Förbud mot rasistiska organisationer?

Det öppet rasistiskt motiverade övervåld som den tyska högerextrema gruppen NSU, (nationalsocialistiska underjordsrörelsen – min översättning) utförde under nästan tio års tid sände chockvågor över världen. Nyligen avslutades rättegången mot den sista kända kvarvarande medlemmen i organisationen, Beate Szchäpe.
Fallet väcker frågor om det tyska rättsväsendets förmåga och vilja att upptäcka och förhindra rasistiskt motiverad brottslighet. Det ger även nytt liv till frågan om förbud mot rasistiska organisationer.

Tyskland är ett av de länder som infört förbud mot rasistiska organisationer, i enlighet med de krav som FN:s konvention om förbud mot all slags rasdiskriminering ställer, och som även Sverige borde rätta sig efter. NSU verkade dock i det fördolda, och var aldrig en öppen organisation som det skulle ha gått att förbjuda. Enligt tyska regeringen består NSU idag av en enda person – Beate Szchäpe – och därför finns inget behov av att förbjuda den.
Bakgrunden är dock att gruppen kunde verka ostört i mer än 10 års tid utan att tysk polis eller säkerhetspolis lyckades koppla brotten till NSU – eller ens se att de hade rasism som motiv. NSU var del av ett större högerextremt nätverk, »Thüringer Heimatschutz«, som var känt av myndigheterna – men förbjudet.

Kritiker menar att polisen i ett mycket tidigare läge borde ha förstått att det fanns ett rasistiskt motiv bakom brotten och att det var en och samma grupp som utförde dåden. Polisen arbetade istället utifrån hypotesen att organiserad, gängrelaterad brottslighet låg bakom brotten. Blicken och anklagelserna riktades alltså mot migrant- och minoritetsgrupper, framförallt romer och sinti. Nio av offren var av turkiskt ursprung, samma pistol användes vid samtliga mord och bombattackerna var riktade mot mål som uppfattades som icke-tyska, ofta just turkiska. Det faktum att säkerhetstjänsten dessutom placerade en infiltratör hos de misstänkta grupperna, som till på köpet hade sympatier med NSU:s idéer, har gjort att NSU-utredningen idag kallas en polisiär skandal, ett kapitalt misslyckande och ett tecken på institutionell rasism inom polisväsendet.
Gruppen finanseriade bland annat sin verksamhet genom bankrån, och till slut, 2011, efter ett misslyckat bankrån, publicerade Beate Szhäpe en video där NSU presenterade sina chockerande nynazistiska, rasistiska åsikter. I tron att de blivit avslöjade begick de båda övriga medlemmarna självmord. 2013 inleddes rättegången och Beate Szhäpe har valt att tiga genom hela processen. Domen mot henne och fyra medhjälpare faller inom kort.

NSU blev aldrig påkommet, och det rasistiska nätverk de ingick i blev aldrig förbjudet. De som inte vill se ett sådant förbud i andra länder, exempelvis Sverige, framhåller gärna denna härva som argument för att förbud inte fungerar.
I Tyskland fattas beslut om att förbjuda en rasistisk organisation av regeringen via justitieministern. Möjligheten finns även att förbjuda rasistiska eller odemokratiska partier, men en sådan prövning görs av konstitutionsdomstolen och sedan krigsslutet, då förbudet infördes, har enbart två partier förbjudits; nazistpartiet SPR och det tyska kommunistpartiet. Båda förbuden infördes på 50-talet.

Så sent som i år prövade konstitutionsdomstolen möjligheten att förbjuda det högerextrema partiet NDP, (nationella demokratiska partiet) som anklagas ha nynazistiska kopplingar. Domstolen avslog dock begäran om partiförbud med motiveringen att partiet inte var tillräckligt stort och inflytelserikt och därför inte ansågs kunna genomföra sina anti-demokratiska visioner.

Sverige reserverade sig inte mot kravet på organisationsförbud när FN:s rasdiskrimineringskonvention skulle harmonieras med svensk lag. Ändå har vi inget förbud. Istället ansågs andra åtgärder vara tillräckliga för att motverka rasistisk organisering, framförallt en skärpning av brottet »hets mot folkgrupp«. Att ingripa mot det uttalade, rasistiska budskapet skulle vara tillräckligt för att »tvinga dessa organisationer till total passivitet«, menade regeringen.

Under en period på 1990-talet var också hatbrott och bekämpning av det som kallades Vit Maktrörelsen, inbegripet nynazistiska rörelser, prioriterat. Högsta domstolen tydliggjorde var gränsen för brottet gick: vid hitlerhälsningar, bärande av nazistsymboler eller symboler förknippade med nazismen. Lagstiftningen och domarnas prejudikat gäller än och kraven från CERD (FN:s kommitté mot alla former av rasism) om att motverka rasistiska uttryck och organisationer lika starkt som någonsin, men regeringens, säkerhetspolisens och polisens fokus har sedan 11 september 2001 riktats åt ett annat håll. Det beskriver bland andra tidigare länspolismästare Gunnar Gunnmo. Nazismen ses inte länge som ett hot mot demokratin, och nazisternas rätt att demonstrera går före bekämpningen av de brott som nazistiska demonstranter faktiskt begår – genom att använda symboler förknippade med nazismen.
Så de rasistiska, fascistiska och nynazistiska rörelserna – eftersom de då sällan ses som terrorister i Sverige (ett problem i sig eftersom det då varit både möjligt och accepterat att lagföra nästintill allt och alla som ger stöd till verksamheten) – blir en vanlig syn i det offentliga. Samtidigt ökar otryggheten, hat och hot mot minoritetsgrupper som romer, judar och muslimer ökar.

Den utvecklingen är varken acceptabel eller hållbar.
Gunmo pekar på att regeringen och rikspolischefen åter måste definiera nynazismen som det hot mot demokratin den är och därmed föra över ansvaret för bekämpningen till Säpo. Men det räcker inte. Sverige måste införa ett förbud mot rasistiska organisationer. Han har stöd av många, inklusive tidigare DO och medlemmen i CERD Peter Nobel, och mängder av organisationer som agerat under Make Equals #och jag protesterade-kampanj.
Det går inte att utifrån det tyska exemplet dra slutsatsen att en förbudslag är ineffektiv. Sverige bör däremot ha Tyskland, och även andra länder, i åtanke, när vi funderar över en bättre lag och effektivare bekämpning av öppet rasistiska organisationer enligt FN:s direktiv – som vi har antagit. Eftersom det är just ett specifikt uttryck, rasism, som ska förbjudas att organiseras kring, och inte vilken åsikt som helst, blir argumentet att ett förbud skulle hota organisationsfriheten generellt svagt. Det bör också finnas möjligheter att överpröva ett förbud.
Historien har en bärande betydelse på kravet i CERD om förbud mot rasistiska organisationer. Förbudskravet är världssamfundets svar på de ohyggligheter som inträffade under andra världskriget. Rasdiskrimineringskonventionen har idag 177 anslutna stater (av 197 i världen). Att motverka rasistiskt hat är en av konventionens viktigaste mål, och förbudet mot rasistiska organisationer uppges som ett sätt att göra det. Men det är långt ifrån det enda. Ett förbud måste naturligtvis följas av en rad andra åtgärder om det ska bli verkningsfullt. Inte minst måste syftet med förbudet förstås och beivras av rättsväsendet. Men i sig självt ger förbudet en viktig signal om var gränsen går för vad man tolererar i ett samhälle. Och att fritt spelrum för nazistiska organisationer är bortanför den gränsen.

Anna Wigenmark