Sokrates är ute och garvar

”Allt kommer att sluta med en revolutionär karneval och vi ska besegra fascismen!” sade en glad Alexej Sutuga (aka Sokrates) till Mediazona kort efter att ha lämnat fängelse i Irkutsk i Östra Sibirien. Smal men glad och djärv som sällan förr.

Sokrates är en av Rysslands mest kända anarkister, sångare i punkbandet Working Boys och kampsportare. Hans ande är allt annat än bruten efter drygt tre års fängelse i fruktansvärda förhållanden där han för det mesta hölls i isoleringen. Sokrates fall blev känt eftersom det är så uppenbart fabricerat. Enligt utredningskommittén har Sokrates anfallit fjorton nazister med en hammare. I likhet med Bolotnajafallet och Krimfångarnas fall kan Sokrates fall existera enbart i Rysslands juridiska rum. Sokrates ”offer” visade sig vara unga nazister som hade redan agerat ”brottsoffer” i andra fall mot antifascister, det här är ju Ryssland.

”De påstod hela tiden att min arrest och min dom inte har någonting med min närvaro i Ukraina att göra”, garvar han igen. ”Ett vanligt slagsmål blott. Är det många som får tre år för ett slagsmål när ingen av offren ens hamnade på sjukhuset?” ler Sokrates. ”Folk i fängelse fattar att det här är absurt. Trots att det är populärt där att glo på REN-TV (regerings propagandakanal).

Efter att ha glott på REN-TV blir hela fängelsets favoritteman frimurarkonspirationer, reptilhumanoider samt hur bra rysk krigsteknik är jämfört med den västerländska. Det är klart att det finns patriotism där bakom gallret också, men det finns total non-konformism också, typ ”jag snor och ska sno därför att alla presidenter, oligarker etc. snor ännu mer än jag. Jag tjänar in för att överleva medan de får villor och segelbåtar. Jag försöker sno för de rika, de från de fattiga, från hela landet. Så resonerar de. Viss logik finns, medger Sokrates. Men egentligen är det en och samma fiende där också – regimen. Fängelset är bara en spegel av det ”fria” Ryssland, Säger Alexej.

Sokrates med sin syster
Foto: Mediazona

”De tyckte att jag är en fara om jag kommer i kontakt med fler fångar i lägret” ler Sokrates men med tanke på den fruktansvärda isoleringen som han fick stå ut med och som inte rimmar med någon internationell fängelserätt, kan man förstå att fängelseledningen var lika rädd för anarkisten Sokrates som rysk V för reptilhumanoider och frimurare. ”När man sitter i isoleringen är det jobbigt att bli av med sängen och madrassen klockan fem på morgonen. (I lägret sker samma sak en timme senare, klockan sex). Men man lever inte enligt regimen. Man försöker sova vidare på golvet och smygläsa så gott det går. Och det är verkligen kallt. Och lampan brann sönder, så under några dagar gick det inte heller att läsa. ”Byt lampan, tack” ber man dem. ”Strax” blir svaret, så försvinner de utan att det händer något. Fast när människorättsaktivister dök upp bytte de lampan till en ny direkt. De försökte hela tiden lägga beslag på mina böcker, brev och anteckningar (jag hade mer än 400 brev) för att det är tydliga tecken på solidaritet från olika länder. Och solidariteten spelar roll som sådan, de kanske inte ville att andra fångar ska inse det. De har t.o.m. befriat mig klockan sex på morgonen för att fångar inte ska se hur många det är som kommer för att träffa mig” (Det var verkligen en stor skara aktivister, journalister, släktingar och vänner som mötte Alexej i Irkutsk, bl.a. advokaten Dmitrij Dinze och Nadezhda Prusenkova från Novaya Gazeta). Det var två gubbar med typiskt agentutseende på en svart Ford som körde mig till staden. Vi kände igen varandra direkt. De har samma frågor som vanligt. ”Vad har du för planer, vem är dina vänner, osv”. Men det är verkligen svårt att förutspå några planer efter att ha suttit inne i tre år! Fast egentligen tror jag att jag ska hålla på som vanligt. De garvade, önskade mig lycka till och sa åt mig att inte blanda mig i, fnissar Sokrates.

”Jag har fortfarande administrativ tillsyn som jag ska överklaga. Jag kan inte delta i demonstrationer, påskfirande etc. Ingen vet hur brett kan det tolkas. Gå på föräldramöte, spela en fotbollsmatch. Vara hemma mellan klockan elva på kvällen och sex på morgonen, inte lämna Moskva utan tillstånd, stämpla in tre gånger i månaden på polisstationen. Det här begränsar rejält. Det ska jag överklaga och om det inte går så kommer det bara bevisa att jag har blivit systemets stora fiende utan någon blekaste aning eller ambition. Jag är en livsglad person så jag tolkar det som att de verkligen börjar bli rädda för oss. Inte bara oss, anarkister, alla andra oppositionella protestsinnade också. Allt kommer att sluta med en revolutionär karneval och vi ska besegra fascismen!”

-Sokrates, hur känns det nu efter tre år? Klart att någon ställde den töntiga frågan.
– Fruktansvärt roligt! Ler Sokrates hur sarkastiskt som helst.

Snart mer av Sokrates garv, hjältemod och anarkistiska tatueringar i en exklusiv Ordfront-intervju.