Som om en förändring är möjlig. Del III: Ordfront växer så det knakar

Om hur Ordfront startar utbildningar i demokrati och mänskliga rättigheter, kräver svar om polisvåldet i Göteborg och ansvar för Sveriges delaktighet i tortyr.

”När jag läste och funderade om demokrati insåg jag att det ämnet hade saknats när jag gick i skolan och på universitetet. Jag kunde inte erinra mig att jag någonsin hade läst om vare sig demokratins grunder och historia eller om de mänskliga rättigheternas betydelse. Jag bestämde mig för att göra en enkel undersökning på alla universitet, högskolor och gymnasier och se vad som fanns om detta i kursplaner och kurslitteratur.

Mina farhågor besannades. Mänskliga rättigheter existerade inte på universiteten. Det enda undantaget var en kurs på Lunds universitet som riktade sig till doktorander som tänkte sig en karriär som domare vid Europarådets domstol för mänskliga rättigheter i Strasbourg. I läroböckerna för gymnasiet hittade jag en halvsida där Deklarationen om mänskliga rättigheter från 1946 var återgiven. Det var allt. Demokratins idéer och historia saknades så gott som helt, oavsett vilken universitetskurs jag granskade.

En idé växte fram i mig. Ordfront borde starta en studiegång om demokratins idéer och praktik, och för att få stöd för idén skulle vi vända oss till folkrörelser och folkhögskolor, där det fanns en stark demokratisk tradition.

Namnet ”DemokratiAkademin” flög in i mitt huvud en natt när jag inte kunde sova. Ordet Akademi som signalerade etablissemang väckte rakt motsatta associationer till namnet Ordfront, kanske kunde det lite reta universiteten som i så hög grad ansåg sig stå över moral och demokratiska värderingar. Vissa personer kanske skulle rygga till inför ordet Akademi och tänka på uppblåsta spränglärda gubbar i elfenbenstorn, men jag gissade att ordet högskola uppfattades på samma sätt för 125 år sedan när man satte ordet folk framför det. Att man gjorde sig märkvärdigare än man var, men förmodligen med flit. Det roade mig också att fylla ordet Akademi med ett innehåll som de antidemokrater som först gjorde namnet känt säkert skulle förvånats över och opponerat sig mot. Akademi hette ju den skogsbacke där Sokrates, Platon och kompani förde sina dialoger och rackade ned på demokratin. Idag är Akademi namnet på en busshållplats i ett höghusområde utanför Aten. Jag skrev ett pm om DemokratiAkademin som tog upp de mänskliga rättigheternas svaga ställning i Sverige.

I september 1991 diskuterade jag idén om DemokratiAkademin med Hans Göran Franck, flyktingadvokaten som hade startat svenska Amnesty. Han tyckte idén var bra, att jag borde göra ett förslag på konkreta kursplaner. Uppmuntrad av Hans Göran Franck arbetade jag vidare. 

Nästa testperson var Stewe Claeson som var rektor på Skinnskattebergs folkhögskola och på väg att bli rektor på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Han hade stor erfarenhet av att få folkhögskolor och folkrörelser att samverka och han tände omedelbart på idén. Han är en man där tanke och handling är ett. Jag bredde ut mitt förslag på en storstilad folkbildningsverksamhet och han gick omedelbart igång med att fundera på hur vi skulle förverkliga det.

Stewe äger en sällsynt kombination: ett glödande intresse för att fördjupa sig i grundidéerna som bär upp folkbildnings- och folkhögskoletraditionen parat med en passion för att starta och förverkliga nya projekt, till exempel folkmusikutbildningen på Malungs folkhögskola eller Författarskolan på Göteborgs universitet. Vi fann varandra omedelbart. Om någon skulle tända på idén om en DemokratiAkademi så var det Stewe. Han såg möjligheter överallt.

Han började genast skriva brev till ett tjugotal folkhögskolerektorer som han trodde skulle ta till sig idén och han såg till att vi träffade flera folkbildningslegender som Ingemar Sallnäs, Gösta Vestlund och Bo Göthberg, vilka alla stödde idén. Bo Göthberg sa att frågan om demokratin hade förpassats till periferin i det svenska skolväsendet. Till DemokratiAkademins konstituerande möte kom ett stort antal rektorer och lärare från folkhögskolevärlden, tack vare Stewes entusiasm.

Jag diskuterade också idén om en DemokratiAkademi med Fredrik Kron som kom från fredsrörelsen och hade börjat arbeta på Ordfront. Han och jag blev något av kringresande agitatorer, föreläsare och handelsresande i demokrati de kommande åren.

En bitanke bakom att bilda DemokratiAkademin (och tidigare vår Tankens verkstad med studiecirklar om de mänskliga rättigheternas historia) var också att ge Ordfront en ideologisk verkstad och ett idémässigt drivankare. Ett försök att förhindra framtida urspårningar.

Det här var tjugofem år innan Sverigedemokraterna var på väg att bli näst största parti i riksdagsvalet. Flyktingförläggningar attackerades och främlingsfientligheten bredde ut sig i Sverige. Ett stort antal folkhögskolor, flera bildningsförbund och fackföreningar samt ideella föreningar anslöt sig genast till DemokratiAkademin och en intensiv verksamhet inleddes.

Jag försökte att få till stånd ett seminarium om samvetsfriheten och demokratin men hade ingen framgång förrän jag fick ett tips att vända mig till Mats G. Hansson, rektor på den frireligiösa Missionsskolan på Lidingö. Jag skickade honom ett fax med förslaget om ett gemensamt seminarium på temat samvetsfrihetens avgörande roll för demokratins tillkomst. Han svarade omedelbart ja och så inleddes ett mycket fruktbart samarbete.

I mars 1995 arrangerade Ordfront ett seminarium på Missionsskolan. Jag höll ett föredrag om samvetsfrihetens och demokratins gemensamma historia. En deltagare på seminariet, en kvinna som var lärare i religionskunskap, sa entusiastiskt att det här måste vi religionslärare få lära oss, detta vet vi inget om.

Detta seminarium blev inledningen till kurser i mänskliga rättigheter på Teologiska Högskolan i Stockholm, förkortat THS (som Missionsskolan har bytt namn till i och med att flera frikyrkor har gått samman om en gemensam högskola[1]).

Först hade jag prövat att intressera LO för att bygga ut sin Facklig Högskola med kurser i mänskliga rättigheter men blivit avsnoppad med att det där hade de hållit på med i massvis med år, det behövdes inget mer. Till skillnad från LO förstod baptisterna frågan och Mats G. Hansson beslöt omedelbart att tillsammans med Ordfront, DemokratiAkademin och Fonden för mänskliga rättigheter inleda en försöksverksamhet med högskolekurser i mänskliga rättigheter. Trots att statsmakterna inte anslagit några medel till en sådan verksamhet. Kurserna väckte genast ett stort intresse.

---

[1] 2018 ändrade THS namn till EHS, Enskilda Högskolan i Stockholm.

”En ny folkrörelse har fötts!”

1994 hade Ordfront 6 000 medlemmar. Birgitta Hjärpe som var generalsekreterare, och jag övertygade styrelsen om att satsa stort på att värva medlemmar. Förhoppningen var att när den medvind vi hade en dag vänder, så skulle nedgången ske så långsamt och gradvis att vi hann anpassa oss.

Henning Mankell varnade för att ett högt medlemsantal kan vara farligt. Men Birgitta och jag trodde att medlemsskaran skulle vara stabilare än den känsliga bokförsäljningen som stod och föll med hur väl årets utgivningslista slog försäljningsmässigt. Bokhandelsförsäljningen var en bräckligare bas att vila på än medlemmarna tänkte vi. Vår erfarenhet genom åren var att bokutgivningen hade behövt stöd av tryckeriet och försäljningen till medlemmarna. Vår blinda fläck var att det kunde finnas ett framgångsrikt läge mellan jätteupplagor som Mankell och smala småsäljare.

Vi sköt upp oss till över 30 000 medlemmar. När Ordfront under andra halvan av nittiotalet började växa i raketfart frågade Birgitta Hjärpe och jag oss vad som skulle hända med Ordfront. Vi anade att den större plats vi tog i offentligheten skulle föda reaktioner – men vi kunde inte föreställa oss vilka de skulle bli.

Birgitta Hambraeus[1], centerpartistisk riksdagsman som satt i föreningsstyrelsen, var entusiastisk:

”En ny folkrörelse har fötts!”

Eva Jais gjorde den grafiska formen på Ordfront magasin när den lyfte till Sveriges största kulturtidskrift. Hon erinrade sig att jag hade sagt: ”Nu kan ni släppa loss alla era idéer. Allt är möjligt. Alla idéer är välkomna, även galna. Det är tillåtet att misslyckas. Av tio idéer kanske fem eller sju lyckas. Vi behöver hitta de goda idéer som ska bära oss.”

Jag frågade en gång Caroline Matsson som på 2010-talet framgångsrikt ansvarade för Mänskliga Rättighetsdagarna och som gått på gymnasiet i slutet av 90-talet, hur det kom sig att hon sökte sig till Ordfront. Hon svarade: ”Det var på Ordfront allt spännande hände!”

Nära ett verkligt genombrott

Ordfront hade blivit en röst som började höras i samhället, våra böcker nådde dagstidningarnas kultursidor och Ordfront magasins nummer uppmärksammades ofta. Politiskt var Ordfront en radikal röst som ofta provocerade mainstreammedierna och inspirerade unga människor. Ekonomiskt hägrade ett genombrott som skulle göra att vi stod stadigt trots att Wallandereran snart skulle ta slut.

Birgitta Hjärpe och jag visste vid millennieskiftet att framgången inte kunde fortsätta i all oändlighet. Att framgången bar fröet till motgång inom sig. Vi räknade med att ha nått en maxpunkt i antalet medlemmar som det skulle vara svårt att behålla. Vår tanke var att skjuta upp oss så högt att fallhöjden blev så stor att vi skulle hinna bromsa upp fallet när det oundvikligen kom. Under tiden hoppades vi hinna anpassa verksamheten på en lägre vettig nivå.

Men min fantasi räckte inte till för att ana det som skulle drabba oss.

”University in Exile”

Hösten 1992 hade FN:s säkerhetsråd fått rapporter om massmord, tortyr och massfördrivning i f.d. Jugoslavien. Under krigen på Balkan flydde omkring 170 000 människor till Sverige. Ordfronts ordförande Percy Bratt födde idén att ordna kurser i demokrati och mänskliga rättigheter för flyktingarna som ofta hamnade i arbetslöshet. Ordfront arrangerade tillsammans med Svenska Helsingforskommittén, den katolska hjälporganisationen Caritas, ABF och Röda Korset en första kurs 1996. Det var året efter folkmordet i Srebrenica.

Verksamheten pågick i tre år. I december 1997 samlades nitton kursdeltagare från Bosnien tillsammans med ett fyrtiotal representanter från organisationer, företag och myndigheter i Sverige till en konferens på Gripsholms slott. För de bosniska deltagarna var det viktigaste att krigsförbrytarna skulle dömas.[2]

John Kenneth Galbraith hade berättat för oss att när de allierades militärstyrkor i andra världskrigets slutskede grep de nazistiska ledare i Tyskland som inte hade flytt eller tagit livet av sig fick han uppdraget att hålla de första förhören. Han förklarade att många av dem var grava narkotikamissbrukare.

Winston Churchill tyckte att de tyska ledarna skulle avrättas saklöst, och så gick tongångarna också inom USA:s regering. Men bland judar i Washington fanns en annan inställning. De menade att de nazister och fascister som var ansvariga för kriget och Förintelsen skulle ställas inför rätta. Några judiska jurister bearbetade målmedvetet den amerikanska administrationen för att en internationell krigsförbrytardomstol skulle skapas. Krigets facit fick inte bli att rättvisa skipades med våld utan genom en domstol och av domare.

Några få människors arbete resulterade i Nürnbergdomstolen. Det var inget som var givet. Dessa rättegångar skapade de så kallade Nürnbergprinciperna om att varje människa är ansvarig för sina handlingar om hon haft en moralisk valsituation – oavsett om hon lytt order eller nationell lag. En krigsförbrytare kunde inte svära sig fri genom att säga att han lytt order eller tysk lag.

FN upphöjde på femtiotalet Nürnbergprinciperna till några av de viktigaste principer som försvaret av de mänskliga rättigheterna vilar på. Ingen kan grovt bryta mot de mänskliga rättigheterna och begå brott mot mänskligheten utan att stå till svars för sina handlingar.

Göteborgskatastrofen

Sommaren 2001 den 14–16 juni skulle EU hålla toppmöte i Göteborg på Svenska mässan. Den amerikanske presidenten Bush skulle också komma. Tiotusentals människor kritiska till den nyliberala ekonomiska världsordningen styrd från Washington tänkte också besöka staden för att protestera. Flera stora massmöten och demonstrationer, mängder med seminarier planerades. Ordfront var en av de otaliga organisationer som skulle delta. 30 000 demonstranter hade samlats.

Det som var tänkt att bli en fredlig folkfest urartade innan den hann börja när polisen slog en järnring med jättelika containrar runt Hvitfeldtska gymnasiet dit många demonstranter hänvisats att bo.

Den fasansfulla finalen på de tre dagarna ägde rum klockan tio på kvällen den 16 juni 2001, då huvuddelen av den svenska nationella insatsstyrkan för terroristbekämpning stormade in på Schillerska gymnasiet i Göteborg där många aktivister bodde.

Poliserna hittade inga terrorister. Men själva insatsen blev beviset på att hotet fanns där.

I polisens allmänna hotbild ingick tyska terrorister. Där skapades förförståelsen av senare vittnesuppgifter. Under månaderna som föregick EU-toppmötet i Göteborg producerade polisen och säkerhetspolisen regelbundet uppdaterade hotbilder. Under maj och juni 2001 höjdes risken för angrepp till 4 på den 5-gradiga hotbildsskalan, och man förväntade sig en betydande risk för angrepp på polis, inträngningsaktioner på Svenska Mässan och vandalisering/skadegörelse/upplopp i centrala Göteborg under EU-toppmötet och president Bushs besök.

Hotbilden gjordes till verklighet. 2500 poliser drogs samman till Göteborg, en av de största polisinsatserna någonsin i Sverige. Tusen personer greps. Fyra poliser sköt skarpt mot demonstranterna, tolv skott avlossades. En demonstrant skadades svårt och var nära att dö. På Kvibergs regemente, där jag trettiofem år tidigare hade gjort militärtjänst, hade jag uppfattat militären som en egen stat i staten. Nu var Kvibergs regemente omvandlat till fängelse för trehundra personer åt gången.

Ett femtiotal demonstranter dömdes till straff som var tio gånger hårdare än vad praxis var före Göteborgsdemonstrationerna. En ny praxis som nu lärs ut på universitet och polishögskolan. Erik Wijk påpekar i sin bok Orätt (2003) att ledande politiker som Göran Persson och Thomas Bodström föregrep rättsprocesserna med uttryck som ”välorganiserade kriminella”, ”en militärt organiserad kupp”, ”nästan en arméliknande skapelse” och präglade en bild av vilka som bar skulden till kravallerna. Den bilden tog domstolarna till sig och ett omslag inträffade i rättstillämpningen som skärptes dramatiskt.

”Det är märkligt att folk inte förstår att en hel ungdomsgeneration nu radikaliseras våldsamt och att där sker en polarisering mellan dem som ingår i systemet och dem som står utanför och inte får göra sina röster hörda vare sig i politiken eller i media”, sa Hannes Westberg i boken Vad hände med Sverige i Göteborg? som vi gav ut 2002. Han sköts i ryggen av polisen under demonstrationerna i Göteborg och var nära att mista livet.

”Jag ville väldigt länge tro att den polis som sköt gjorde det i panik. Men nu när jag har sett bilderna och hört så mycket om det som skedde kan jag inte tro det längre. Det är hämnd och hat bakom skottet. Han sköt rätt mot kroppen – ett dödligt skott.”

”Jag tror”, fortsätter Hannes, ”att det som skett nu kommer att inträffa på nytt och med ännu värre följder i framtiden.”

Vem vågar med bestämdhet hävda att han har fel? Vad ankommer på oss för att hans onda aningar inte ska besannas?[3]

I nummer efter nummer av Ordfront magasin hade vi under de efterföljande åren följt och kritiserat rättsprocessen mot demonstranterna i Göteborg.[4]

Drömmen hos unga att ingå i en växande global rättviserörelse mot en okontrollerad kapitalism och en växande fascism möttes med våld av samhället.

Christina Hagner, ordförande i Föreningen Ordfront, deltog i de politiska manifestationerna i Göteborg, de största på årtionden i Sverige:

”I Göteborg överskuggade våldet allt. Staden vibrerade av hat och rädsla. Polisens tillslag mot Hvitfeldtska och det som därefter hände var omöjligt att föreställa sig i förväg. Våldsamheterna i Göteborg började med polisens brutala och oväntade insats mot dem som befann sig på Hvitfeldska. Vid flera kritiska tillfällen i Göteborg fanns möjlighet att lösa situationen utan våld, men polisen valde genomgående konfrontation.”[5]

En lärdom av Göteborg 2001 är att aktivisterna måste vara så disciplinerade att de inte tar till våld. Våld och skadegörelser från aktivister gör att man förlorar det nödvändiga moraliska övertaget mot polisen när denna bestämmer sig för att agera våldsamt.

I Göteborg började katastrofen, utförsbacken.

Den maskerade vänsterns och polisens världsbilder

I efterdyningarna av Göteborgskravallerna tog vi inte bara upp kritiken mot polisen. Journalisterna Anna-Lena Lodenius och Per Wikström gjorde ett stort reportage om den militanta våldsamma vänstern i Seattle, Prag och Göteborg. De ställde frågan varför de fredligt sinnade demonstranterna aldrig förstod att aktionerna mot EU-toppmötet kunde gå över styr, att den våldsamma vänstern varit ute efter att sabotera och förstöra. Lodenius och Wikströms slutsats blev att våldsanvändandet kan göra att vågen av aktivism stannar av.

Parallellen till 70-talet var uppenbar. Tokvänsterns och polisens världsbilder var spegelbilder av varandra. Bägge såg den andra sidan som hotfull och omöjlig att samtala med.

Föreningen Ordfronts styrelse skrev ett öppet brev till den av regeringen tillsatta Göteborgskommittén med en fjorton punkter lång lista om vad kommittén borde undersöka, bland annat följande:

”Varför avbröt polisen dialogen mellan arrangörer, polis och politiker? – Undersök polisledningens beslut om insatserna på bl a Hvitfeldtska gymnasiet och Schillerska gymnasiet – Hotades demonstrationsfriheten av inte bara enskilda våldsverkares utan också polisens agerande? – Granska om polisens agerande på ett negativt sätt påverkade den dramatiska våldsutvecklingen. – På vilka grunder gjorde polisen massingripanden? – Skedde frihetsberövanden av minderåriga i enlighet med Barnkonventionen? – Skedde skottlossningen vid Vasaplatsen i enlighet med internationella konventioner som Sverige anslutit sig till och vilka konsekvenser kan skottlossningen få för framtida konflikter? – Plus ytterligare punkter om förebyggande åtgärder, utbildningsinsatser och stöd till organisationer.[1]

Några år senare läste jag igenom den tjocka statliga utredningen från Göteborgskommittén, utsedd av statsminister Göran Persson och med Ingvar Carlsson som ordförande, samt en rad böcker och rapporter.

Den skildring av händelseförloppet som polisen officiellt gav skiljer sig fundamentalt från demonstranternas. Ingvar Carlssons rapport måste man läsa både på och mellan raderna för att förstå händelseförloppet. Polisens hemlighetsmakeri gör att man måste lägga pussel.

Polisen hade hela tiden en dubbel strategi: å ena sidan att framstå som vänliga och intresserade av dialog, å andra sidan att ha en inriktning på repression och att förbereda sig för att maximalt våld skulle bli nödvändigt för att oskadliggöra de demonstranter som eventuellt skulle kunna störa EU-toppmötet och i synnerhet president Bush.

I Carlssonkommitténs rapport redogör divisionschef Hans Lippen för hur polisen samarbetade intensivt med USA:s Secret Service. Man hade möten upp till tre dagliga möten i tre veckor före Bushs ankomst.

Man diskuterade bland annat om var på taken runt presidentens hotell som prickskyttar skulle placeras ut. I förväg hade polisen övat och försäkrat sig om att uppemot ett tusen [!] containrar, samt lastbilar och kranar, fanns tillgängliga för att bygga barrikader. Utrikesdepartementet var informerat om planerna på containerbarrikader och hade oroat sig för att Göteborg skulle uppfattas som en belägrad stad.[2]

Genom hotbilder hade polisen i god tid berett marken för påståendena dels att det fanns terrorister på de skolor som man upplåtit åt demonstranterna, dels att aktivisterna hade en informationscentral. I samma ögonblick som president Bush landade på Landvetter, sent på kvällen den 13 juni, verkställde polisen en offensiv överraskningsinsats samt begärde husrannsakan från åklagaren.[3]

Den ansvarige polischefen Håkan Jaldung förklarade efteråt att de polisinsatser som var framgångsrika var de offensiva som slog sönder demonstranternas organisation. Containeromringningen gjorde enligt polisen att de militanta aktivisternas förmåga till samlade aktioner minskade, att möjligheten för aktivisterna att lyckas med en inträngning på mässan drastiskt hade försämrats, och att det polisiära övertagandet av Hvitfeldtska gymnasiet var ett hårt slag mot aktivisterna.[4] Polisens stadskrigsliknande offensiva överraskningstaktik var en parallell till Bushs doktrin om pre-emptive war, att slå till först.

Resultatet blev att polisen provocerade fram stora kravaller. Det blev, enligt polisfackets intervjuer med sina medlemmar, kaos, med rädda poliser, gråtande poliser, förvirrade poliser, skjutande poliser – och skrämda demonstranter. Polisens dialog med demonstranterna var aldrig avsedd som den överordnade strategin utan som ett inslag i överraskningstaktiken, vilket ledde till att demonstranterna inte anade den massiva omringningen med hjälp av containrar som polisen genomförde. Polistaktiken hemlighölls inte bara för demonstranterna utan även för de 2 500 polismännen som tjänstgjorde under toppmötet.

Polisledningens utvärdering var entydig: insatsen blev en framgång, säkerheten tryggades under EU-toppmötet och president Bushs besök. Det var den överordnade uppgiften och den löstes. Metoden var konfliktskärpning, inte konfliktlösning och dialog.

Rättegångarna som följde visade på samma mönster. Polisen gick fri från kritik och domar medan demonstranterna dömdes extremt hårt. Samhällskritiker skulle lära sig vad de hade att vänta. Händelserna var en sann spegel av maktförhållandena i samhället. Den långsiktiga effekten blir att kritik kvävs.

Om vi ska kunna skapa en social fredsrörelse måste hotbilderna som styr politikernas, myndigheternas och polisledningens handlande skrotas. Dessa onda sagor styr samhällsutvecklingen hårdhänt och demoniserar demonstranter. De politiker och polisledningar som fabricerar dessa antidemokratiska och samhällsdestruktiva sagor är de som ytterst bryter den sociala freden och är ansvariga för kravallerna och rättsstatens övergrepp.[5]

Några månader efter presidents Bushs besök i Göteborg gav den socialdemokratiska regeringen klartecken till samarbete med CIA som hämtade två egyptier som Säkerhetspolisen överlämnade på Bromma flygplats och som CIA i hemlighet flög ut till tortyr i Egypten. Avvisningen skedde den 18 december 2001 vid niotiden på kvällen.[6]

Beslutet att avvisa de två egyptierna Agiza och Alzery till tortyr i Kairo hade fattats på ett nästan fulltaligt extra regeringssammanträde vid lunch den 18 december: mötesordförande var statsminister Göran Persson, den som föredrog avvisningsärendet var utrikesminister Anna Lindh, närvarande statsråd var Lena Hjelm-Wallén, Margareta Winberg, Marita Ulvskog, Mona Sahlin, Björn von Sydow, Leif Pagrotsky, Thomas Östros, Ulrica Messing, Lars Engqvist, Björn Rosengren, Ingegärd Wärnersson, Britta Lejon, Lars-Erik Lövdén, Bosse Ringholm och Thomas Bodström.[7]

Inga bevis fanns för att de två egyptierna var terrorister. Avvisningen genomfördes utan att deras advokater var informerade.

Regeringen ljög senare om att de avvisade inte torterades i egyptiska fängelser. Regeringen ljög inför FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och FN:s Tortyrkommitté som slog fast att avvisningen stred mot FN:s konvention mot tortyr. Den svenska regeringen kritiserades av FN för att man undanhållit information för advokaterna.

Ingen har trätt fram och tagit på sig ansvaret. De personer som fattade beslutet och de som medverkade vid avvisningen till tortyr är ansvariga enligt internationell rätt. Åtminstone Anna Lindh och Göran Persson hade haft en rimlig möjlighet att ha kunskap om brottet men inte gjort vad de kunnat för att stoppa avvisningen. Men också andra statsråd och regeringstjänstemän eller säkerhetspoliser kan vara ansvariga enligt Nürnbergprinciperna. Men ingen har ställts inför rätta. ”Staten är inte en abstrakt enhet”, hade den brittiska chefsåklagaren Hartley Shawcross förklarat i Nürnbergrättegångarna, ”dess rättigheter och skyldigheter är individers rättigheter och skyldigheter”, politiker ska inte gå straffria, ”de ska inte kunna gömma sig bakom staten”.[8]

KU, JO, JK och FN:s kommitté mot tortyr och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har slagit fast att det stred mot svensk lag och internationell rätt att avvisa de två egyptierna. Staten har dömts att betala skadestånd på 3 miljoner kronor var till Agiza och Alzery. Men ingen statstjänsteman eller politiker har ställts inför rätta. Den svenska rättsstaten är ansiktslös. 

Göran Persson borde dömas till fängelse för att ha utvisat Agiza och Alzery till tortyr.

Anna Wigenmark avslöjade i Ordfront magasin 2004 att den svenska regeringen 2001 utvisat de två egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery[9] till tortyr i Egypten. Männen hade hämtats brutalt av CIA på Bromma flygplats och flugits bundna, med huvor över huvudet, till Kairo. Regeringen lydde CIA och ville demonstrera att Sverige tog del i kampen mot terrorismen genom att offra två misstänkta egyptier utan att det fanns bevis för terrorism.

CIA grep personer utan åtal och rättegång i vad som kallades extraordinary renditions och flög dem till länder som regelmässigt tillämpade tortyr och andra olagliga förhörsmetoder för så kallade enhanced interrogations (”utökade förhör”). I den politiska panik som spreds efter terroristattacken 11 september 2001 gick snabbt respekten förlorad för mänskliga rättigheter som byggts upp under decennier.

Anna Wigenmark, som senare blev ordförande för Föreningen Ordfront, drev envist fallet med de två egyptierna. FN riktade vid upprepade tillfällen skarp kritik mot den svenska regeringen. Den hade ljugit inför FN-kommittéerna om att den inte känt till att Agiza och Alzery hade torterats. FN slog fast att den svenska regeringen hade brutit mot FN:s konvention mot tortyr.

Mohammed Alzery misshandlades och torterades men frigavs 2003 utan att ha dömts för något brott. Ahmed Agiza satt nästan tio år i egyptiska fängelser, torterades upprepade gånger bland annat med eltortyr, och satt i isoleringscell. Den svenska ambassadören besökte honom regelbundet sedan 2002, varje gång berättade Agiza för ambassadören att han torterats. Men den svenska regeringen förnekade inför FN att han utsatts för tortyr.

Att Agiza och Alzery fått en viss ekonomisk kompensation för sina lidanden och att den svenska regeringens brott och skamlösa uppträdande inte glömts bort är särskilt Anna Wigenmarks förtjänst.

”Ordfronts död inget att sörja.”

På S:t Paulsgatan vid korsningen med Bellmansgatan, runt hörnet från Ordfronts lokaler, låg en tobaksaffär.

När jag var på väg tillbaka till Ordfront efter lunch en varm junidag 2001 hajade jag till vid tobaksaffären när jag såg Expressens löpsedel. Överst hade den en puff där det stod: ”Ingen sörjer Ordfronts död.” Det var en vecka innan den amerikanska presidenten Bush skulle landa  i Göteborg den 14 juni. Uppladdningen pågick för fullt hos medier, polis och aktivister. Jag gick in i och köpte ett exemplar.

På Expressens omslag upprepades puffen om Ordfronts snara död. Tidningens ledare hade rubriken ”Inget att sörja” och den argumenterade för att Ordfront borde dö. Ledarsidan var illustrerad med omslaget på juninumret av Ordfront magasin som pryddes av en bild på USA:s utrikesminister Kissinger som krigsförbrytare.

Vi hade publicerat ett utdrag ur den amerikanske författaren Christopher Hitchens bok The Trial of Henry Kissinger som tog fasta på att internationell rätt inte längre gav statschefer och ministrar immunitet för statliga brott mot mänskligheten. Hitchens bok var formulerad som en anklagelseakt mot Kissinger för överlagt massdödande av civilbefolkning i Vietnam. 350 000 dödade i Laos, 600 000 i Kambodja; medverkan till massmord i Bangladesh; planering av mord på Salvador Allende i Chile; och uppmuntran till folkmord i Östtimor. Hitchens hade refererat till general Telford Taylor, en ledande advokat på åklagarsidan vid Nürnbergrättegångarna, som i en bok hävdat att om de amerikanska statsmän som ledde kriget i Vietnam skulle dömas efter samma principer och kriterier som krigsförbrytarna i Nürnberg och Tokyo – och som USA var förpliktigat att följa – vore straffet avrättning.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta över den stora och morbida uppmärksamhet som den väldiga tidningsdraken Expressen visade oss. Olustigt kändes det. Men rädd blev jag inte. Jag hade nog med mina verkliga problem på Ordfront. Men jag undrade vad som drev Expressen och vilken effekt kampanjen mot oss skulle få.

Joakim Berner, nyss chefredaktör och vd på Dagens Nyheter, var sedan ett par månader ny chefredaktör för Expressen med uppdrag att stoppa upplageraset. Inbillade han sig att Expressens läsare gillar att tidningen försvarade USA:s krigsförbrytelser i Vietnam? Var han så angelägen om att Expressen skulle visa sig USA-vänlig inför Bushs besök om en vecka? Var syftet helt enkelt att tysta en politisk motståndare?

Varför hatade den stora draken Ordfront så till den grad att den ville vår snara död?

När mainstream-medier använder ett brutalt språk blir ingen upprörd, inga journalister blir uppbragta. Brutaliteten och aggressiviten blir i stället den normala samtalston som alla rättar in sig efter.

Är det som Agneta Stark hade sagt att de vill att det ska gå illa för Ordfront, och kan journalisterna på mediejättarna hjälpa till att stjälpa lasset så gör de det mer än gärna? Att till syvende och sist så är dessa journalister på de stora drakarna handgångna bolagsmän?

Albert Bonnier skrev i sina memoarer att Olof Lagercrantz period på Dagens Nyheter hade varit en mycket olycklig period och att först 1985, tio år efter att Lagercrantz slutat, var skadorna i stort sett reparerade. I sin bok Ett år på sextiotalet gjorde Olof Lagercrantz ett bokslut över relationen till Dagens Nyheters ägare. Han skrev att han sett Albert Bonnier som en krokodil som representerade framtiden och att Bonniers glupskhet inskränkte tryckfriheten och utsatte demokratin för faror. Olof Lagercrantz vågade skriva: ”Hela den samhälleliga debatten inskränks genom att de extrema åsikterna, som tvingar mitten till omprövning och revideringar, bortfaller. Där är vi nu sedan länge.”[10] Sådant klarspråk hörs inte sedan dess från Dagens Nyheter eller någon annan av de stora tidningsdrakarna.

Tjugofem år efter Olof Lagercrantz har Dagens Nyheter och Expressen släppt alla hänsyn. Ordfront angrips utan att någon kommer till försvar. Olof Lagercrantz ord är besannade.

Ordfront magasin hade tillägnat Olof Lagercrantz ett kärleksfullt porträtt skrivet av Niklas Nåsander i början av 1999:

”När man läser Lagercrantz texter från sextio- och sjuttiotalen blir kontrasten till tonläget i dagens debatt skriande, ja nästan chockartad. – – – Under chefredaktörstiden hänvisade han till en liberal tradition och vädjade till ägarnas moraliska ansvar för en fri opinionsbildning. När han under åttiotalet tar till orda är tonen en annan. Fullkomligt illusionslöst talar han om Albert Bonnier: ’Hans älsklingsord är lojalitet. Var gång han uttalar det rasslar kedjorna.’”[11]

Dödsdomen över Ordfront var ett led i skadesaneringen efter Olof Lagercrantz. Det gällde för Bonnierjournalisterna, bolagsmännen, att sluta leden. De stora tidningarna märker inte hur tystnaden lägrat sig alltmer på grund av den groteska mediekoncentrationen.

På Ordfront kände vi oss mest upprymda av uppmärksamheten. Faran upplevdes som teoretisk…”

”Misstron jag möter får mig att känna mig som en kättare”

Leif Ericsson

”Det här är ju ett riktigt undergroundförlag”, utbrast Sven Grassman förtjust när han första gången kom ner till Ordfront.

Utkastad från etablissemanget kom han till Ordfront. Vi gav ut hans böcker, Det tysta riket (1981) och Makten över våra tankar (1983).

Vi ordnade några offentliga möten på ett bokcafé, i Medborgarhuset och i ABF-huset i Stockholm där Sven Grassman beskrev manipulationerna med den svenska bytesbalansen och utlandsskulden, och den förfalskade statsbudgeten. Det kom inte särskilt mycket folk. Han var missnöjd och tvivlade på att Ordfront kunde nå ut till svenska folket, något han ansåg att han måste lyckas med. Han beslöt att bli en egen folktribun och under några år gav han ut sina böcker på eget förlag och reste landet runt och pratade på möten. Men han drevs allt närmare förtvivlan. De sista fem åren av hans liv, fram till hans död i augusti 1992, hade jag intensiv kontakt med honom. Han medarbetade i Ordfront magasin och året innan han dog gav Ordfront ut hans sista bok Från det lydiga landet (1991).

För mig var det ögonöppnande år. Nu hade jag Sveriges mest betydelsefulla ekonom efter Ernst Wigforss som privatlärare (med den avgörande skillnaden att Wigforss hade makt medan Sven Grassman från parkett bevittnade hur den missbrukades). Han blev min mentor.

Sven Grassman upptäckte genom sin forskning 1975 att regeringen hade börjat fiffla med nationens räkenskaper. När Sverige enligt Gösta Bohman hade en ödesdigert stor utlandsskuld visade Grassman att Sverige i själva verket hade en nettotillgång. Han visade att om alla finansministrar i världen räknade som Gösta Bohman måste jorden ha en skuld till månen för att få matematiken att gå ihop.

I femton år rasade sedan en strid om nationalbokföringen. Vid flera tillfällen korrigerade Riksbanken räkenskaperna och efterhand fick Sven Grassman rätt. Riksbanken gjorde 1989 en korrigering som i ett slag minskade utlandsskulden med flera hundra miljarder. Men då var skadan redan skedd och politiken omlagd med hjälp av den falska bokföringen.

För att få en uppfattning om storleken på politikernas svindel kan man jämföra utlandsskuldens storlek 1989, mätt med finansministrarna Kjell-Olof Feldts och Gösta Bohmans definition som infördes 1975, med Riksbankens nya definition 1989: Skillnaden är 450 miljarder! Och då ansåg Sven Grassman att Riksbanken 1989 fortfarande överdrev skulden med 200 miljarder jämfört med om den hade tillämpat internationell praxis i nationalbokföringen.

Sven Grassman fick betala ett högt pris. Han frystes ut och förlorade sin position.

Under det sista decenniet av sitt liv sökte han sig fram, genom studier av främst John Maynard Keynes och Ernst Wigforss, till kärnan i det framgångsrecept för ekonomiskt liv som Sverige tillämpat under ”det demokratiska kvartsseklet”, de första tjugofem åren efter andra världskriget.

Han menade också att den långa ekonomiska tillväxten i Sverige under denna period inte i första hand kunde tillskrivas en ekonomisk teori utan en demokratisk intuition. Nationalekonomin har genomlevt en lång förfallsperiod och kan endast återupprättas om den på nytt tar sin utgångspunkt i de demokratiska värdena rättvis fördelning och välfärd och arbete för alla.

Vid ett tillfälle besökte jag Sven Grassman på hans gamla institution på Stockholms universitet, Institutet för internationell ekonomi, som i hög grad finansieras av SE-banken. Han guidade mig runt på institutet och pekade på en namnskylt på en av dörrarna och sa, ”han pratar inte med mig”, så tog han några steg i korridoren och pekade på nästa dörr, ”han hälsar inte på mig”, pekade på nästa, ”han ser rakt genom mig”, och nästa, ”han tittar i golvet när vi möts”, osv. Sin förtvivlan höll han i schack med svart humor och intellektuell ärlighet. ”Allting har ett pris i livet”, sa han till mig. Jag förstod först inte vad han menade, jag trodde i min enfald att det var ekonomi han talade om.

Trots att Sven Grassman i allt väsentligt skulle få rätt många år senare och efter sin död så framstod han som så extrem att människor skydde hans sällskap.

Det är svårt att ha avvikande ståndpunkter, även om de är välgrundade, när man drar på sig avståndstagande från etablissemang och medier och en skepsis från den allmänna opinionen. Den som utmanar så väldiga kraftfält kan drivas mot och över gränsen till förföljelsemani och depression.

Bland yngre radikala nationalekonomer väcktes ett hat mot svenska institutioner som utestängde alla som ville diskutera ekonomiska frågor på ett öppet sätt. Sverige präglas fortfarande av den intellektuella dogmatism och ensidighet som tog makten över det ekonomiska tänkandet i mitten av sjuttiotalet. Vi skulle haft en dubbelt så hög BNP per capita om arbetslösheten varit lika låg efter 1975 som den var de föregående tjugofem åren.

Sven Grassman kallade 1900-talets sista decennier för ”det galna kvartsseklet”, och beskrev det som de rikas revansch. Han menade att inget stärker vanliga människors livsmöjligheter och rättigheter så mycket som full sysselsättning. Efter andra världskriget bröt en demokratisk energivåg fram, där det var ständig brist på arbetskraft, fackföreningarna var starka och den offentliga sektorn frodades och enkelt kunde skattefinansieras. Denna samhällsexperimenterande demokratiska vågrörelse förändrade maktbalansen och lyfte vanligt folks levnadsvillkor och kunskaper. Den franske nationalekonomen Thomas Piketty, som studerat ekonomisk ojämlikhet, har kallat dessa årtionden ”de gyllene”, till skillnad från den senare tiden som präglats av en kraftigt minskad jämlikhet.

För Sven Grassman var ”efterkrigstidens demokratiska revolution i form av full sysselsättning och reallönetillväxt” ett demokratiskt jätteexperiment. Han formulerade alternativet till den akademiska nationalekonomi som jag matats med när jag pluggade på universitetet:

”Betydelsen av full sysselsättning får aldrig underskattas. – – – en viss permanent brist på arbetskraft är nämligen viktigare än lagstiftning, ägandeförhållanden och alla de övriga viktiga samhällsinstitutioner som kunnat byggas upp just i hägnet av en demokratisk maktbalans på arbetsmarknaden. Människovärde åt alla – det förutsätter efterfrågan, brist på arbetskraft. Även kvinnor och ungdomar får ett människovärde och ett ekonomiskt värde i en blomstrande ekonomi med högt utnyttjande av alla resurser.”[1] ”Att sprida ut makt och välfärdens goda en smula jämnt bland människor går bara med en enda metod: att ha brist på arbetskraft. I sista hand är det här vars och ens människovärde definieras.”[2]

Men förskjutningen av makten till demokratin och jämlikhetens fördel som födde en reaktion där ”de makthavande i USA och Europa 1973 [beslöt] – – – att sänka den ekonomiska tillväxten från möjliga 4–5 procent per år till 2–3 procent”.[3] Vintern 1973–1974 ströps ekonomin vid den första oljekrisen och en konservativ våg bröt fram över en stor del av världen. Reallönerna har mellan 1973 och 2000 ökat med endast en fjärdedel av ökningen de tjugo åren före 1972. Medan företagsvinsterna i gengäld har ökat dramatiskt.

Nationalekonomin hade kallats den sorgsna vetenskapen eftersom den hade förkunnat att massarbetslöshet var nödvändigt och att det inte gick att förbättra levnadsvillkoren för den arbetande majoriteten. Men på 1930-talet hade Keynes och Wigforss visat att det var möjligt att uppnå full sysselsättning och höja folkets välfärd varje år i samma takt som den tekniska utvecklingen och kunskapsnivån ökade.

”Man kan säga att den moderna nationalekonomin med Keynes i spetsen var chockerande – – – Här fastslogs – – – att utgifterna inte ska rättas efter inkomsterna. Det var en katastrof för en konservativ inställning.”[4] Nationalekonomin hade därmed ställts i demokratins tjänst. Fackföreningar och folkrörelser tog omedelbart till sig den nya moderna nationalekonomin.

Idag predikar nationalekonomerna på nytt att massarbetslöshet är nödvändigt, att vanligt folks löner måste hållas låga och att den offentliga sektorn är en börda för människor. Nationalekonomin av idag speglar demokratins reträtt.

Till skillnad från Tage Erlander, som var djupt intresserad av modern nationalekonomi och skrev texten om Keynes i Svensk uppslagsbok, var Olof Palme okunnig och ointresserad. Olof Palme var redan bergtagen av det politiska maktspelet och hade förlorat respekten för sanning. Valet 1982 hade Socialdemokraterna vunnit efter sex år i opposition genom att föra fram ett expansivt ekonomiskt program. Men efter valsegern genomförde man den rakt motsatta politiken.

Sven Grassman var en genuin folkbildare. Han älskade att formulera sig drastiskt för att få fram sitt budskap och centrala tankegångar:

”Arbetslösheten kan inte hävas av exportindustrin eftersom den står för en mycket liten del av sysselsättningen”; ”Gör mellanstadieläraren eller vårdbiträdet till löneledare”; ”om relationen ändras från ett par lediga jobb per arbetssökande till 15–20 sökande per ledigt jobb är samhällsomvandlingen ett faktum”.

För Sven Grassman var ekonomisk tillväxt både nödvändig och något gott. Han polemiserade skarpt mot vänstermänniskor och miljövänner som var emot tillväxt. Hans syn på tillväxt bottnade i en humanistisk filosofisk syn och inte i ett inskränkt ekonomiskt betraktelsesätt. För honom innebar ekonomisk tillväxt ökad kunskap och en bättre organisering av mänskligt arbete i samhället, och han hade en optimistisk syn på människans förmåga att oavbrutet öka sin kunskapsmassa. Han definierade tillväxt ”som den årliga procentuella ökningen i förmågan att tillgodose mänskliga behov” [5], och det enkla sättet att skapa en sådan tillväxt var genom en ”någorlunda jämn inkomstfördelning och ständigt stigande privat och offentlig konsumtion”. Därför kunde han säga att tillväxt och rättvis fördelning var logiskt sammankopplade ur ekonomisk synpunkt.

Han kopplade också samman människors behov av varandra i en djupt humanistisk betydelse med vår efterfrågan av varandras tjänster ur ett ekonomiskt perspektiv. Människovärde är att vara behövd, att vara efterfrågad. Ekonomi är en humanistisk vetenskap. Han betonade att kultur, miljö, vård och utbildning var eftersatta mänskliga behov som måste få större utrymme i konsumtionen i framtiden.

Sven Grassman vägrade rätta in sig i ledet, men såg klart att de kommande decennierna skulle urholka det svenska välfärdssamhället så att det inte skulle gå att känna igen. De sista åren kunde han ibland låta desperat. Han kallade sig själv en traditionell socialdemokrat med en stark känsla för rättvisa och full sysselsättning. Men så som samhällsdebatten hade vridits blev hans sansade och nyss konventionella analys kontroversiell:

”Misstron jag möter kan vara så stark att jag kan känna mig som en dissident, en kättare. Det kan vara svårt att förstå för den som inte känt av det, men även i en demokrati kan sanningar lysas i bann. Med hjälp av okunnighet, rädsla och konformism.”[6]

Den utstötning som drabbade keynesianismen som vetenskaplig riktning och Sven Grassman som person visar på en obehaglig sida av svenskt samhällsliv. Den sista gången jag var hos Sven Grassman i hans sjukrum på Ersta sjukhus var han intensivt upptagen med att försöka få in en artikel i Dagens Nyheter. Han avskydde DN för att tidningen var den megafon som dirigerade omläggningen av den ekonomiska politiken och han led över maktlösheten hos de krafter som borde gjort motstånd.

Han ansträngde sig i sin sista livsstund att slita åt sig Dagens Nyheter-megafonen för ett kort ögonblick och i kraft av sin kunskap och tvinga igenom en essä på DN-debatt. Han fick aldrig se den i tryck. Han kallade Dagens Nyheter för avgrundshögern och gisslade personalunionen mellan storbankerna och de stora morgontidningarna: ”Lars-Erik Thunholm, ordförande i SE-banken och Svenska Dagbladet, Jan Wallander, ordförande i Handelsbanken och DN.”[7]

Han skrev att vi lever i ekonomijournalisternas och bankirernas tidevarv och att dagens Sverige tillhör bankerna, att Dagens Nyheters skyskrapa numera är ”mer en symbol för fastighets- och industrikoncernen Mariebergs AB än för den relativt oberoende medelklasstidning som Dagens Nyheter en gång var under Olof Lagercrantz och till och med Herbert Tingstens tid.”[8]

”Den tidigare mittenpartitidningen Dagens Nyheter jublar över att den offentliga sektorn brutits upp och att facket demoraliserats.”[9]

Sven Grassman behandlades på Ersta sjukhus för en allvarlig magsjukdom. Jag besökte honom högst upp i sjukhuset i andaktsrummet. Han bekämpade sin dödsrädsla genom att i tanken skapa sig kontroll över en samhällsutveckling som han hade föga kontroll över. 

---

[1] Sven Grassman: Det plundrade folkhemmet, 1985, s. 46.

[2] Sven Grassman: Det plundrade folkhemmet, 1985, s. 49.

[3] Sven Grassman: Det plundrade folkhemmet, 1985, s. 45.

[4] Sven Grassman: Från det lydiga landet, 1991, Ordfront, s. 163.

[5] Sven Grassman: Från det lydiga landet, Ordfront,1991, s. 115.

[6] Sven Grassman: Från det lydiga landet, Ordfront, 1991, s. 164 f. 

[7] Sven Grassman: Bokslut, 1988, s. 12.

[8] Sven Grassman: Från det lydiga landet, Ordfront, 1991, s. 89.

[9] Sven Grassman: Från det lydiga landet, Ordfront, 1991, s. 25. 

---

[1] Det öppna brevet publicerades i Ordfront magasin 10/2001.

[2] SOU 2002:122 Göteborg 2001 Betänkande av Göteborgskommittén.

[3] I en rapport från Svenska Helsingforskommittén kritiserar Erik Östberg åklagarens beslut om husrannsakan och menar att en så omfattande husrannsakan kräver domstolsbeslut. Det var inte någon överhängande fara i dröjsmål eftersom det tog 12 timmar från beslutet om husrannsakan tills containerinringningen var fullbordad och husrannsakan genomfördes.

[4] SOU 2002:122 Göteborg 2001 Betänkande av Göteborgskommittén, s. 583.

[5] Leif Ericsson: Ledare Ordfront magasin maj 2003.

[6] Anna Wigenmark, Ordfront magasin 5/2004.

[7] Lena Sundström, Spår (2013), s 152

[8] Philippe Sands: East West Street. On the origins of genocide and crimes against humanity, 2016, s. 293, 349.

[9] Anna Wigenmark och Daniel Poohl: “Jag lever ett icke-liv”, Ordfront magasin maj 5/2004, s. 24.

Anna Wigenmark: Kriget mot terrorn blev kriget mot mänskliga rättigheter. Om Sveriges roll och de människor som offrades. I Att samtala fram en ny värld, s. 331, Föreningen Ordfront, red. Leif Ericsson, 2015.

[10] Olof Lagercrantz: Ett år på sextiotalet, 1990, s. 129.

[11] Niklas Nåsander: Olof Lagercrantz väg till frihet, Ordfront magasin 3/99.

---

[1] Birgitta Hambraeus var av den gamla stammen centerpartister, innan den stora förändring i svensk politik, som skett nästan omärkligt, av Centerpartiet och Folkpartiet. Liberaler idag är inte gamla dagars folkpartister utan marknadstroende ekonomisk höger. Detta har förändrat svensk riksdagspolitik.

[2] Se Att samtala fram en ny värld, red. Leif Ericsson, Föreningen Ordfront 2015, s. 144.

[3] Leif Ericsson, Beror framtiden på mig? Ledare Ordfront magasin 10/2002.

[4] Källor bland annat:

Mikael Löfgren & Masoud Vatankhah: Vad hände med Sverige i Göteborg? Ordfront 2002.

Svenska Helsingforskommittén: Göteborgskravallerna och rätten. Några iakttagelser ur människorättsperspektiv, 2002.

SOU 2002:122 Göteborg 2001. Betänkande av Göteborgskommittén.

 Christopher Hitchens: The trial of Henry Kissinger, Ordfront magasin nr 6/2001.

 Anna-Lena Lodenius och Per Wikström: Hur tänker den militanta vänstern? Ordfront magasin nr 10/2001.

 Jesus Alcala skriver om Hvitfeldtska, Ordfront magasin nr 1-2/2002.

 Erik Wijk om sambandscentralen m m, Ordfront magasin nr 3/2002.

 Ira Mallik: Svensk mentalitet efter Göteborg, Ordfront magasin nr 5/2002.

 Erik Wijk: Hovrätten dömer på politiska grunder, Ordfront magasin nr 5/2002.

 Leif Ericsson: Demokratins krigarkultur, Ordfront magasin nr 5/2002.

 Leif Ericsson: Beror framtiden på mig, Ordfront magasin nr 10/2002.

 Erik Wijk: Vem vågar nu demonstrera? Ordfront magasin jan/2003.

 Tema om Göteborgsrättegångarna; Debattinlägg av f d åklagare. Erik Wijk: Göteborgsprocesserna – en rättsskandal, Ordfront magasin nr 6/2003.

 Leif Ericsson: Onda sagor, Ordfront magasin nr 6/2003.

[5] Mikael Löfgren & Masoud Vatankhah: Vad hände med Sverige i Göteborg, Ordfront 2002, s. 166 f.

Klicka här för att komma till tidigare kapitel

Ordfronts sommarläsning
Ur Leif Ericsson (2022): ”Som om en förändring är möjlig”