Text av Björn Wiman, först publicerad i Dagens Nyheter 2022-11-15. Återpublicerad med tillstånd från Björn Wiman.
På onsdag kan riksdagen rösta igenom en grundlagsändring som kan göra det förbjudet att rapportera om Sveriges internationella samarbeten. Det hela är beklämmande, skriver Björn Wiman.
I helgen såg jag, i sällskap med en yngre anförvant, utställningen ”News flash – ett sekel av nyheter” på Fotografiska i Stockholm. 300 bilder av allt från världskrig, förödande naturkatastrofer och dramatiska samhällsreformer till de små, gripande vardagsögonblicken – som nuvarande DN-fotografen Roger Turessons hjärtevärmande bildserie av 83-åriga Vilhelmina Eriksson som inväntar kungens eriksgata i Dalarna 1983.
Utställningen var så välbesökt att man stundtals likt en durkdriven pressfotograf fick armbåga sig fram till själva bilderna – ett talande bevis på den goda journalistikens förmåga att beröra, engagera och upplysa.
Man kan undra hur många av de nuvarande ledamöterna i Sveriges riksdag som bemödat sig att se denna utställning. Gissningsvis ganska få. Men man skulle önska att de hinner dit innan de på onsdagen röstar igenom en grundlagsändring som i grunden kommer att förändra förutsättningarna för fri journalistik i Sverige, ja kanske till och med göra en del av bilderna på en liknande utställning i framtiden olagliga.
Det handlar om den omdebatterade lagen om utlandsspioneri, som när den träder i kraft vid årsskiftet kommer att innebära en allvarlig inskränkning av mediernas möjligheter att granska och avslöja missförhållanden kopplade till Sveriges internationella samarbeten.
Förslaget har mött förkrossande kritik, inte minst från yttrandefrihetsexperter och publicister som menar att ändringen kan göra det svårare att upprätthålla meddelarfriheten och rapportera om missförhållanden. Enkelt uttryckt innebär ju lagändringen att Försvarsmakten och andra myndigheter får större makt att begränsa vad svenska ansvariga utgivare lagligen får publicera om förhållanden som rör vårt lands internationella samarbeten.
Ett av de exempel som anförts är den svenske diplomaten Anders Kompass avslöjande om FN-personals sexuella övergrepp i Centralafrikanska republiken, uppgifter som när de publicerades 2014 väckte stor uppmärksamhet men som från årsskiftet skulle kunna klassas som utlandsspionage. Mikael Ruotsi, lektor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, säger till DN att ”det går inte att utesluta att det här kan påverka hur människor ser på att vara källor om missförhållanden.”
Den omdiskuterade lagen antogs första gången i riksdagen under öronbedövande tystnad i samband med Sveriges Natoansökan i våras. Det kan förstås vara en tillfällighet, men den ser likväl ut som en tanke. När lagen nu – som en grundlagsändring kräver – ska klubbas igenom en andra gång sker det i ljuset av regeringens krypande för Turkiet i Nato-förhandlingarna. Vilket gör det än mer akut att fråga sig vad svenska journalister framöver ska kunna avslöja om såväl Turkiet som andra medlemsländer i militäralliansen. Vem vågar avslöja eventuella oegentligheter inom ett Nato-land om risken är att man hamnar i fängelse? Vilka källor och andra uppgiftslämnare kommer ens att våga höra av sig?
Än mer beklämmande blir lagändringen mot bakgrund av att flera av de partier som driver igenom inte ens bryr sig om att försvara den eller kommentera saken offentligt. Det stärker intrycket att ändringen inte blott drivs igenom av illvilja utan också av okunskap eller till och med dumhet.
En del av kraften i nyhetsbilderna på Fotografiska kommer av att vi som ser dem i dag vet något som människorna på dem inte vet. Nämligen hur det gick sedan. Det klassiska nyhetsfotografiet fångar både medborgare och makthavare i nuet, utan vetskapen om vad ögonblicket kommer att leda dem till.
I dag vill man därför ropa till Sveriges riksdagsledamöter på samma sätt som man vill till vissa av människorna på bilderna från det förflutna: Vänta! Ni står i begrepp att göra ett historiskt misstag. Gör det inte!