2022 gav föreningen Ordfront ut Leif Ericssons memoarer Som om en förändring är möjlig – Det tar så lång tid att bli människa. Men lika mycket som boken är en skildring av Leifs liv så är den också ett tidsdokument, en historiebeskrivning av Ordfronts mer än 50-åriga tillvaro. Den vill vi att fler ska få läsa. I sommar publicerar vi därför delar av boken här på Ordfronts hemsida. Vill du läsa hela boken finns den att köpa i bokhandeln eller via oss, klicka här!
Klicka på bilden för att komma till Ordfrontbutiken
Om massprotesterna mot USA:s krig i Irak, ryktet om Ordfronts död och hur Mänskliga Rättighetsdagarna etableras.
”Jan-Erik Pettersson var förlagschef på Ordfront i tio år, 1998 till 2008. I Ordfronts 40-årsskrift skrev han: ”Det var dramatiskt mest hela tiden. Ordfront expanderade, tog plats i debatten och var på väg att gå under.” Jan-Eriks radikalism var fullständigt befriad från lockelser åt dogmatism, sekterism, partigängande och enkla trollformler. Han hade varit chefredaktör för branschtidningen Svensk Bokhandel innan han kom till Ordfront.
Det har ofta funnits en stark spänning mellan Ordfront och de stora tidningarna – inte minst deras kultursidor. När Expressen jublade i en ledare att nu skulle äntligen Ordfront dö skrev Jan-Erik i Ordfront magasin 11/2001 en av de ilsknaste texter jag läst av honom. Rubriken var “Bonniers tål inga alternativ”:
”Att en av Bonniers stora tidningar försöker lägga Ordfront i graven kommer förstås att skada Ordfront, vilket ju är avsikten.”
Det kommer förmodligen också att skada Bonniers, fast på ett annat och mindre synligt sätt.
Den kommersialiserade liberalismen tål inga alternativ. Sedan någon månad tillbaka har världen inträtt i ett permanent krigstillstånd. George Bush har förklarat att den som inte till hundra procent stöder US Army stöder terrorismen. I en sådan situation är det inte svårt att se vad medierna betyder, vad mediekoncernernas makt betyder, vad äkta liberalism innebär och vad kommersialiserad marknadsliberalism innebär. Det är inte svårt att förstå att alternativen behövs.”[1]
Jan-Erik skrev sin text 2001. Ett drygt år senare gick USA till angrepp mot Irak.
”Ordfront på väg att rasa”
Veckan före president Bushs besök i Göteborg 2001 hade Expressen på ledarsidan velat se Ordfront dött. Veckan efter elfte september slog Expressen upp stort att nu höll Ordfront på att rasa samman.
Jag läste Blonde av Joyce Carol Oates och tänkte på Expressen och Dagens Nyheter: ”De arbetade oförtröttligt med att sprida rykten. Skaka om folk på gatan och underblåsa elden. De rusade i förväg och hällde ut bensin i undervegetationen för att ge lågorna näring. De basunerade ut vad de hört, förkunnade och slog på trummorna. De haussade upp. De avslöjade och blottade. De var ordvulkaner.”[2]
Expressens journalister upplevde jag som ett koppel hundar som redaktionen släpper lös i olika riktningar tills den drar i kopplet för att hala hem dem för att apportera. Jag fick avsky för denna form av journalistik.
Mänskliga rättigheter – något katten släpat in
Från 1996 växte ett högskoleprogram om demokrati och mänskliga rättigheter fram på Teologiska högskolan på Lidingö som ett samarbete med Ordfront och Fonden för mänskliga rättigheter. De första åren genomfördes kurserna med hjälp av inbjudna föreläsare. På kursen om Yttrande- och tryckfrihet föreläste bland andra Göran Gunner, Per Hultengård, Maria-Pia Boëthius, Ola Larsmo, Percy Bratt, Arne Ruth och jag. Mina flitiga inhopp som föreläsare i mänskliga rättigheter gjorde mitt liv rikare, trots att det var svårt att förena med ansvaret som vd för Ordfront.
Utbildningen i mänskliga rättigheter var framgångsrik, antalet sökande var högt varje år och vi utökade kursprogrammet. Göran Gunner drev programmet energiskt och bearbetade outtröttligt år efter år ett ovilligt och oengagerat utbildningsdepartement för att få utbildningen accepterad. Utbildningsprogrammet växte efterhand till en kandidatexamen och en masterexamen i mänskliga rättigheter.
Det var ett nästan overkligt friktionsfritt samarbete mellan en frikyrklig högskola och en av många illa ansedd radikal utomparlamentarisk verksamhet. Ibland kunde jag få en gliring, en lärare snäste av mig en gång med: ”Här ska vi inte utbilda aktivister!”
För att utbildningen skulle kunna uppnå en allt högre nivå hade vi insett att vi måste bygga ut vårt kontaktnät till universitet, civilsamhället, departement och politiker. Dessa grupper utbytte inte erfarenheter om mänskliga rättigheter, de saknade kontaktytor med varandra.
Vår målsättning var att mänskliga rättigheter en dag ska genomsyra Sverige, en uppgift som det skulle ta många år att förverkliga. De kullar som går på utbildningen i mänskliga rättigheter kan komma att spela en viktig roll i framtiden, men då måste de hitta arbetsuppgifter i samhället. Det är nödvändigt att de som är engagerade för mänskliga rättigheter inom folkrörelserna kan påverka tjänstemännen på departement och kommuner, vars ansvar det är att uppfylla Sveriges förpliktelser när det gäller mänskliga rättigheter, och omvänt att civilsamhället lär sig vilka problem som myndigheterna ställs inför. Mänskliga rättigheter är ett ungt kunskapsområde som av många juridiska, statsvetenskapliga och filosofiska institutioner – och politiker – fortfarande behandlas som något katten släpat in. Därför var det nödvändigt för oss att bidra till att forskningen om mänskliga rättigheter skärptes och gjordes tillgänglig.
Våren 1999 föddes idén om att arrangera Mänskliga Rättighetsdagar – ”MR-dagarna”. Fredrik Kron hade blivit ansvarig för DemokratiAkademin inom Ordfront och han, Pernilla Johansson och Göran Gunner med flera arbetade energiskt för att idén skulle förverkligas.
I november 2000 genomfördes de första Mänskliga Rättighetsdagarna i Immanuelskyrkan i Stockholm. De blev omedelbart en succé, 800 deltagare fyllde kyrkan till bristningsgränsen i två dagar. Huvudtalare var FN:s vice generalsekreterare Louise Fréchette, FN:s särskilda rapportör om tortyr sir Nigel Rodley och den polske världsreportern Ryszard Kapuściński.
Mänskliga Rättighetsdagarna hade kommit för att stanna. De ställde inte bara utbildningen på Teologiska högskolan på en säkrare grund utan skapade också ett nödvändigt inflöde av kunskap om mänskliga rättigheter till Ordfront.
För varje ny högskola och universitet som startade utbildning i mänskliga rättigheter växte kullarna av studenter som sökte sig till MR-dagarna. Först ut hade Teologiska Högskolan i Stockholm varit, därefter kom Malmö högskola, sedan Göteborgs universitet, Lunds universitet, Örebro högskola och Uppsala universitet. Men det dröjde många år innan Stockholms universitet tog steget – där var ointresset och motståndet störst. Och för varje år lärde sig tjänstemän i kommuner och departement också att hitta till evenemanget.
Det blev ett forum där samtal kunde föras, samtal som på sikt skulle kunna flytta fram positionerna för mänskliga rättigheter.
Den skepsis och oförståelse jag ofta mötte om mänskliga rättigheter fanns också inom Ordfront. Ordfront är en spegel av samhället. Därför var DemokratiAkademin och MR-dagarna viktiga för Ordfronts inre idéliv, inte bara som ett försök att förändra samhället.
Tjugo årskullar har hittills studerat mänskliga rättigheter på THS och i tjugo år har MR-dagarna arrangerats. På sikt kan det förändra Sverige.
Mänskliga rättighetsdagarna har växt till ett väldigt samarbetsprojekt med Ordfront som det ansvariga navet. Det är det största årliga arrangemanget om mänskliga rättigheter i Europa, kanske i världen.
Varje år kommer cirka 4 000 deltagare varav 60 procent är nya. Under de tjugo år som MR-dagarna funnits har sammanlagt cirka 60 000 personer deltagit. Drygt hälften kommer från folkrörelser, studenter och skolklasser, ett växande antal deltagare kommer från kommuner och myndigheter. Varje år arrangeras flera hundra seminarier, och ett hundratal organisationer visar sin verksamhet. Till skillnad från för tjugo år sedan finns nu fortbildning för nationella organisationer och myndigheter på plats för att berätta om hur mänskliga rättigheter praktiskt ska tillämpas.
Opinionsstödet för de mänskliga rättigheterna har växlat upp och ner under åren. Internationellt är de satta under stark press och det påverkar svenska myndigheter och organisationer. MR-dagarna spelar en viktig roll genom att civilsamhället och staten kan mötas där. Ordfront har lyckats skapa en kontinuitet, en stabil opinionskraft, genom att arrangera MR-dagarna i tjugo år.
”Det går att stoppa kriget!”
I oktober 2002 samtidigt som Maciej Zaremba raljerade i DN över ”västvärldens fredsälskande vänster” – några veckor efter att Noam Chomsky varit i Sverige och varnat för att USA skulle anfalla Irak – beslöt USA:s kongress att ge president Bush fria händer att gå till anfall. Henry Kissinger hade startat en kampanj för att förhindra att USA ratificerade den internationella brottmålsdomstolen. Han hade gjort det av uppenbar rädsla för att själv bli anhållen för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.
Den 26 oktober 2002 demonstrerade hundratusentals människor i USA och Europa mot planerna på ett krig mot Irak.
Ordfront engagerade sig i protesterna mot det hotande kriget. Motståndet växte till en massrörelse i hela världen.
Kerstin Gustafsson intervjuade ärkebiskop K. G. Hammar i Ordfront magasin i januari 2003 om hur Göran Persson i praktiken hade gett sitt stöd till USA att gå till angrepp. På Nato-toppmötet i Prag lovade han svenska fältsjukhus ner till fronten. Folkpartiets Jan Björklund krävde stridande förband istället. K G Hammar suckade uppgivet: ”Ja, de vill överträffa varandra i stöd. Det handlar ju inte om att det råder brist på vare sig fältsjukhus eller soldater, utan är mer symboliskt.” I ett öppet brev till statsminister Göran Persson skrev han: ”Ett krig mot Irak är omoraliskt, eftersom det främst kommer att slå mot de redan svaga.”
Vi gav ut ett extranummer av Ordfront magasin inför demonstrationerna mot kriget den 15 februari 2003. Förlaget gav ut boken Krigsplan Irak av Milan Rai om krigsuppladdningen och det växande motståndet mot kriget. Eva Stenberg, som var redaktör för boken, skrev baksidestexten:
Noam Chomskys ord från Sverigeturnén i september 2002 ringer i öronen på mig:
” Tidigare i historien har man hört ryktas om att olika krig är på väg, men aldrig har väl krigsplaner debatterats så öppet och ogenerat så lång tid i förväg? Men aldrig heller har det funnits en sådan protestvåg i USA innan kriget ens startat. Milan Rai hävdar att det inte finns några bevis för att Irak idag har massförstörelsevapen eller att landet är inblandat i terrorism. Han visar att vapeninspektörernas arbete avsiktligt underminerades av USA-administrationen; det var i själva verket USA som krävde att vapeninspektörerna skulle lämna landet, eftersom deras säkerhet inte kunde garanteras. Skälet var att man avsåg att bomba landet. Flera före detta vapeninspektörer kritiserar omvärldens flathet och har ett klart budskap till oss svenskar: Det går att stoppa kriget!”
Demonstrationen samlade uppemot hundra tusen människor i Stockholm. Ordfront var en av de drivande organisationerna bakom den. Det var den största freds- och antivåldsdemonstrationen någonsin i Sverige. Demonstrationståget mot upprustning 1914 hade haft 50 000 deltagare, i sorgetåget på Gärdet den 15 maj 1931 i Stockholm efter skotten i Ådalen hade 80 000 människor gått, och till segerdemonstrationen 1 maj 1975 efter Saigons fall och Nordvietnams seger över USA hade 50 000 deltagare samlats.
De sista demonstranterna hade ännu inte lämnat Norra Bantorget när täten nådde slutmålet Berwaldhallen där polisen hade upprättat avspärrningar mot USA:s ambassad.
”Vi hade bara beredskap för 10 000–20 000 demonstranter, så det blev lite rörigt”, sa Christina Hagner, som även var aktiv i Nätverket mot krig.
Det var vinterkväll klockan halv sju när den siste talaren klev upp på flaket. När vi äntligen kunde skynda tillbaka i strömmen av demonstranter mot centrum och värmen i tunnelbanestationerna var det med en gemensam känsla. Många var upprymda: Förhoppningsvis kommer eftervärlden att kalla oss den nya fredsrörelsen.
Göran Greider skrev dikten ”15 februari 2003”:
. . .
Jag har aldrig sett så många människor samlade på en demonstration i Sverige. Vi såg senare på nyheterna miljoner som demonstrerade mot USA:s krigsplaner, i Sverige, i Madrid, Berlin, London, New York, i andra världsdelar. Vi kände det redan på förmiddagen när vi stod i det stora alltmer huttrande folkhavet på Norra Bantorget i Stockholm: vi var många, vi var globala.
—
Vi skämtade om att amerikanska ambassaden borde bjuda på gratis hamburgare när vi kom fram. Och jag skämdes över den svenska regeringens nästan fega inställning och jag visste att den framförallt var statsministerns och mycket mindre Anna Lindhs.
Det fanns en känsla av befrielse i luften. – – –[1]
”Det fanns en känsla av befrielse i luften”, skrev Göran Greider om dagen, så som Göran Sonnevi hade skrivit om den 25 maj 1968: ”Som om en förändring var möjlig.” Känslan var densamma 1968 och 2003. Men Göran Sonnevi hade lagt till att vi inte förstod tillräckligt klart vad som stod på spel och vad som verkligen hände. Det gällde nu också.
Doktor Robert Muller från Costa Rica, tidigare vice generalsekreterare i FN, förklarade:
”Jag är hedrad av att vara vid liv under en sådan fantastisk tid i historien. … aldrig tidigare i vår världshistoria har det funnits en världsomspännande, påtaglig, folklig, livskraftig, öppen dialog och diskussion om krigets legitimitet. Det var ett mirakel.”[2]
Aldrig i historien hade så många i Sverige och i världen demonstrerat mot ett krig som ännu inte börjat. Mycket talade för att vi just bevittnat födelsen av en ny global fredsrörelse. Den amerikanske författaren Jonathan Schell kallade den världsomspännande fredsrörelsen för ”den andra supermakten”.
De väldiga protesterna mot USA:s Irakkrig födde en känsla av att folkrörelserna var starka och globala.
Christina Hagner skrev i Ordfront magasin:
”Den globala rättviserörelsen är en världsrörelse där Ordfront hör hemma.”[3]
Kent Werne skrev:
”Världen har sett en rörelse födas. Som medlemmar i Ordfront är vi medlemmar i Sveriges kanske viktigaste demokratiförening. Men vi är också, om vi vill, en del av en global rörelse. Det känns spännande och självklart att vara med i denna process. Något håller nämligen på att hända som kanske gör förändring möjlig.”[4]
Så var stämningen bland oss.
USA anfaller
Kväkaren Kathy Kelly från Chicago hade flyttat till Bagdad tillsammans med några tiotal personer som förutsåg ett överhängande krigsutbrott. De hade bestämt sig för att bo tillsammans med irakierna och på det sättet hoppades de förhindra kriget.
Kathy Kelly bjöds tidigt år 2002 in av nunnorna i St. Bridget i Kildare på Irland för att tala på deras fredsfest. Tillsammans med ett tiotal personer som förutsåg ett överhängande krigsutbrott bodde hon i Bagdad tillsammans med irakierna, om kriget, som de hoppades förhindra, skulle bryta ut. Den irländska fredsrörelsen hade ett fredsläger vid Shannonflygplatsen där amerikanska plan mellanlandade med soldater och krigsmateriel. Irland var neutralt och många irländare ansåg att deras land stödde en aggression genom att tillåta mellanlandningarna. Aktivisterna skadade ett amerikanskt militärflygplan som stod på landningsbanan och ställdes inför rätta. Men juryn, som var från Dublins arbetarklass, frikände de åtalade plogbillsaktivisterna på alla åtalspunkter. Kathy Kelly berättade några år senare om sina erfarenheter på Mänskliga Rättighetsdagarna.
Den 20 mars 2003 anföll en allians ledd av USA och Storbritannien Irak. Kriget var planerat och beslutat sedan länge. Krigsmotivet var Iraks påstådda massförstörelsevapen, men inga hade påträffades. Ett nio år långt krig hade inletts som skulle öka terrorattentaten i världen, fortsätta som inbördeskrig i Irak och Syrien och leda till Islamiska statens födelse och terror. En miljon människor väntade på att dödas eller lemlästas. Sedan USA 2001 inledde sitt ”krig mot terrorn” har 2 miljoner människor dödats och ännu 2020 är det långt ifrån slut.
När ICC, den Internationella brottmålsdomstolen skapades 2002 vägrade USA att medverka till att en domstol upprättades som skulle kunna döma amerikanska soldater. USA förbehåller sig rätten till straffrihet. I och med att ICC fick möjlighet att åtala FN-trupper, och därmed USA-militär i FN-aktioner, röstade USA emot förslaget till stadgar för ICC. 123 stater har anslutit sig till ICC, men varken USA, Ryssland, Kina, Turkiet, Israel, Iran, Syrien eller Saudiarabien har accepterat ICC och är därmed inte bundna av domstolen. En global rörelse måste sätta press på dessa stater som upprätthåller förtrycket i världen.
Nederlag för framtiden
Den politiska stämningen var överhettad sedan kriget på Balkan, folkmordet i Srebrenica, Nato:s bombningar av Kosovo, 11/9, skotten i Göteborg, repressionen mot demonstranterna i Göteborg, s-regeringens samarbete med CIA och den brutala avvisningen av två egyptier – och nu anfallet på Irak.
Varför orkade inte den stora antikrigsrörelsen 2003 bli stark och uthållig? Varför växte ingen folkrörelse fram mot Irakkriget och senare Syrienkriget och Ukrainakriget som mot Vietnamkriget?
Två stora bakslag malde ner det växande politiska engagemanget: Göteborgskatastrofen och att protesterna mot kriget i Irak inte lyckades förhindra kriget.
Likt 1968 föder den höga politiska spänningen och myndigheternas attacker konflikter och förvirring. Är kritik av USA och Israel alltför farlig för att tillåtas? Vi anade inte att vår uppmärksamhet på det förestående Irakkriget, som skulle döda miljoner människor, kunde vändas i massiva angrepp på Ordfront och leda till skarpa inre konflikter.
Det år som rusade fram från oktober 2002 då president Bush fick grönt ljus för att anfalla Irak var en egendomlig period. Samtidigt som Ordfront spelade en stor roll i opinionen mot kriget utpekades vi som nazistiskt och brunt av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.”
Utdrag ur Leif Ericssons bok: ”Som om en förändring är möjlig. Det tar så lång tid att bli människa”.
[1] Ordfront magasin, april 4/2003 Kolla mot originalet
[2] Källa Kolla citatet
[3] Ledare av Christina Hagner i Ordfront magasin oktober 10/2003.
[4] Krönika på medlemsidorna av Kent Werne i Ordfront magasin oktober 10/2003.
[1] Jan-Erik Pettersson: Bonniers tål inga alternativ, Ordfront magasin 11/2001.
[2] Joyce Carol Oates, Blonde, s. 442.
Klicka här för att komma till tidigare kapitel
Ordfronts sommarläsning
Ur Leif Ericsson (2022): ”Som om en förändring är möjlig”