, och trots upprepade försök till begränsningar från myndigheternas sida finns det fortfarande en betydande frihet och möjlighet att uttrycka kritiska åsikter på internet.
Men Ryssland håller på att bli ett allt mer auktoritärt samhälle där det är svårare och farligare än någonsin tidigare för oppositionella att agera. Några gamla ”dissidenter” som var med på sovjettiden, har till och med sagt att läget är värre idag än det var då. På den tiden visste regimkritikerna trots allt var de hade makten, vilka regler som gällde. Idag däremot råder en skrämmande oberäknelighet och förutsägbarhet där laglöshet i vissa regioner och straffrihet för den som röjer motståndare ur vägen, har lett till att ingen som protesterar eller kämpar för mänskliga rättigheter längre kan känna sig säker.
Stig Fredrikson