2022 gav föreningen Ordfront ut Leif Ericssons memoarer Som om en förändring är möjlig – Det tar så lång tid att bli människa. Men lika mycket som boken är en skildring av Leifs liv så är den också ett tidsdokument, en historiebeskrivning av Ordfronts mer än 50-åriga tillvaro. Den vill vi att fler ska få läsa. I sommar publicerar vi därför delar av boken här på Ordfronts hemsida. Vill du läsa hela boken finns den att köpa i bokhandeln eller via oss, klicka här!
Om Vietnamrörelsen, vänstertrakasserier och politiska middagar
”För oss var det uppenbart att USA inte längre var en demokrati värd namnet när den bedrev utrotningskrig mot ett fattigt folk. Och vi hade övertygats om att det gick att bekämpa världens starkaste militärmakt, att ”folkkriget” var en möjlig väg, att ”ett enat folk bakom gevären” var vägen till framtiden.
Vi uppmanade människor att skicka in sina tankar, dikter, noveller, berättelser och bilder om engagemanget för Vietnam till oss. Av de tre tusen bidrag vi fick gjorde vi ett urval som vi gav ut tillsammans med FNL-grupperna till första maj. Boken fick namnet För Vietnam. Första majboken 1973. Första upplagan på 10 000 exemplar såldes slut vid första majdemonstrationerna runt om i landet och vi måste genast trycka tjugotusen ytterligare. Omslaget är en suggestiv målning av Henrik Nyberg där en FNL-stjärna lyser på gryningshimlen över åsarna i svensk skogsbygd.
Leif Ericsson, Ingegärd Waaranperä, Christer Hellmark, Christer Carlsson. Anneli Steen med ryggen mot kameran.
Foto: Pål Rydberg.
Många svenskar, inte bara aktivister i FNL-grupperna, fick en relation till Vietnam jämförbar med den som uppstod mellan Sverige och Thailand långt senare genom massturismen och tsunamin. Ett så starkt känslomässigt band att det kändes som att det aldrig kunde slitas av, och det trots att få hade besökt Vietnam.
När den stridbare välfärdsekonomen John Kenneth Galbraith gästade Sverige 1996 tillsammans med sin fru Catherine, inbjuden av Ordfront till utgivningen av hans bok Min ekonomiska historia, fick de ett exemplar av vår gamla bok För Vietnam från 1973 som avskedsgåva. Vi hade översatt Vilhelm Mobergs bidrag om hur européer som längtade efter frihet och rättvisa i århundraden flydde undan förtrycket – från kyrkan, Hitler och Stalin – till Amerika, men hur desertörerna och vapenvägrarna under Vietnamkriget sökte sig från USA till Europa. Vilhelm Moberg skrev att ”Förenta Staterna är inte längre det land till vilket rebeller och upprorsmän flyr. Just denna människokategori lämnar i stället idag USA och går i landsflykt till Kanada och Europa. – – – Förenta Staterna förlorar rebeller, trotsare, frihetsmän, den kategori som lade grunden till den amerikanska unionen.” Vad har hänt med USA, frågade sig Vilhelm Moberg och svarade med ett ord: Vietnamkriget.
Sverige gav amerikanska desertörer en fristad, men de fick inte politisk asyl utan motiveringen löd ”humanitära skäl”. Den förste amerikanske desertören kom till Sverige i början av 1967, ett år senare ökade antalet kraftigt och CIA började spionera på desertörerna. Sammanlagt flydde 700 till Sverige. U-aktionen krävde tillsammans med en rad organisationer att Svarta Panterledaren Eldridge Cleaver skulle få visum och en tryggad vistelse i Sverige med garantier att han inte skulle utlämnas till USA.
Det var desertörerna som upprättade och försvarade demokratin i USA – inte presidenten, administrationen och domstolarna. Flera framstående rättsfilosofer inledde sina karriärer som försvarare av desertörer.
Paret Galbraith fick tårar i ögonen, han grep hennes hand när vi högläste Vilhelm Mobergs text och berättade om den stora Vietnamrörelsen i Sverige. Deras hem hade varit en samlingsplats för krigsmotståndare. Han hade talat kväll efter kväll på protestmöten och bröt sin personliga vänskap och sitt mångåriga samarbete med Lyndon B Johnson, den dåvarande presidenten, på grund av kriget. Ibland måste man välja att höra till dem som inte har makt, till dem som tycks förlora, sa Galbraith till oss. Men Johnson slutade sina dagar som en bruten man och än idag, berättade Galbraith, går det inte att diskutera Vietnamkriget i USA eftersom liberaler inte vet hur de ska förhålla sig till att de bär skuld och ansvar för Vietnamkriget, att de hade fel men inte kan erkänna det.
Alternativrörelsen och bokstavsvänstern
En febril verksamhet bröt ut under andra halvan av sextiotalet och under sjuttiotalet. Nya politiska organisationer och tidningar dök upp lika plötsligt som en vitsippsbacke om våren, lika överraskande, lika självklart.
Amnesty International var först ut 1961, svenska Amnesty kom 1964 med advokaten och kommunisten Hans Göran Franck som dess förste ordförande, liksom U-aktionen(senare omdöpt till Ordfront). Svarta panterpartiet bildades 1966 och upphörde 1973. Många svarta soldater kom hem från Vietnamkriget med svåra missbruksproblem och droger och knark knäckte rörelsen. De Förenade FNL-grupperna bildades 1967. UBV (Utbildning för Biståndsverksamhet, idag omdöpt till Latinamerikagrupperna) 1968. Ordfront 1969. Palestinagruppen i Stockholm började ge ut Palestinsk Front 1969. Läkare Utan Gränser och Greenpeace kom 1971 (svenska Greenpeace 1983). Jordens Vänner bildades 1971 av miljöorganisationer i Sverige, Frankrike, USA och Storbritannien. Folket i Bild/Kulturfront startades i november 1971. Afrikagrupperna bildades 1974 genom att lokala Afrikagrupper och Sydafrikakommittéer gick samman. Palestinagrupper bildade Palestinagrupperna i Sverige 1976. ISAK – Isolera Sydafrika-kommittéerna 1978. Helsinki Watch bildades 1978 (senare omdöpt till Human Rights Watch) och Svenska Helsingforskommittén 1982 (omdöpt 2009 till Civil Rights Defenders).
Många av dessa organisationer som bildades på sextio- och sjuttiotalen har växt till stora betydelsefulla verksamheter med internationella förgreningar. En stor del av det nät av ideella organisationer som idag kallas det civila samhället spanns under dessa år.
Under denna politiskt explosiva tid, de fem åren från 1967 till 1971, med en tydligt peak 1970, föddes en mängd kommunistiska organisationer i Sverige, men lika snabbt som de föddes drabbades de av plötslig massdöd under åren 1982 till 1986. Ett kommunistiskt uppsving som varade i tio år och följdes av en fem år lång dödskamp. Sektvänstern, bokstavsvänstern, tokvänstern, avgrundsvänstern, vänsterträsket – kärt barn har många namn – var en politisk geysir som släcktes lika plötsligt som den sprutat upp.
Sky dogmatismen som pesten! Håll på! Håll på!
När Ordfront fyllde 10 år hösten 1979 gjorde vi ett jubileumsnummer av Gneten där vi bad flera personer att ge sina synpunkter på Ordfront.
Författaren Folke Isaksson gav oss ett råd som skulle bli avgörande. Han skrev:
”För Ordfronts utveckling fram mot sekelskiftet har jag två uppmaningar och välgångsönskningar. Den första är en aning beskäftig, men jag tror att den är ett livsvillkor: Sky dogmatismen som pesten! Den andra är ett citat från en självständig tänkare, Pär Rådström. I ett offentligt samtal kom jag en gång att ställa honom den här högtidliga frågan: ”Vad viskar dig slaven på triumfvagnen?” Och Pär svarte: ”Håll på, håll på.”
Att Folke Isaksson såg vårt problem utan att ta avstånd från oss och att han såg att vi skulle finnas vid sekelskiftet! Så långt kunde eller vågade vi inte se. Min horisont låg en månad bort, i bästa fall ett halvt år. Vad såg Folke Isaksson i Ordfront och vad fick honom att bry sig 1979? Det var det viktigaste råd vi någonsin har fått. Det var ett råd som drabbade oss som en fyrblixt.
Att vi hade en förmåga att gneta på, en uthållighet, hade Folke Isaksson också lagt märke till. För mig ringde orden – Håll på, håll på! – som Hermann Hesses uppmaning – Håll ut!
Ivar Lo-Johansson gav oss följande ord på vägen:
”Det har ofta hänt att de små radikala förlagen och de unga, framtidsbestämda författarna hört ihop. Det är sådant som kommer det att dofta friskt som av björklöv i litteraturhistorien. Vem minns inte Gustav Hedenvinds första böcker på det lilla Brands förlag, märkligare än många av hans senare tunga volymer på de stora bokfabrikerna? Böckerna hade en ståltrådsklammer i ryggen som häftning. Bindtråd och klister passade dem inte. De såldes i tio tusen exemplar till de tänkande arbetarna som läste dem i barackerna om kvällarna.
Ordfront har tillhört de ursprungligen små radikala förlag som visat sig våga ta risker som de kapitalstinna storförlagen inte vågat sig på. Förlaget har också gett ut klassiker bland arbetarförfattarna som annars inte skulle ha fått någon förläggare. Läser man listorna på de senaste årens utgivning av svårsålda titlar är det oftast outsiderförlagen i förlagsbranschen som tagit initiativ till utgivning. Ordfront har varit ett av dessa djärva förlag. Tio år är inte någon lång tid. Ordfront är ett krigiskt namn. Förlaget är att lyckönska till en framtid med hjältedater på förlagsområdet, som alltid är ett stridsfält, där de mest avancerade förposterna får ta de största riskerna.”
Jag får gåshud när jag läser Ivar Lo:s ord idag. Han såg oss, våra böcker, och våra drömmar, han förstod vår strävan, han knöt oss till de stora samhällssammanhangen, han gav oss också en längre tidshorisont än vi själva hade. Det var som om han hade varit med oss när vi fåfängt strök lim på bokryggarna i vår kalla lada: ”Bindtråd och klister passade dem inte.” Nej, klister passade sannerligen inte Historieboken som föll isär efter första läsningen.
Folke Isakssons och Ivar Lo:s ord betydde ofantligt mycket för oss. Långt efteråt kunde jag förundrad känna hur glädjerysningar löpte i kroppen över att de hade sett oss och våra drömmar och att de överhuvudtaget kunde föreställa sig att vi hade en lång framtid när vi själva många gånger knappt trodde att vi skulle klara höstsäsongen.
När Ordfront blåslaget överlevt 70-talet och fyllde tio år 1979 hade vi en fest på Stadsmuseet där Christer Hellmark, som då var ordförande, höll ett tal som i vår lilla krets blev klassiskt. Christer kunde formulera sig mästerligt. Med klarsynt förlåtande ironi kunde han se på sig själv, och oss, utan att överge idealen och han skrädde inte orden:
”Vår syn på världen var skäligen enkel. Folken gjorde motstånd mot imperialismen, de franska arbetarna ockuperade fabrikerna och i Stockholm lyckades studenterna nästan inta Operan och Centralen. Det var lätt att göra uppror. Världen var i ett uselt skick, det var bråttom. Hela vår entusiastiska okunnighet ville vi ställa i arbetarklassens och folkets tjänst.”
Varför blev vi inte terrorister?
Den forskarrapport som Säkerhetstjänstkommissionen lät göra 2002 avslutar sin analys så här: ”Den alternativkultur som frodades under vänstervågen från slutet av 1960-talet kan knappast ha utgjort något hot mot rikets säkerhet.”[1]
Vad hade hänt om vi hade vetat att vi var övervakade? När jag frågade Annika Elmqvist hade hon svarat att vi bara skulle ha skrattat åt det. Kanske har hon rätt. Hon klarar många svårigheter genom skratt.
Men kanske inte. Vi var i en känslig ålder. Hade vi kunnat bli paranoida och förstöra våra liv? Varför blev vi inte terrorister?
Vi hade vuxit upp med den svenska folkrörelsetraditionen, självverksamheten och en praktisk syn på politiskt arbete i arbetarrörelsen, facket, kooperationen, nykterhetsrörelsen, frikyrkan och med den naiva och demokratiska syn på staten som dessa rörelser bär på.
Mina föräldrar röstade oftast på (s), ibland på (fp). I Göteborg fanns en socialliberal tradition bland arbetare, därav folkpartiröstandet. En av de första upprörda politiska diskussionerna hemma som jag minns var när Ragnar berättade att den socialdemokratiska regeringen arbetade på ett förslag att förstatliga oljekooperationen. När jag berättade den historien för Bengt Göransson[2] många år senare förklarade han att det finns två sorters socialdemokrater – statssocialdemokrater och folkrörelsesocialdemokrater. Det finns en skarp motsättning inom socialdemokratin i synen på staten och folkrörelser och därav en skepsis bland ledande socialdemokrater mot kooperationen.
Vi uppmuntrades av våra föräldrar att streta på. Aldrig kritik, bara en oro för att vi inte skulle klara oss ekonomiskt. Flera av våra föräldrar stödde Ordfront på olika sätt som att låna ut pengar. Min mamma som var mycket ängslig av sig bad till Gud. Det kunde hända när jag hälsade på sent en söndagskväll vid sängdags att Greta ställde sig på knä i sitt gulbleka nattlinne med armbågarna på sängen och bad med knäppta händer och slutna ögon att Gud skulle hjälpa Ordfront att klara sig. Jag blev generad men tvivlade inte på hennes övertygelse om bönens makt. Men jag berättade inte för andra att min mamma bad till Gud för Ordfront.
Hur är egentligen detta samhälle konstruerat när våra socialdemokratiska föräldrar hjälper sina barn samtidigt som deras mångåriga socialdemokratiska regering skickar Säpo/IB på dem? Är det så underligt att resultatet blir en radikaliserad ungdom med inslag av ytterlighetstänkande?
Vi förklarade ibland bokstavsvänsterns förakt för Ordfront med att den betraktade oss som ”kusiner från landet”, som lite bakom flötet för att vi var mest praktiskt inriktade, inte i första hand lagda åt teoretiserande. Jan-Erik Pettersson, som långt senare var förlagschef på Ordfront, sa att hela hans släkt bodde inom en radie av ett par mil från Barnhult. Han gillade uttrycket ”kusinen från landet” som förklaring till att vi undkom den värsta sekterismen på 70-talet eftersom Ordfront av de kommunistiska bokstavsgrupperna och FiB/Kulturfront betraktades som ointressanta ”småborgare”. Jan-Eriks uppfattning var att ”kusinen från landet” var den egentliga radikalen.
Tankens och handens verkstad
I början av det politiskt oroliga åttiotalet tog Föreningen Ordfront initiativ till studiecirklar om kampen för de mänskliga rättigheterna, om nazismens rötter, om flyktingpolitiken, Afghanistan och förståelsen av historien. Vi arrangerade hantverkskvällar, teaterkvällar, politiska middagar, utflykter, författarverkstäder, vernissager, opinionsmöten. Författarverkstaden växte med kurser i konsten att skriva noveller, reportage, dramatik och kriminalhistorier, att skriva för teater och film, att skriva lyrik, att skriva sakprosa, att redigera text, att översätta och att skriva och filma dokumentärt. Vi höll studiecirklar om svenska arbetarförfattare, August Strindberg och William Shakespeare.
Vårt intresse för bokhantverk resulterade i kurser i kalligrafi, bokbinderi, illustrationstekniker och om träsnitt, handformat papper, pappersmarmorering, tidskriftslayout, grafisk formgivning och den goda bruksboken. I vårt första kursprogram 1984, ”Ordfront öppnar en tankens verkstad”, hade vi 20 studiecirklar i 13 olika ämnen.
Vår idé var enkel: de kunskaper och färdigheter vi själva längtade efter gav vi ut böcker om eller ordnade kurser i. I Galleri Ordfront visade Rainer Ulonska och Martin Nauclér fotografier, Ulla Wennberg och Sven Ljungberg träsnitt och grafik, Gerd Rissler som illustrerade vår barnbok Barnens flora ställde ut sina skärgårdsmålningar.
När vi lämnade vänsterasketismen tog vi upp en tradition från Torgny Segerstedt och Politiska Klubben i Göteborg som hade träffats på Grand Hotel och ätit middag samtidigt som olika frågor ventilerades. Vi träffades mer anspråkslöst på restaurangen Tre Backar på Tegnérgatan på vår första politiska middag i höstrusket 1981, inbjuden gäst var Torgny Segerstedts dotter Ingrid som kritiserade den svenska flykting- och invandringspolitiken.
På en politisk middag skällde Olof Lagercrantz ut mig för att jag var godtrogen och aningslös. Jag hade välkomnat honom med att återge ett stycke ur Herbert Tingstens memoarer. ”Du har svalt Herbert Tingstens alla lögner”, fräste Olof Lagercrantz, ”om att Bonnierledningen inte utövade politiska påtryckningar”.
I sin bok Ett år på sextiotalet[3]skildrade Olof Lagercrantz senare Bonnierfamiljens aktiva politiska roll. Så var det också under Arne Ruths tid och säkert idag också. Men idag vågar ingen uthålligt ifrågasätta Bonniers maktställning, ingen orkar föreställa sig hur Mediesverige skulle se ut utan Bonniers förkvävande skugga. Istället hyllas Bonniers kritiklöst, så som makten alltid har hyllats av underdåniga. Men säkert är att det skulle ha varit mycket brokigare och friare om inte Bonniers dominerat så totalt. Alla de åtgärder som krävs för att skydda monopolställningen kväver ambitionerna från små förlag och tidningar.
Olof Lagercrantz skrev att han skyddade skribenter mot kritik, hur Bonnierrepresentanter tryckte på och hur han gick ägarnas ärenden för att DN utåt skulle framstå som enhetligt. En paternalism som kväver fri debatt och försätter alla i en beroendeställning som fortplantar sig till andra tidningar.
För Olof Lagercrantz var ingen uppgift i landet av större betydelse än att påverka den samhälleliga debatten, ”ty ur opinionen framspringer handlingen och skapas lagarna”[4]. Han kände sig som vävd samman med opinionsbildningen i landet men samtidigt upplevde han sig som ”en liten figur i en matta och jag sökte ständigt få hela mattan att röra sig någon tum i den riktning jag önskade”[5]. Han satt i det centrala kontrolltornet för opinionsbildning i landet men upplevde sig ha endast denna begränsade påverkan. Vi som tagit oss samma uppgift men befann oss utanför maktens rum och som saknade mediemegafonerna upplevde att Sven Grassmans boktitlar – Det tysta riket, Makten över våra tankar, Det lydiga landet – var de som bäst beskrev Sverige.
Vi varvade politiska middagar med författaraftnar. Sven Grassman talade om vägen ut ur den ekonomiska krisen. Anders Sundelin och Maria Söderberg berättade om sin resa i det av Sovjet ockuperade Afghanistan. Christer Hellmark talade om tryckfrihetens historia. Anders Ehnmark talade om den europeiska vänsterns kris och händelserna i Polen, Inga Thorson om nedrustningsförhandlingarna, Sven Lindqvist om reportaget. Vi bjöd på politisk middag med kulturminister Bengt Göransson. Vi ordnade utflykt i skog och mark med Barnens flora, vi lärde ut hur man handtillverkar sitt eget papper och ordnade julfest med sång, musik, föredrag och hantverk på Stockholms Stadsmuseum.
Vi skulle bygga en ny institution i samhället, en självbildningsinstitution. Föreningen Ordfront tog sig en egen plats och uppgift. Den verkliga världen byggde man genom att organisera, genom att skapa en institution som skulle vara större än vi själva, som skulle överleva oss. Ordfronts relativt stora oberoende och handlingsfrihet sprang ur vår förmåga att klara oss kommersiellt och att vi hade en växande skara medlemmar.
Vi hade på nytt fått tillbaka glädjen. Ett arbets- och lyckorus som varade i fem, sex, sju år.
Att samtala fram en ny värld
När högtrycket i alternativrörelsen hade börjat sjunka under 1980-talet kunde vi som var verksamma i Ordfront utvecklas mer efter eget huvud. Den politiska trakassering som vi tidigare hade utsatts för hade vi nu kraft att stå emot. Vi fick vara i fred från ytterlighetsvänstern och vi kunde kryssa fram i motvinden från den stigande nya tidsandan.
Maciej Zaremba skrev i en recension av Ordfront magasin i DN att Ordfront var ”en rörelse för demokratisk självbildning”.
Yaşar Kemal har sagt att i vår förmåga att föra samtal ligger sannolikt den enda räddningen för människosläktet. Eyvind Johnson formulerade det ännu vackrare i Krilons resa som han skrev under andra världskriget: ”Att samtala fram en ny värld, det var metoden. Det fria samtalet är den stora metod mänskligheten funnit. Det gäller att försvara det fria samtalet.” 1941 skrev han: ”Håll ut! Egentligen kunde det sammanfattas till orden Yttrande- och Tryckfrihet och De mänskliga rättigheterna som rymmer så mycket.”
Övertygelsen att alla problem kan lösas genom samtal var idén bakom Ordfronts Tankens verkstad. Våra samtalsgrupper kändes som motståndsgrupper, som i Hermann Hesses och Eyvind Johnsons anda skulle bevara en känsla av sanning och samvete och humanitet åt framtiden.
Visst romantiserade vi bilden av Ordfront. Vi skrev så som vi ville att vi skulle vara. Vi hade lärt oss av Ivar Lo-Johansson att människan inte är där hennes skor är utan där hennes drömmar är.
Blåmusslan
Om Föreningen Ordfront har många medlemmar kan den fungera som ett politiskt ankare som förhindrar avdrift till farliga ytterligheter. Så tänkte jag. Vår erfarenhet var att det fanns faror man måste förebygga mot. Många år senare skulle det visa sig hur riktig den tanken var.
Med en stark ideell förening i ryggen kunde utgivningen hålla hög kvalitet. Förlaget måste leva på en kommersiell bokmarknad med risk för utslätning av utgivningen. Genom att kombinera medlemskapet i föreningen med en bokklubb där medlemmarna fick våra bästa böcker hemskickade skulle utgivningen säkras.
Ordfront hade efter tio års verksamhet drygt 600 medlemmar. Vi beslöt att satsa på en kraftig medlemsvärvning och vid årsskiftet 1983/1984 var antalet mer än dubblat till över 1 500. Målet för 1984 satte vi till 2 500 medlemmar, för 1985 till 3 500 och 1987 bestämde vi att målet var att nå en miljon människor och värva tio tusen medlemmar. Vi ville förvandla Ordfront till en landsomfattande radikal kulturförening.
Med Gnetens första nummer 1983 kom också Ordfronts första medlemsbok: Romeo och Juliet av Shakespeare i nyöversättning av Göran O Eriksson. Fyra gånger om året fick medlemmarna en bok ur utgivningen hemskickad till 40 procents rabatt. Det kom att bli en framgångskonstruktion för förlaget under kommande decennier. Medlemmarna bjöds också på Klarateaterns föreställning av ”Romeo och Juliet” och fick prata med skådespelarna och översättaren.
På Galleri Ordfront, vårt lunchrum, ställde Kristina Anshelm ut en blåmussla i trä med en pärla. Vi tyckte att den symboliserade Ordfront: en vanlig enkel blåmussla som alstrade en äkta pärla. Vi kom överens med Kristina om att musslan skulle pryda vår stora värvningsfolder. På kort tid steg antalet medlemmar kraftigt. Under de kommande tjugo åren skulle medlemsantalet växa kraftigt och göra en allt större verksamhet möjlig. Vi tyckte oss ha sprungit på en guldåder.
Det var konstiga tider. Vi hade fått en god och allt högre styrfart trots att den starka vänstervågen hade lagt sig. Vi upplevde att tidens vind nu hade vridit sig 180 grader och blåste stark mot oss. Men vi gled fram på underströmmar som gick i motsatt riktning. SAF:s 4 oktoberrörelse hade däremot stark medvind och de stal opinionsbildningsmetoder, som stora demonstrationståg, från den nyss så starka vänstern. Samtidigt som vi utvecklade en ambitiös verksamhet i det tysta marscherade SAF:s anhängare på gatorna i Stockholm.”
[1] Magnus Hjort: Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002, Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, SOU:2002:91, s. 382.
[2] Socialdemokratisk kultur- och utbildningsminister som senare var ledamot i Föreningen Ordfronts styrelse på 1990-talet.
[3] Olof Lagercrantz: Ett år på sextiotalet, 1990, s. 122.
[4] Olof Lagercrantz: Ett år på sextiotalet, 1990, s. 17.
[5] Olof Lagercrantz: Ett år på sextiotalet, 1990, s. 17.
Klicka här för att komma till tidigare kapitel
Ordfronts sommarläsning
Ur Leif Ericsson (2022): ”Som om en förändring är möjlig”