Välkommen till säkerhetsrådet, Sverige – här är sopkvasten!

Så har Sverige tagit plats i FN:s säkerhetsråd, den första månadens ordförandeskap är över men ytterligare 22 månader svenskt inflytande i den internationella organisationens starkaste organ återstår. Utrikesminister Margot Wallström förhöll sig relativt realistiskt till vilket inflytande Sverige skulle få i rådet, men lyfte samtidigt fram några viktiga punkter och frågor som Sverige särskilt skulle ägna sig åt. Ett var att stötta den nytillträdde generalsekreteraren Antonio Guterres som samtidigt som Sverige tog över ordförandeklubban, iklädde sig sin nya chefsroll. De övriga är kopplingen mellan kvinnor, fred och säkerhet samt att göra säkerhetsrådet mer transparent. Sverige vill begränsa användandet av vetorätten för säkerhetsrådets medlemmar – för att göra det möjligt för FN att ingripa i internationella konflikter. Säkerhetsrådets primära roll är ju att förebygga och förhindra krig.
En fråga som alltid är prioriterad för Sverige i förhållande till FN är respekten för de mänskliga rättigheterna. Det är så Sverige vill bli, och blir, uppfattat i vår omvärld.

Just därför kan det kanske vara på sin plats att se tillbaka på vårt eget mänskliga rättighetsfacit. På det som FN tycker är problematiskt här. Just nu. I Sverige.
2016 granskades Sverige av FN:s expertkommitté för de ekonomiska sociala och kulturella rättigheterna. Och kommittén inleder visserligen med en del lovsång, men när det kommer till de frågor som debatterats flitigast de senaste åren ger människorättsexperterna Sverige en ganska rejäl näsbränna.

En svensk minister gick ut och uppmanade oss att inte ge pengar till »tiggarna«. I det här fallet avsågs EU-migranter som använt sin rätt till fri rörlighet och slagit sig ned i bland annat Sverige där en del försörjer sig och sina barn genom att tigga på gatorna. Regeringen lät tillsätta en utredning för att – i princip – se om Sverige egentligen får hjälpa de här EU-medborgarna med hälso- och sjukvård, utbildning eller till och med bostad. Utredaren kom inte bara fram till att det här var människor som Sverige inte har några skyldigheter gentemot och att de inte heller har några rättigheter. Det framgick tydligt i EU-rätten, hävdade utredaren. Vi var många som tyckte annorlunda – såsom FN:s ESK-kommitté: »Kommittén påminner om att konventionen för med sig skyldigheter som är omedelbara till sin natur och att medlemsstaten (Sverige) måste bemöta dessa grundläggande skyldigheter genom att försäkra sig om att rätten till bostad, hälsa, social säkerhet och utbildning respekteras, skyddas och uppfylls. Relaterat till detta rekommenderar kommittén medlemsstaten att vidta åtgärder för att tillgängliggöra grundläggande samhällsservice till sårbara utlänningar, inklusive medborgare från andra EU-länder, särskilt de av romskt ursprung.«
Rejäl bakläxa för landet med den höga MR-svansföringen med andra ord.

Den tillfälliga asyllagen kritiseras också. Den var föreslagen och antagen för att försöka förmå övriga EU-stater att ta sitt ansvar men som bara ger tillfälliga uppehållstillstånd. Experterna rekommenderade Sverige att revidera lagen eftersom den bland annat skulle komma att försvåra familjeåterförening. Kommittén är också kritisk till att vuxna asylsökande inte har samma rätt till vård som boende i landet.

Svenska AP-fonder äger aktier i bolag som anklagas för eller har medverkat i människorättskränkningar i ett annat land. ESK-kommittén uppmanar bland annat Sverige att införa en klagomålsprocedur till vilken människor vars rättigheter kränks av svenskregistrerade bolag kan vända sig. Såvitt känt har ingen åtgärd gjorts i denna fråga från den svenska regeringen.
Sverige får också kritik för att det inte går att åberopa konventionen direkt i svenska domstolar, för att ännu inte ha anslutit sig till dess tilläggsprotokoll som gör det möjligt för människor i Sverige att vända sig till kommittén med klagomål, för att inte erkänna samers rättigheter och rätt till självbestämmande i tillräckligt hög grad och för att inte ha anslutit Sverige till ILO 169, om urfolks rätt till land och vatten (från 1989), och för att ännu inte ha inrättat en nationell MR-institution.

FN-kommittén är vidare orolig för ökande rasism mot människor med afrikanskt ursprung och mot muslimer. Den ser med oro på den ökade segregationen och bostadsbristen. Den vill se åtgärder för att motverka löneglappet mellan män och kvinnor och den vill att Sverige anpassar sin lagstiftning rörande våldtäkt så att den överensstämmer med internationell rätt – det vill säga en samtyckeslagstiftning. Uppräkningen här är inte uttömmande – och bara från en av fem FN-kommittéer som granskar Sverige. Sverige är trots allt bättre än många andra stater på att respektera mänskliga rättigheter – jag undrar bara varför listorna med rekommendationer om åtgärder från granskningskommittéerna blir allt längre och varför så många problem förblir olösta? Mänskliga rättigheter är inte bara utrikespolitik – det är i högsta grad nationell politik. Det kommer att bli två spännande år att följa – både i FN och i Sverige. Det behövs mer MR-disciplin i båda sammanhangen tycks det.

Anna Wigenmark